En vision om makt

På SvD:s Brännpunkt har en av tronpretendenterna inom SSU skrivit om sin vision för socialdemokratin. Den handlar om makt.

Motgångarna beror på tappat initiativ, inte dålig politik. Väljarnas flykt beror på dåligt självförtroende, inte dåligt ledarskap eller kommunikation. Det handlar bara om att hugga i och vilja så kommer sötebrödsdagarna åter.

Ingenstans nämns vad Wikström tycker socialdemokratin borde fokusera på eller vad man vill för Sverige. Det är klart vad Wikström vill, ordförandeskapet i SSU och makten åt socialdemokratin.

Det ger en inblick in broilerpolitikernas begreppsvärld. Fokus är inte vad man kan göra för andra utan vad man kan göra för sig själv. Ambition och ärelystnad är säkert centrala drivkrafter för att lyckas som yrkespolitiker, men det är inte vad landet behöver.

Så länge socialdemokratin inte kan producera annat än glupska aparatchniks kommer deras förtvinande att fortgå, och det med rätta.

Allra underdånigast,
K

Sviktande omdöme och lågt blodsocker

I media kan man läsa om ännu ett exempel på hur långt vårt rättsväsende kan hamna från det som de flesta av oss tycker är rättvisa:

"En man som jagat och hotat en annan man med en machete frias av Uppsala tingsrätt. Anledningen: Mannen, som är diabetiker, var påverkad av låg blodsockerhalt och kan därför inte anses ha haft uppsåt. 

Enligt domen kan låga blodsockernivåer leda till aggressionshandlingar från en annars sansad person, skriver Arbetarbladet. Domaren och en av nämndemännen anmälde avvikande mening och ville fälla mannen för olaga hot." SvD

Nu var rätten oenig, men man undrar hur de som friade resonerade? Om det är i sin ordning att jaga folk med machete om man har lågt blodsocker, får även fulla, påtända och psykisk sjuka göra det? Om inte, vad är skillnaden? Räcker det med att man kan styrka att man har haft en dålig dag?

I så fall bör stora delar av vårt etablissemang sätta på sig löparskorna för vi är rätt många som haft dåliga dagar efter att ha läst om hur landet styrs. Det kanske rent av kan bli en folkrörelse*.

Frågan infinner sig om inte rättssystemet var onödigt hårt mot Anna Lindhs mördare Mijailović? Han hade ju enligt egen utsago sovit dåligt i flera dagar innan mordet. Alla vet vad det gör med humöret även för den mest sansade person.

Var går bortre gränsen, är det bara att hota och jaga som är acceptabelt eller får man även få in ett hugg eller två? Lemlästa? Döda?

Slutligen undrar man hur uppsåtet helt kan göra den faktiska handlingen irrelevant? Som lekman skulle man kunna tycka att handlingen att med svärd i högsta hugg sätta efter en annan människa väger tyngre än den medicinska dagsformen hos gärningsmannen. Men undertecknad är ju heller inte jurist.

* Dålig ordvits, jag vet, men jag har nog lågt blodsocker.

DN, GP, HD,

Publicerad på Snaphanen

Jag har fått en insändare publicerad på Snaphanen, en hemsida som tillsammans med Politiskt Inkorrekt får ses som de två viktigaste opinionsbildarna när det gäller att diskutera yttrandefrihet, mångkultur och Islam. Detta utan att förringa de många andra bloggar och hemsidor som gör ett viktigt arbete med att avslöja etablissemangets lögner.

Min insändare kan läsas längst ner här.

Skenheligt av Roy Andersson

Roy Andersson, filmregissör och stolt mottagare av Leninpriset 2010, rasar mot Åsa-Nisse. Eller rättare sagt, Åsa-Nisses skapare Stig Cederholm.

Stig Cederholm var medlem i Waffen-SS under andra världskriget och tjänstgjorde i Ukraina och Norge. Detta var något han av uppenbara skäl höll tyst om efter kriget.

"- Den som var i Ukraina under 1942 och 1943 har med stor sannolikhet varit med och utrotat judar, eller åtminstone varit vittne. Sedan blev han avskedad ur Waffen-SS, men han talade aldrig om för folk vad som hänt utan skrev i stället lustiga historier om tjuvskyttar och roliga bönder, säger Andersson.

- Om han talat om vad som skedde med judarna i Norge och Ukraina hade han kunnat skapa opinion. Men han var feg och riktade uppmärksamheten bort från väsentligheterna. Det är samma sak med den nya Åsa-Nisse-filmen i dag. [...]" SvD

Man kan fråga sig vad Roy Andersson är ute efter? En avbön från Cederholm är knappast trolig eftersom han varit död sedan 1980. Så vad återstår, totalförbud för Åsa-Nisse filmer? Hade det rört sig om en insmickrande dokumentär om Cederholm hade upprördheten varit begriplig, men att "rasa" mot en buskisfilm som snart ska ha premiär känns mer publicitetstörstande än seriöst.

Cederholm borde ha ställts till svars för vad han gjort när han kom hem, men det svenska etablissemanget då var mer intresserat av att sopa sådant under mattan på samma sätt som det nuvarande håller stasikollaboratörerna om ryggen. 

I Ukraina mördades cirka 3 000 000 ukrainare och 900 000 judar av nazisterna under andra världskriget. Märkligt nog tycks inte massmordet på ukrainare besvära Roy Andersson, men det kanske har sin förklaring i att hans hjälte Lenin också bar blodet av miljontals ukrainare på sina händer. Då är det ju svårt att gnälla över att nazisterna gjorde samma sak.

Stig Cederholm var medlöpare till en av historiens värsta massmördare men Roy Andersson är apologet åt en annan:

"Hur känns det att ta emot ett pris med Lenins namn på?
-Jag tycker det känns bra. Inga problem alls. Det blev revolution i Ryssland och Lenin ledde den, men det gick inte att förutse hur den skulle utvecklas efter det. Jag sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen. Det hade varit väldigt olyckligt om tsarvälde hade fortsatt." GP 

Mellan fem och nio miljoner människor förlorade livet till följd av Lenins statskupp och det följande inbördeskriget. Det banade väg för Stalins maktövertagande och ytterligare 20 miljoner döda. 

Roy Andersson borde leva som han lär och berätta om vad som hände under ryska revolutionen och skapa opinion. Annars är han bara skenhelig och riktar uppmärksamheten bort från väsentligheterna. 

GP, AB, AB, SvD, HD

Ett underdånigt budskap till maktens megafoner

För några dagar sedan skrev jag en bloggpost om romer och stöldbrottslighet. Efter det så försvann den och tidigare bloggposter som länkade till SvD:s artiklar från deras hemsida. Det här problemet finns inte med någon av de andra tidningar som jag länkar till.

Jag har e-postat dem för att få klarhet i om det är ett tekniskt fel eller ett avsiktligt beslut, men eftersom de inte svarar så får man intrycket av att Allra Underdånigast inte längre göre sig besvär att länka till deras artiklar.

Undertecknad räknade nog med att något sådant här skulle hända förr eller senare. I toleransens och mångfaldens Sverige ryms nämligen bara en handfull åsikter i det offentliga samtalet. Samtliga godkända av makten och dess megafoner och resten av oss förväntas bara vara tacksamma över att de tänker å våra vägar.

Så jag registrerade en ny blogg som jag döpt till "Allra Underdånigast - Svd Special" där jag kommer att lägga alla bloggposter som länkar till SvD.

Blockerar de den med så registerar jag en ny, och en ny efter det och en till och en till och en till... Och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Blockerar de mitt abonnemang skaffar jag ett nytt och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Klipper de av kablarna till datorn skaffar jag nya och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Kapar de kablarna till fastigheten så kommer de till en början få grundligt med stryk av alla förortskidsen som just blev avbrutna i sitt porrsurfande. Sedan kommer de att få en saltad räkning från bredbandsleverantören som inte gillar att få sina kablar förstörda, inte ens i så lovvärt syfte som att tysta obekväma bloggare. Och undertecknad kommer att skiva en bloggpost om vad de gjort.

Tar de min dator skaffar jag en ny och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Jag behöver knappast fortsätta beskrivningen, min poäng borde vara uppenbar vid det här laget. Vad de än gör kommer de att kunna läsa om det strax efteråt.

Jag ska bara avsluta med att säga att om de lyckas införa sitt totalitärt toleranta lyckosamhälle efter nordkoreansk modell så kommer de fortfarande hitta nystencilerade reflektioner om vad de gjort prydligt ditsatta på sina stadsjeepar varje morgon när de ska åka till jobbet från etablissemangsenklaverna i SOFO, Äppelviken och Viggbyholm.  

De får nog också räkna med att få en och annan spydig post-it satt på ryggen på sina metrosexuella kasmirkoftor.

Varför gör jag mig besväret? Därför att jag är en självständigt tänkande medborgare och inte en träl.

"Oräkneliga gräsligheter sker landet runt och gräsliga människor frodas, men vi kan aldrig låta dem få oss ur balans eller få oss att glömma att vi har en helig plikt att sabotera för dem och irritera dem, närhelst det är möjligt." Auberon Waugh

Allra underdånigast,
K

Allas olika värde

Det är bra att polisen rycker ut när människor känner sig hotade i sitt hem. Frågan är varför det bara är den politiska adeln som kan räkna med omedelbar hjälp när man larmar polisen?

Min udd är inte riktad mot polisen, de har tydliga direktiv om hur de ska prioritera, utan den samhällsklass av makthavare som skenheligt predikar för oss att allt blir bättre och vi är tryggare nu än nyss men samtidigt ordnar personliga panikknappar åt sig själva så att HELA kavalleriet ska komma när någon busringer på dörren.

Vi andra ska finna oss i att vara offer.

Sist men inte minst ska det bli intressant att se om Reinfeldt går ut och säger att Sahlin får skylla sig själv för att hon har så provocerande åsikter, som han gjorde när sverigedemokrater blev misshandlade i valrörelsen? (Retorisk fråga)

SvD, DN, GP, GP, HD,

En skvätt nypressad citron på det sårade egot?

SD är beredda att göra gemensam sak med (v) och (mp) och rösta igenom en bordläggning av datalagringsdirektivet. Det här måste vara enormt plågsamt för alla berörda utom SD.

Vänster- och miljöpartiet får nervösa tix av att hamna i samma båt som SD, regeringen bränner en säkring när den inte får som den vill och piratpartisternas gudskomplex gör sig påmint när någon annan talar om "deras" frågor.

Skoj.

SvD

Perversion som indoktrinering

Det finns få perioder i historien som uppvisar en sådan översexualisering av det offentliga rummet, samtalet och kulturen som den vi upplever nu i Västvärlden. De man kan jämföra med är möjligtvis de solkigare delarna av Roms kejsarhistoria och Sodom och Gomorra i Första Mosebok.

Det drivs i stor utsträckning på av krasst kommersiella skäl. Man kan undra om de BH-brännande feministerna i 68-generationen skulle ha varit lika ivriga om de vetat att de i slutänden bara banade vägen för porrindustrin? Frågan är retorisk, vare sig självinsikt eller självkritik är egenskaper som utmärker den kulturmarxistiska feminismen.

Att kommersiella intressen tillåtits sudda ut gränserna så att det mest privata kan bjudas ut för snabb profit hade dock inte varit möjlig utan ett politiskt stöd.

För medan man ger en frihet med ena handen, eller snarare illusionen av frihet, så tar man med den andra. I takt med att antalet perversioner som godkänts av etablissemanget har ökat så har antalet åsikter man får ha om dem (och en hel del annat) minskat.

Vi har en riksdag som gång på gång skärper förbuden mot obekväma åsikter och samtidigt gång på gång röstar ner förslag om att kriminalisera tidelag. Detta är om något ett talande exempel på maktens preferenser.

*

Alla totalitära ideologier inser vikten av att korrumpera de unga. Det räcker med en snabb titt på historien så ges det gott om exempel på det. Hitlerjugend, Komsomol, Maos rödgardister eller för den delen Islams barnmartyrer, alla vill de kontrollera de ungas tankevärld. Så även med den här avarten.

Det har gått så långt att man inte längre ens låtsas att det handlar om ”rätten till sin sexualitet”, nu ska barnen avkrävas en lojalitetsförklaring till det promiskuösa idealet i form av porrnoveller.

Sexualiseringen av det offentliga rummet kanske inte har samma utvecklade teoretiska ramverk som de andra av maktens ideologier, men för den skull ska man inte underskatta den machiavelliska kalkylen bakom.

Ett folk som drogar sig ger makthavarna fria händer. Låt männen droga sig med porr, sport och alkohol (och i allt högre utsträckning även andra preparat). Låt kvinnorna droga sig med shopping, antidepressiva piller och heminredning.

Lär de unga kvinnorna hur de ska skreva med benen på rätt sätt när Abdu är på humör. Däremellan kan de svälta sig så att deras kroppar ska påminna så mycket som möjligt om tonårspojkars kroppar; ett misogynt kroppsideal vi kan tacka de homosexuella trendsättarna i modebranschen för. Passar inte det kan man fylla på med silikon istället och förvandla dem till bisarra dockor under förespegling att sann lycka sitter i yta och inte i innehåll.

Kvar blir ett folk av trasiga, frustrerade och neurotiska människor som vare sig har engagemang eller förmåga att vara kritiskt tänkande medborgare.

Tillägg: Johan Hakelius skriver i Affärsvärlden med skärpa och humor om RFSU:s monopolställning i svensk sexualpolitik.

YA, AB, AB, GP

Romer bakom organiserad stöldbrottslighet

SvD rapporterar om att barn från Bulgarien och Rumänien tränas upp till tjuvar av ligor och skickas runt i Europa på stöldturnéer. Man får med det mesta i artikeln utom en detalj. Den känsligaste detaljen.

Den här typen av brottslighet är till stor del, för att inte säga uteslutande, dominerad av romer. Åldringsbrott, falska guldsmycken och diverse stöldbrott har alla en kraftig överrepresentation bland romer från Rumänien, Bulgarien och Polen.

Nu förstår man att SvD inte kan skriva det. Det skulle ju kunna spä på fördomarna om romerna att de beter sig lika illa som fördomarna gör gällande. Det skulle rent av kunna göra det svårt att kalla det fördomar eftersom det är sant.

Den här typen av brottslighet skulle kunna omintetgöras med riktiga gränskontroller eller ännu bättre, utträde ur EU.

Framgångens pris

Ännu en SD-riksdagsledamot har trasslat till det för sig. Den här gången är det William Petzäll som blandat antidepressiva tabletter med alkohol i sitt hem och blivit omhändertagen av polis. Bortsett från att Petzäll/SD först oklokt nog försökte mörka vad som hänt så är det en storm i ett vattenglas. Med andra ord den typ av skandaler som vårt etablissemang älskar.

Med tanke på hur hysteriska tongångarna var mot SD och dess företrädare runt valet så har rapporteringen kring Petzäll varit förhållandevis måttfull, om än skadeglad. Att kvällspressen försöker blåsa upp det inträffade är bara att vänta. Att vissa moderata bloggare gör en stor sak av det inträffade och därmed sitt eget hyckel är också som förväntat. I detta skiljer sig inte den borgliga mentaliteten från socialisternas.

Det kan förstås vara en tillfällighet att Söder och Petzäll hamnat på tapeten med så kort intervall efter varandra. En annan förklaring kan vara att den långa resan att ta sig in i riksdagen börjat ta ut sin rätt. Detta i synnerhet när det varit en sådan turbulent resa som SD har gjort. Man har förmodligen gett allt för att nå dit man är. Problemet är att det riktiga slitgörat började när de kommit in i riksdagen, en insikt som nog kan få vem som helst att ta en sup eller två.

I andra partier verkar man också komma undan med det och värre, om man ska tro de återkommande exempel ur media.

För SD:s funktionärer är det omöjligt av flera skäl. För det första vilar SD:s trovärdighet på att man inte är som de andra partierna.

För det andra måste SD:s funktionärer ställa in sig på att uppbärande av ämbete är lika med att försaka sig själv för att tjäna nationen. Politikens stridande munkar om man så vill. Vin, kvinnor och sång far anstå till efter fullgjort uppdrag.

Det finns ögon och öron överallt, de flesta av dem väntar bara på att få rapportera vidare något som kan användas mot Sverigedemokraterna. SD har inte råd att bjuda på sådant.

Med detta sagt önskar jag unge herr Petzäll all lycka i att övervinna de problem som för tillfället tagit överhanden.

AB, DN, SvD, GP, HD
Mynewsdesk,  AB, AB