Lycka är att få delta i ett humanistiskt krig

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det libyska kriget, men hittade Ron Liddles artikel som mycket väl sammanfattade även mina dubier kring det. Eftersom även vi har anslutit oss till detta vettlösa krig (där SD än en gång visade att de är den enda opposition som Sverige har) så nöjer jag mig med att hänvisa till hans artikel i Spectator.

"Nick Harvey, a Liberal Democrat MP now surprisingly ennobled with high office as minister for the armed forces, was asked how long we would continue shelling Libyans, and he gave the string thing as an answer — blithely, with an air of exquisite abandon, like it didn’t matter. He quite clearly does not have the remotest clue what exactly we are doing, for how long we intend to do it and what would constitute a victory (for us, I mean).

[...]
 

You can hear it on the rolling news channels, the reporters and presenters beside themselves with delight that here is a war which is apparently ‘just’, and therefore each detonation is something in which we can exult. A war not against people, like wars usually are, but against only one man who nonetheless, paradoxically, everyone is agreed the war isn’t really against, because it’s not about regime change. So in other words it’s a war against nobody, just against something bad, something we can all get behind. 

[...]

Meanwhile, the war porn is cheered on interminably on BBC News 24, a cruise missile soaring upwards here, a shot-down aircraft there, stoic resistance from the brave Libyan opposition, cowardly ground-force attacks from Gaddafi’s henchmen. Tell you the truth, it’s ages since I’ve seen a white-coated Jap bloke peering tentatively into a nuclear reactor, although I assume that business is still going on. [...]"

Tidigare skrivet på bloggen om kriget i Libyen

Drömmen om "folket" och "demokratin" (28 mars)

Dårskap att ansluta sig till krig med oklara mål (22 mars)

Kan den berbiske jokern klara sig en gång till? (20 mars)

Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg (18 mars)

Lukten av bränt krut har ersatt doften av jasmin (7 mars)

Libyerna måste klara sig själva (23 feb)

dn dn dn dn dn dn dn dn dn

ab ab ab  

gp gp

Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg

FN:s säkerhetsråd röstade för ett flygförbud över Libyen. Västmakterna röstade för och Ryssland, Indien och Kina valde att lägga ner sina röster. Att i synnerhet Kina valde att avstå från att rösta nej eller lägga in veto trots de stora oljeintressen de har i Libyen visar att man avskrivit Khaddaffis regim, eller åtminstone inte tycker det är värt besväret att försöka rädda den. Khaddafis försök i förrgår att locka just Indien, Ryssland och Kina med rättigheterna till den oljeutvinning som hittills västerländska företag haft lyckades inte.

Nu väntar krig. Vissa debattörer försöker ge skenet av att ett "flygförbud" är något kliniskt, snarast en politisk manöver som kommer att få Khaddafi att ta sitt förnuft till fånga. Khaddafi har redan kniven mot strupen och det här kan snarare göra hans respons ännu mer vildsint. Benghasi är det mål han kan komma åt omedelbart och med tyrannens logik så vill han säkert ta med sig så många av sina motståndare som möjligt.

Då väntar en upptrappning eftersom Västvärlden nu har förbundit sig att hjälpa rebellerna. Man måste inte bara slå ut det libyska flygvapnet och luftvärnet utan räkna med att ta sig an libyska flottan och markstridsförband. Flygförbudet förvandlas till ett fullskaligt konventionellt krig.

Det ska bli intressant att se om den svenska vänstern som högljutt men luddigt krävt att någon ska göra något åt situationen i Libyen nu är tacksamma när deras hatobjekt USA, Storbritannien och Frankrike faktiskt gör det? För kulspruteliberalerna är saken redan klar och det enda frågetecknet är väl hur storvulna deras drömmar om svensk insats med bajonett på kommer att bli.

Kina och Ryssland är troliga vinnare i det här. De har inga intentioner att ge sig in i världsförbättrande (och kostsamma) militära äventyr men kommer att ligga i startgroparna efteråt för att påminna vem som än tar makten om att de lät det hända. Olja, vapenhandel och strategiska fördelar väntar. Som jag skrev i en tidigare bloggpost kommer Västvärlden att få betala kalaset, i synnerhet nu när de är med och bombar.

DN, DN, GP, GP AB, AB, Dagen, Allehanda,

Inbillningens makt

Khaddafi har ikväll i en intervju med BBC sagt att det inte förekommer några demonstrationer och att folket älskar honom. De som demonstrerar var inga "riktiga" libyer och dessutom påverkade av narkotika.

Frågan infinner sig, vem försöker han lura? Det kan knappast vara omvärlden, han framstår allt mer som en mindre fyndig kopia av Bagdad Bob. Revoltörerna faller bort av uppenbara skäl och när det gäller hans egna anhängare så är det kanske mer relevant att fråga vilka anhängare? De som finns kvar verkar vara i full färd med att fly eller slåss med ryggen mot väggen. Överste Khaddafis försäkringar om att folket sjunger och dansar klingar nog rätt ihåligt.

Svaret är nog att han försöker lura sig själv. Efter mer än fyrtio år där hans storhetsvansinne fått bekräftelse och uppmuntran av hans underhuggare så är det nog ogreppbart att folket hatar honom så mycket som de gör. Alltså måste de vara knarkare, al-Qaida och utländska infiltratörer medan de riktiga libyerna, hans folk, älskar honom.

Under tiden rasar inbördeskriget vidare. Det är lätt att dra paralleller till andra despoter som tryckt i sina bunkrar när deras välden har rasat och istället hängett sig åt allt febrigare fantasier om seger. 

"Allahu akbar!" En indikation om framtiden?

DN, DN, GP, GP, HD, HD, Dagen, Expressen, Expressen, AB,

Aisha Khaddafi - sin fars dotter

Ikväll rapporterades att Khaddafis dotter Aisha ska ha försökt fly till Malta med flygplan men vägrats landningstillstånd. I DN återfinns en artikel om diverse tyranners fruar som bidrar med en fernissa av filantropi till deras regimer. Aisha Khaddafi fanns inte med i artikeln men i sammanhanget är hon ändå intressant, så här och här är två artiklar om kvinnan.

Som tydligt framgår är hon i högsta grad sin fars dotter, beundrarinna av Saddam Hussein, engagerad i välgörenhet (såklart), anhängare av IRA och med ett markerat förakt för de anhöriga till offren för terrordådet ovanför Lockerbie.

Vacker. Arrogant. Grym.

Fem intressanta detaljer i Khadaffis intervju

Intervjun där Khadaffi sitter i en bil och försäkrar att han är i Tripoli och inte i Venezuela är intressant. Den framstår som bisarr och vissa har avfärdat den som galenskap (vad man nu menar med det), men det är att göra det lätt för sig.

Eftersom det inte går att veta som vad som egentligen pågår i Libyen och än mindre vad Khadaffi har för sig så blir det som följer spekulationer baserat på ett magert material. Är det helt fel kan det kanske ändå underhålla någon läsare.

1. Khadaffi är inte i Tripoli, eller i alla fall inte så centralt som han vill ge sken av. Ser man på den slitna och nedgångna bakgrunden skulle man snarare gissa på en militärbas eller ännu troligare ett militärt flygfält.

2. Det regnar inte. Av det man kan se i bilderna verkar de befinna sig i en bunker eller hangar. Det verkar också övertydligt att Khadaffi som sitter i fordonet måste vifta med ett stort paraply för att understryka att det regnar. Förmodligen står några underlydande med vattenslangar och duschar dem lätt för att ge känslan av regn. Likaså att han fäller ihop paraplyet när intervjun går mot sitt slut trots att det fortfarande regnar. Dåligt skådespeleri.

3. Fordonet påminner om äldre modeller av servicefordon man kan se på flygplatser. Skjutdörren på sidan är knappast något man ser på vanliga passagerarfordon, och fordonet är målat i vad som uppfattas som ökenfärg. Andra gissningar är att det är något slags postfordon, inglasad moped eller något annat som råkade finnas till hands för en improviserad intervju.

4. Khadaffi har inte varit ute och "pratat med ungdomarna på Gröna Torget". Han har inte ens försökt göra det. Om bara en en bråkdel av de rapporter som kommit ut ur landet ger en riktig bild av ilskan mot regimen så hade de slitit Khadaffi i stycken om han visat sig där. Vad Khadaffi indirekt säger är att revoltörerna tagit över Gröna Torget och säkert en hel del mer än så, annars skulle han inte trycka i en betongsarkofag.

5. Khadaffi känner undergångens kalla andedräkt i nacken. Han har samma stela ansiktsuttryck och trötta framförande som man kan se på människor som just upplevt ett trauma eller vet att de oundvikligen är på väg in i ett.

Det ska bli intressant att se vad som stämmer -om någon- av punkterna ovan. Intervjun i sin helhet nedan.

DN, DN, DN, GP, GP, GP, GP, HD, HD, Dagen, Dagen
AB, AB, Allehanda