På en studentfest i Lund med djungeltema har några av studenterna klätt ut sig till slavar. Nu är toleransfascisterna anförda av Afrosvenskarnas riksförbund i upplösningstillstånd. Ramaskri, polisanmälan och skräckslaget krälande i stoftet av de anklagade är givet. Mångfald, vidsynthet och tolerans kräver att piskan viner ofta och hårt över den församlade menigheten. Allt för deras eget fromma, givetvis.
För onyttiga särintressen som Afrosvenskarnas riksförbund är sådant här förstås en skänk från ovan. På så vis kan man inte bara rättfärdiga de nära 300 000 kr i skattemedel man erhåller av samhället varje år, men kan kräva mer.
Att kräva bokbål för Tintin och polisanmäla studenter på maskerad är i deras paranoida tankevärld en rättmätig respons på "rasism". Sorgligt nog uppmuntras det av vårt oikofobiska etablissemang som öser pengar och moraliskt stöd över allehanda sektliknande grupperingar. Än värre är att rättssystemet tas i anspråk för åsiktsförföljelse.
Den här gången var det ett smaklöst spex* på en studentfest. Vad är nästa steg? Att titta in genom folks fönster eller lyssna mot dörren för att höra om någon använder ordet "neger" eller ifrågasätter Robert Mugabe?
* Den som någon varit i dylika studentsammanhang vet att det vulgära och smaklösa är regel snarare än undantag, vilket gör hycklet desto mer påtagligt när man ska sila efter vad som är politiskt korrekt.
Tillägg: "Fascism" i bloggpostens rubrik ska inte ses som en objektiv hänvisning till den fascistiska ideologin, utan används på samma sätt som pk-iterna brukar göra, som en pejorativ pestflagga. En mer korrekt beskrivning vore nog att kalla dem jakobiner, men den jämförelsen går förlorad på många och ger olyckligtvis positiva associationer för några.
Tillägg 2: Som väntat så gör etablissemanget och deras hjon nu mesta möjliga för att blåsa upp det inträffade till groteska proprtioner.
Medan polisen står och tittar på när bilar bränns och ambulanspersonal bombarderas med stenar så var hotet mot samhället tydligen så stort att man kände sig manad att gripa konstnären som satte upp häcklande affischer om Jallow Momodou. Så blir det när samhällets kärnfunktioner politiseras.
SvD, SvD, Skånskan, Laholms tidning, NSK,
tisdag 19 april 2011
söndag 17 april 2011
Värderelativistiskt nonsens
När man läser Susanne Olssons och Simon Sorgenfreis tragikomiska debattartikel i SvD undrar man om de ens tror på vad de själva skriver? En ström av värderelativistiskt nonsens mynnar ut i det bisarra påståendet att det är Sverigedemokraterna som inte vill diskutera islam.
I själva verket är det Sverigedemokraterna som lyft upp islam till diskussion trots medias och etablissemangspartiernas ihärdiga försök att mörka i ämnet.
Artikelförfattarnas försök att atomisera problemen med islam till enskilda människor och inte vad dess lära påbjuder är inte bara intellektuellt ohederligt, det är även meningslöst.
Om ingen tro, lära, ideologi eller kulturyttring kan studeras som samhällsfenomen utan endast reduceras till vad olika individer säger och gör vid olika tidpunkter så finns det heller ingen som helst anledning att lägga skattemedel på akademiska ämnen som religions- eller kulturvetenskap (m fl). Det finns ju ändå inget att lära av det.
Som så ofta när företrädare för Södertörns högskola ska slå ett slag för det politiskt korrekta så lyckas de i slutänden bäst plädera för den egna institutionens avveckling. Synd att ingen lyssnar på dem.
Allra underdånigast,
K
I själva verket är det Sverigedemokraterna som lyft upp islam till diskussion trots medias och etablissemangspartiernas ihärdiga försök att mörka i ämnet.
Artikelförfattarnas försök att atomisera problemen med islam till enskilda människor och inte vad dess lära påbjuder är inte bara intellektuellt ohederligt, det är även meningslöst.
Om ingen tro, lära, ideologi eller kulturyttring kan studeras som samhällsfenomen utan endast reduceras till vad olika individer säger och gör vid olika tidpunkter så finns det heller ingen som helst anledning att lägga skattemedel på akademiska ämnen som religions- eller kulturvetenskap (m fl). Det finns ju ändå inget att lära av det.
Som så ofta när företrädare för Södertörns högskola ska slå ett slag för det politiskt korrekta så lyckas de i slutänden bäst plädera för den egna institutionens avveckling. Synd att ingen lyssnar på dem.
Allra underdånigast,
K
onsdag 13 april 2011
Ett TV-program ändrar inte en religion
På DN:s ledarsida gör man ett stort nummer av en diskussion i ett TV-program mellan den pakistanska skådespelerskan Vena Malik och en mufti. Programmet som sändes i januari har blivit omskrivet även i Västvärlden och tas av vissa som en intäkt på att Islam går att reformera. I DN:s ledarartikel går Erik Helmersson så långt att han hävdar att:
"Hon sätter den ortodoxa, manliga fundamentalismen på plats – och hon ger en minnesbeta åt dem som framhärdar i att islam är oförenligt med feminism och demokrati."
Det är förstås rent önsketänkande. I den nedkortade och redigerade version med engelsk textning som finns på Youtube så går hon onekligen hårt åt muftin, men är också tydligt att hon blir allt mer trängd under programmets gång. Journalisten visade sig också vara partisk (var känner man igen det ifrån?) mot henne och hon blev ansatt från båda håll. Det finns en kulturell kontext här som många västerlänningar inte förstår, där hennes beteende i programmet inte nödvändigt har samma positiva genklang hos de lokala tittarna som hos oss.
Att gå emot det islamistiska etablissemanget i Pakistan är förenat med dödsfara och hon har mordhotats efter programmet. Att hon blivit upphöjd till hjältinna i Västvärlden där både vänsterliberala och islamkritiker tar henne som intäkt för att just deras argument stämmer har överskuggat faktum att reaktionerna i Pakistan efter intervjun har varit minst sagt blandade. Hon är onekligen mycket modig och förtjänar vårt stöd, men det går inte att dra några större växlar på det rörande Islams förmåga till förändring.
Malik visar att det i delar av de privilegierade samhällsskikten i Pakistan finns ett motstånd mot de islamistiska strömmingar som flyttat fram positionerna sedan 80-talet. Bland unga och utbildade och kanske i synnerhet kvinnor så törstar man efter den frihet man ser i västerländska livsstilen. Samtidigt ska man ha helt klart för sig att Vena Malik och hennes gelikar är ett undantag, lika representativa för sitt samhälle som Lady Gaga är för vårt.
Vena Malik visar att motstånd är möjligt och det är en seger i sig, men inte på något sätt att vågskålarna har ändrat läge.
Tillägg: Malik är nu även uppmärksammad i Aftonbladet.
"Hon sätter den ortodoxa, manliga fundamentalismen på plats – och hon ger en minnesbeta åt dem som framhärdar i att islam är oförenligt med feminism och demokrati."
Det är förstås rent önsketänkande. I den nedkortade och redigerade version med engelsk textning som finns på Youtube så går hon onekligen hårt åt muftin, men är också tydligt att hon blir allt mer trängd under programmets gång. Journalisten visade sig också vara partisk (var känner man igen det ifrån?) mot henne och hon blev ansatt från båda håll. Det finns en kulturell kontext här som många västerlänningar inte förstår, där hennes beteende i programmet inte nödvändigt har samma positiva genklang hos de lokala tittarna som hos oss.
Att gå emot det islamistiska etablissemanget i Pakistan är förenat med dödsfara och hon har mordhotats efter programmet. Att hon blivit upphöjd till hjältinna i Västvärlden där både vänsterliberala och islamkritiker tar henne som intäkt för att just deras argument stämmer har överskuggat faktum att reaktionerna i Pakistan efter intervjun har varit minst sagt blandade. Hon är onekligen mycket modig och förtjänar vårt stöd, men det går inte att dra några större växlar på det rörande Islams förmåga till förändring.
Malik visar att det i delar av de privilegierade samhällsskikten i Pakistan finns ett motstånd mot de islamistiska strömmingar som flyttat fram positionerna sedan 80-talet. Bland unga och utbildade och kanske i synnerhet kvinnor så törstar man efter den frihet man ser i västerländska livsstilen. Samtidigt ska man ha helt klart för sig att Vena Malik och hennes gelikar är ett undantag, lika representativa för sitt samhälle som Lady Gaga är för vårt.
Vena Malik visar att motstånd är möjligt och det är en seger i sig, men inte på något sätt att vågskålarna har ändrat läge.
Tillägg: Malik är nu även uppmärksammad i Aftonbladet.
måndag 11 april 2011
Zaremba om skolan
Maciej Zaremba skriver om den svenska skolan, dess sorgliga förfall och hur lyckade exempel på motsatsen motarbetas av det utbildningspolitiska etablissemanget. Läs den!
söndag 10 april 2011
SOFO-vänstern i all sin glans
När jag via Gotiska Klubben hittade Emelie Bergbohms debattartikel tänkte jag direkt "SOFO-vänster"*. Man känner lössen på gången. Jag ska erkänna att jag inte orkade läsa igenom artikeln i detalj. Det behövs inte, har man någon gång satt sig in i den kulturmarxistiska feminismen så vet man att det är en ganska grund lära där en handfull tillyxade begrepp används för att analysera allt från knyppleri till kvantfysik.
SOFO-vänstern utmärks av att de är etniskt svenska, att de som regel är inflyttade men beter som om de vore infödda storstadsbor. De som är riktiga Stockholmare ser direkt att de är inflyttade då de överkompenserar något våldsamt för att dölja sitt småstadskomplex. De gör gärna kopplingar till den arbetarklass som bodde på Södermalm förut men som sedan länge förvisats ut i de förorter SOFO-vänstern hyllar men själva vägrar bo i.
SOFO-vänstern jobbar oftast inom kultur, politik eller reklam men kallar sig som sagt för "arbetare".
SOFO-vänstern tror att de är världsvana för att de går på restaurang eller café flera gånger i veckan.
SOFO-vänstern tror att de är mångkulturella för att de varit backpackers i Thailand, känner områdets pizzabagare till förnamnet och fick gonorré när de en kort period bodde i New York.
SOFO-vänstern tänker inte själv utan låter alla åsikter förtuggas av maktens megafoner till en sursur puré som man sedan absorberar (fråga inte). Man är övertygad om att man är intressant och unik eftersom man är "progressiv" och har rätt åsikter.
SOFO-vänstern har ofta direktkanaler in i etablissemanget men tror de är en förföljd motkultur.
SOFO-vänstern har massor av högskolepoäng i ämnen som inte går att använda till något. Det kan vara en delförklaring till att så få av dem vet vad man använder en tvål till.
SOFO-vänstern tror på fullt allvar att det var Twitter och Facebook som satte igång händelserna i Nordafrika i år.
Emelie Bergbohm bor på Katarina Bangatan och kommer från Gotland. Hon jobbar med teater och skriver som en fjortis pratar. Hon är sååååå SOFO.
Allra underdånigast,
K
* "South of Folkungagatan", området på Södermalm som egentligen heter södra Katarina, men det låter ju inte lika coolt.
FT
SOFO-vänstern utmärks av att de är etniskt svenska, att de som regel är inflyttade men beter som om de vore infödda storstadsbor. De som är riktiga Stockholmare ser direkt att de är inflyttade då de överkompenserar något våldsamt för att dölja sitt småstadskomplex. De gör gärna kopplingar till den arbetarklass som bodde på Södermalm förut men som sedan länge förvisats ut i de förorter SOFO-vänstern hyllar men själva vägrar bo i.
SOFO-vänstern jobbar oftast inom kultur, politik eller reklam men kallar sig som sagt för "arbetare".
SOFO-vänstern tror att de är världsvana för att de går på restaurang eller café flera gånger i veckan.
SOFO-vänstern tror att de är mångkulturella för att de varit backpackers i Thailand, känner områdets pizzabagare till förnamnet och fick gonorré när de en kort period bodde i New York.
SOFO-vänstern tänker inte själv utan låter alla åsikter förtuggas av maktens megafoner till en sursur puré som man sedan absorberar (fråga inte). Man är övertygad om att man är intressant och unik eftersom man är "progressiv" och har rätt åsikter.
SOFO-vänstern har ofta direktkanaler in i etablissemanget men tror de är en förföljd motkultur.
SOFO-vänstern har massor av högskolepoäng i ämnen som inte går att använda till något. Det kan vara en delförklaring till att så få av dem vet vad man använder en tvål till.
SOFO-vänstern tror på fullt allvar att det var Twitter och Facebook som satte igång händelserna i Nordafrika i år.
Emelie Bergbohm bor på Katarina Bangatan och kommer från Gotland. Hon jobbar med teater och skriver som en fjortis pratar. Hon är sååååå SOFO.
Allra underdånigast,
K
* "South of Folkungagatan", området på Södermalm som egentligen heter södra Katarina, men det låter ju inte lika coolt.
FT
Vänsterextremister tillåts sabotera laglig demonstration
SDU har hållit en laglig demonstration i Göteborg. Eller snarare försökt hålla en demonstration för som vanlig dök de rödgardistiska trollen upp för att slåss och sabotera. År efter år visar de tydligt att nackskottsvänstern lever och frodas i Sverige, uppburna av okritiskt stöd i media och praktiskt stöd från det politiska etablissemanget*.
Att respekten för åsikts- och yttrandefrihet är noll och intet hos dessa människor är att vänta. Det är i linje med deras totalitära ideologi.
Polisens hållning är heller inget nytt, efter kravallerna i Göteborg i början av förra decenniet har de allt ängsligare försökt blidka de vänsterextremistiska grupperingarna.
Så när medlemmar i ett demokratiskt parti vill utnyttja sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera i enlighet med lagar och regler och möts av en skränande pöbel med vänsterfascistoida våldsverkare så säger polisens kommenderingschef Erik Nordh:
- Motdemonstranterna har ett lika stort skyddsvärde, säger Nord.” SvD
Offret och förövaren har lika stort värde. Så sött. Med poliser som denne har kriminella och våldsverkare inte mycket att oroa sig för. Det svenska samhället ruttnar inifrån.
Allra underdånigast,
K
* Ung Vänster, SSU och MUF (!) är några som under årens lopp vid ett eller annat (eller flera) tillfällen gjort gemensam sak dem och stött dem med logistik och pengar. Därtill kommer den trotskistiska elevkampanjen och ett antal andra suspekta organisationer.
Sportjournalistik som härskarteknik
"Håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin kommer att ångra."
Ambrose Bierce
Vi får se om det här blir ett av dem.
En viktig komponent i av fördummandet av de västerländska befolkningarna är sportjournalistiken. Man tar en företeelse som är fullständigt irrelevant, vem som har lyckats passa vem i en fotbollsmatch eller hur bajsnödig en tennisspelare såg ut två timmar in i matchen, och behandlar det som viktiga samhällsfenomen.
På Sky News tidigare idag använde man tio (kanske femton) minuter av ett halvtimmessegment med nyhetssammanfattning åt att analysera Waynes Rooney's "fuck off" till kameran för några dagar sedan. Det bräckte med råge både Libyen och Elfenbenskusten i omfång.
Nu kan man invända att Storbritannien är en väldigt fotbollsintresserad nation och att bildningsnivån hos de breda lagren kanske inte är så god som man skulle önska. Man kan också påpeka att Sky News har drar åt tabloidhållet i sitt journalistiska anslag, vilket förvisso stämmer men när det gäller omvärldsbevakning ligger de trots det långt över det svenska snittet.
Det här skulle lika gärna kunnat vara svensk nyhetsbevakning. Om man i Storbritannien upprörs över Ronneys beteende så kommer man i Sverige -där även sportjournalistiken måste vara politiskt korrekt- uppröras över att de upprörs eftersom man i värdenihilistisk anda tycker att allt offentligt svinande är en mänsklig rättighet.
Sport och porr har blivit en drog för den rotlöse västerländske mannen, ett sätt att fly undan sitt samhällsansvar. Förnedrad, lurad och tuktad är det enda sättet för en växande skara män att skapa sig en manlig identitet. En identitet som i själva verket är en karikatyr på forna tiders mansideal. I rättvisans namn ska sägas att de inte ges några andra alternativ.
Våra eliter har sålt ut de egna folkens välstånd till förmån för diverse slavekonomier i tredje världen och beskriver det som en naturkraft kallad "globalisering". Framför allt lågutbildade män har blivit förlorarna där. Man har skambelagt de naturliga gemenskaper som familj, folk och fosterland är.
Istället ska man vara en hedonistiskt singel som lever för ögonblicket och jagar den ena kicken efter den andra till det en dag tar tvärtstopp. När insikten om det meningslösa i den typen av livsföring till slut infinner sig så är inte lösningen från våra eliter att ändra på sitt liv utan att medicinera bort symptomen.
Man har parallellt urholkat samhällets kärnfunktioner så som utbildningsväsende, rättsstat, sjukvård och militärmakt. De riter, traditioner och värderingar som en gång förenade har dragits i smutsen och ersatts med de lika töntiga som machiavelliska trossatser som kallas politisk korrekthet.
Kvar återstår då sportens meningslösa tribalism och porrens falska löfte om sex utan ansvar.
Undertecknad har ingen emot sport, framför allt inte om man utövar den. Undertecknad har heller ingenting emot sportjournalistik som sådan, sportintresse är hobby så god som någon annan. Men den är just en hobby och därmed inte viktigare än t ex matlagning, ornitologi eller konst. Men sporten ges mycket större utrymme i det offentliga samtalet, dels av kommersiella skäl men även av politiska. Det är i synnerhet de senare som jag vänder mig emot, då de fördummar och flyttar fokus från viktiga saker till oviktiga.
Så när en kanal som Sky News lägger tio minuter på strunt som Wayne Rooneys välkänt svavelosande ordförråd så är det tio minuter av något annat som trängs undan. Något som med vilken måttstock som helst är viktigare.
Allra underdånigast,
K
Artiklar om Wayne Rooney: Exp, Expr, AB, HD
Ambrose Bierce
Vi får se om det här blir ett av dem.
En viktig komponent i av fördummandet av de västerländska befolkningarna är sportjournalistiken. Man tar en företeelse som är fullständigt irrelevant, vem som har lyckats passa vem i en fotbollsmatch eller hur bajsnödig en tennisspelare såg ut två timmar in i matchen, och behandlar det som viktiga samhällsfenomen.
På Sky News tidigare idag använde man tio (kanske femton) minuter av ett halvtimmessegment med nyhetssammanfattning åt att analysera Waynes Rooney's "fuck off" till kameran för några dagar sedan. Det bräckte med råge både Libyen och Elfenbenskusten i omfång.
Nu kan man invända att Storbritannien är en väldigt fotbollsintresserad nation och att bildningsnivån hos de breda lagren kanske inte är så god som man skulle önska. Man kan också påpeka att Sky News har drar åt tabloidhållet i sitt journalistiska anslag, vilket förvisso stämmer men när det gäller omvärldsbevakning ligger de trots det långt över det svenska snittet.
Det här skulle lika gärna kunnat vara svensk nyhetsbevakning. Om man i Storbritannien upprörs över Ronneys beteende så kommer man i Sverige -där även sportjournalistiken måste vara politiskt korrekt- uppröras över att de upprörs eftersom man i värdenihilistisk anda tycker att allt offentligt svinande är en mänsklig rättighet.
Sport och porr har blivit en drog för den rotlöse västerländske mannen, ett sätt att fly undan sitt samhällsansvar. Förnedrad, lurad och tuktad är det enda sättet för en växande skara män att skapa sig en manlig identitet. En identitet som i själva verket är en karikatyr på forna tiders mansideal. I rättvisans namn ska sägas att de inte ges några andra alternativ.
Våra eliter har sålt ut de egna folkens välstånd till förmån för diverse slavekonomier i tredje världen och beskriver det som en naturkraft kallad "globalisering". Framför allt lågutbildade män har blivit förlorarna där. Man har skambelagt de naturliga gemenskaper som familj, folk och fosterland är.
Istället ska man vara en hedonistiskt singel som lever för ögonblicket och jagar den ena kicken efter den andra till det en dag tar tvärtstopp. När insikten om det meningslösa i den typen av livsföring till slut infinner sig så är inte lösningen från våra eliter att ändra på sitt liv utan att medicinera bort symptomen.
Man har parallellt urholkat samhällets kärnfunktioner så som utbildningsväsende, rättsstat, sjukvård och militärmakt. De riter, traditioner och värderingar som en gång förenade har dragits i smutsen och ersatts med de lika töntiga som machiavelliska trossatser som kallas politisk korrekthet.
Kvar återstår då sportens meningslösa tribalism och porrens falska löfte om sex utan ansvar.
Undertecknad har ingen emot sport, framför allt inte om man utövar den. Undertecknad har heller ingenting emot sportjournalistik som sådan, sportintresse är hobby så god som någon annan. Men den är just en hobby och därmed inte viktigare än t ex matlagning, ornitologi eller konst. Men sporten ges mycket större utrymme i det offentliga samtalet, dels av kommersiella skäl men även av politiska. Det är i synnerhet de senare som jag vänder mig emot, då de fördummar och flyttar fokus från viktiga saker till oviktiga.
Så när en kanal som Sky News lägger tio minuter på strunt som Wayne Rooneys välkänt svavelosande ordförråd så är det tio minuter av något annat som trängs undan. Något som med vilken måttstock som helst är viktigare.
Allra underdånigast,
K
Artiklar om Wayne Rooney: Exp, Expr, AB, HD
lördag 9 april 2011
Den kommande NATO-anslutningen
Regeringen avser att köpa in Black Hawk-helikoptrar åt försvaret. Man ska väl vara tacksam över att det skaffas någon kapacitet alls inom det området efter åratal av politiskt velande och slöseri med skattepengar.
Samtidigt går det inte att befria sig från misstanken att det här inte alls handlar om att "stärka Sveriges försvarsförmåga" som debattartikeln i DN så klämkäckt hävdar. Det rimmar nämligen illa med den i övrigt förda försvarspolitiken de senaste tjugo åren.
I själva verket är själva begreppet "försvarspolitik" missvisande då det inte längre finns någon försvarspolitik att tala om. Det är en krigspolitik och det är utifrån det perspektivet som politikernas utspel ska ses.
Nedläggningen av den gamla försvarsmakten och det substitut för neokoloniala straffexpeditioner som skapats i dess ställe har ett uppenbart syfte, att ansluta oss till NATO. Man har avsiktligt gjort Sverige försvarslöst i händelse av väpnat angrepp. Med hjälp av diverse floskler och halvlögner har man dragit in oss i två kolonialkrig som inte ligger i vårt intresse. Man anpassar både doktrin och materiell till NATO-standard och förr eller senare kommer man ställa oss inför ett i allt utom till formalian fullbordat faktum, att vi bara MÅSTE gå med i NATO.
Alternativet att vi rustar upp vår egen försvarsförmåga kommer att viftas bort som otidsenligt, ungefär som vi bara MÅSTE lyda EU slaviskt och bara MÅSTE ha en massinvandring om vi ska bli framgångsrika i den nya vackra globaliserade värld som väntar runt hörnet.
Visa av erfarenheten (EURO-omröstningen) så kommer de försöka att driva igenom det i riksdagen utan någon debatt, om man kan undvika det, som man gjorde med den nya grundlagen.
Så även om det är välkommet med en förbättrad helikopterförmåga så ska man inte inbilla sig att det handlar om att skydda Sverige eller svenska folket. Det handlar om vad ett maktfullkomligt och svekfullt etablissemang behöver för att främja sina egna intressen.
AB, SR, DN, Expressen, SVT, GP,
Samtidigt går det inte att befria sig från misstanken att det här inte alls handlar om att "stärka Sveriges försvarsförmåga" som debattartikeln i DN så klämkäckt hävdar. Det rimmar nämligen illa med den i övrigt förda försvarspolitiken de senaste tjugo åren.
I själva verket är själva begreppet "försvarspolitik" missvisande då det inte längre finns någon försvarspolitik att tala om. Det är en krigspolitik och det är utifrån det perspektivet som politikernas utspel ska ses.
Nedläggningen av den gamla försvarsmakten och det substitut för neokoloniala straffexpeditioner som skapats i dess ställe har ett uppenbart syfte, att ansluta oss till NATO. Man har avsiktligt gjort Sverige försvarslöst i händelse av väpnat angrepp. Med hjälp av diverse floskler och halvlögner har man dragit in oss i två kolonialkrig som inte ligger i vårt intresse. Man anpassar både doktrin och materiell till NATO-standard och förr eller senare kommer man ställa oss inför ett i allt utom till formalian fullbordat faktum, att vi bara MÅSTE gå med i NATO.
Alternativet att vi rustar upp vår egen försvarsförmåga kommer att viftas bort som otidsenligt, ungefär som vi bara MÅSTE lyda EU slaviskt och bara MÅSTE ha en massinvandring om vi ska bli framgångsrika i den nya vackra globaliserade värld som väntar runt hörnet.
Visa av erfarenheten (EURO-omröstningen) så kommer de försöka att driva igenom det i riksdagen utan någon debatt, om man kan undvika det, som man gjorde med den nya grundlagen.
Så även om det är välkommet med en förbättrad helikopterförmåga så ska man inte inbilla sig att det handlar om att skydda Sverige eller svenska folket. Det handlar om vad ett maktfullkomligt och svekfullt etablissemang behöver för att främja sina egna intressen.
AB, SR, DN, Expressen, SVT, GP,
onsdag 6 april 2011
Lycka är att få delta i ett humanistiskt krig
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det libyska kriget, men hittade Ron Liddles artikel som mycket väl sammanfattade även mina dubier kring det. Eftersom även vi har anslutit oss till detta vettlösa krig (där SD än en gång visade att de är den enda opposition som Sverige har) så nöjer jag mig med att hänvisa till hans artikel i Spectator.
"Nick Harvey, a Liberal Democrat MP now surprisingly ennobled with high office as minister for the armed forces, was asked how long we would continue shelling Libyans, and he gave the string thing as an answer — blithely, with an air of exquisite abandon, like it didn’t matter. He quite clearly does not have the remotest clue what exactly we are doing, for how long we intend to do it and what would constitute a victory (for us, I mean).
[...]
You can hear it on the rolling news channels, the reporters and presenters beside themselves with delight that here is a war which is apparently ‘just’, and therefore each detonation is something in which we can exult. A war not against people, like wars usually are, but against only one man who nonetheless, paradoxically, everyone is agreed the war isn’t really against, because it’s not about regime change. So in other words it’s a war against nobody, just against something bad, something we can all get behind.
[...]
Meanwhile, the war porn is cheered on interminably on BBC News 24, a cruise missile soaring upwards here, a shot-down aircraft there, stoic resistance from the brave Libyan opposition, cowardly ground-force attacks from Gaddafi’s henchmen. Tell you the truth, it’s ages since I’ve seen a white-coated Jap bloke peering tentatively into a nuclear reactor, although I assume that business is still going on. [...]"
Tidigare skrivet på bloggen om kriget i Libyen
tisdag 5 april 2011
Julia Ceasar kallar saker vid sitt rätta namn
Det som skulle bli en kortare paus i bloggandet som dragit ut på tiden, men snart ska det komma igång igen.
Under tiden rekommenderar undertecknad alla som eventuellt missats den att läsa Julia Ceasars senaste krönika, Ett politiskt mord.
Under tiden rekommenderar undertecknad alla som eventuellt missats den att läsa Julia Ceasars senaste krönika, Ett politiskt mord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
