Juholt verkar ha lyckats i sina föresatser att sitta kvar som partiledare. Det kan inte råda något tvivel om hur stark hans maktlystnad är, då han knappast kan sägas sitta kvar för sitt partis bästa efter allt som uppdagats. Är det inte maktlystnad så måste det vara en blind tro på sig själv, inte heller det ett särskilt smickrande karaktärsdrag. Sammantaget så kan de andra partierna luta sig tillbaks för tillfället och låta Juholt göra arbetet åt dem.
Juholts anhängare har startat en motoffensiv de senaste dagarna där man försökt flytta klandret från Juholts fiffel med bidrag och traktamenten till att media rapporterat om det. Kanskle har de övertygat sig själva och sin närmaste krets om att problemet är att mygel avslöjas och inte myglet i sig, men det har inte imponerat på väljarna om man ska tro senaste SIFO-mätningen.
För undertecknad som sedan länge tappat allt förtroende för Socialdemokraterna så är det Juholts krampaktiga tag om makten i själva verket välkommet. Mygelkulturen är säkert lika utbredd inom hela sjuklövern, men socialdemokratin var i decennier de som drev på skapandet av en ny privligerad samhällsklass med sig själva som måttstock. De förtjänar inte att få makten igen 2014.
När de inte längre bärs upp av makten som följde av att vara statsbärande och skattebetalarnas outsinliga (?) pengaström så har deras ledarskikt visat sig vara en korrupt, intrigerande och talanglös skara som påminner mer om bortskämda fjortisar än samhällsbyggare och ledare.
Har ligger en stor möjlighet för Sverigedemokraterna att visa sig som det ansvarsfulla alternativet som kommer att återupprätta det bästa ur folkhemstanken och ämbetsmannatraditionen, något Sverige behöver akut efter decennier av förfall.
Allra underdånigast,
K
DN, DN, DN, DN,
GP, GP, GP, GP, GP,
Dagen, HD, Exp, Exp,
Visar inlägg med etikett socialdemokratin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialdemokratin. Visa alla inlägg
söndag 16 oktober 2011
onsdag 18 maj 2011
Hela världen är svensk!
I P1 idag intervjuades Håkan Juholt om ditt och datt. När invandringspolitiken kom på tal så beskrev Juholt invandrarna som "nyanlända svenskar". Alltså inte invandrare, asylsökande, migranter eller ens nyblivna svenskar utan just nyanlända svenskar vilket implicerar att de varit svenskar hela tiden. Det ger upphov till en del frågor.
Om alla som kommer hit är svenskar, vad är då vi som alltid bott här? Varför detta tjat om mångkultur när alla ändå tydligen ingår i en global svenskhet där den stora skiljelinjen är om man sökt bidrag här (ännu) eller inte? Har Juholt informerat de legioner av somalier, afghaner, irakier, albaner med flera som bosatt sig här om att de faktiskt inte alls är somalier, afghaner, irakier, albaner med flera utan just svenskar och vad tyckte de i så fall om det? Om de då ändå inte vill se sig som svenskar, är de då rasister eller bara självhatare?
Man kan också konstatera att det knappast kan finnas något behov av hemspråksundervisning, bidrag till diverse kulturföreningar och annat gödslande med skattemedel på etniska och kulturella särintressen, eftersom de egentligen inte kan sägas finnas i den världsomspännande svenskhet som socialdemokraterna företräder.
Av någon anledning tror jag dock inte att vi ska vänta oss radikala sparförslag på det området.
Ju mer man hör av Juholt desto mer uppenbart är det att han är del av samma nomenklatura som fullständigt fördärvat arbetarrörelsen sedan Palme och framåt.
Om alla som kommer hit är svenskar, vad är då vi som alltid bott här? Varför detta tjat om mångkultur när alla ändå tydligen ingår i en global svenskhet där den stora skiljelinjen är om man sökt bidrag här (ännu) eller inte? Har Juholt informerat de legioner av somalier, afghaner, irakier, albaner med flera som bosatt sig här om att de faktiskt inte alls är somalier, afghaner, irakier, albaner med flera utan just svenskar och vad tyckte de i så fall om det? Om de då ändå inte vill se sig som svenskar, är de då rasister eller bara självhatare?
Man kan också konstatera att det knappast kan finnas något behov av hemspråksundervisning, bidrag till diverse kulturföreningar och annat gödslande med skattemedel på etniska och kulturella särintressen, eftersom de egentligen inte kan sägas finnas i den världsomspännande svenskhet som socialdemokraterna företräder.
Av någon anledning tror jag dock inte att vi ska vänta oss radikala sparförslag på det området.
Ju mer man hör av Juholt desto mer uppenbart är det att han är del av samma nomenklatura som fullständigt fördärvat arbetarrörelsen sedan Palme och framåt.
lördag 26 mars 2011
Därför blir det en Juholteffekt
I förra bloggposten ifrågasattes det varför det skulle bli en Juholteffekt. Efter att ha hört hans tal så är den nog att räkna med nu.
Det mesta i talet var ideologiskt snömos, i synnerhet som Juholt gick till storms mot det arv som nästan ett sekel av socialdemokratiskt maktinnehav har lämnat (de senaste årens borgliga maktinnehav till trots), men det var rätt sorts snömos. Det var snömos som den desillusionerade och bitvis apatiska socialdemokratin förtvivlat vill höra.
Borgliga skribenter kommer göra sitt bästa för att plocka sönder Juholts tal, och i sak kan man invända mot en hel del, men det spelar ingen roll. Juholts tal hade rätt anslag och känsla för att nå de väljargrupper han vänder sig till.
Han spelade också skickligt på det socialdemokratiska arvet i både språkbruk och citat, förvisso omsorgsfullt destillerat genom ett filter av nostalgi, men återigen spelar det ingen roll eftersom talet handlade främst om känsla. I rättvisans namn ska påpekas att Juholt plockade poänger på bland annat alliansens statliga utförsäljningar och religiöst underdåniga hållning mot allt som kallas Marknad, något som säkert har genklang hos ganska breda lager av befolkningen.
Regeringen har hittills kunnat fokusera på sig själv, att hata SD för att de är vågmästare och försöka splittra den redan splittrade vänsterkoalitionen ännu mer med invandringsuppgörelsen*. Nu lär de nog möta på riktigt motstånd. De ska bli intressant att se om Reinfeldt & Co kan försvara sina positioner framöver.
SD måste också kalibrera sin hållning. Om Juholts första tal är utmärkande för hans kommande politikergärning så kommer de behöva ha garden uppe. Det är inte längre Mona Sahlin som man har att göra med, någon man kunde springa i cirklar kring. Hon var mer intresserad av mångkultur och HBT än klassfrågor, något som otvivelaktigt gynnade SD.
De som kommer bli mest ansatta är regeringen. Socialdemokratin slår ur underläge och har allt att vinna på en aggressiv hållning fram till valet 2014.
* På bekostnad av Centern och Kristdemokraterna, men det är nog något som moderaterna kan leva med.
DN, DN, DN,
AB, AB, AB, AB,
GP, GP, GP
Dagen, HD, HD, HD, Skanskan,
Exp, Exp, Exp
E24, E24, E24
Det mesta i talet var ideologiskt snömos, i synnerhet som Juholt gick till storms mot det arv som nästan ett sekel av socialdemokratiskt maktinnehav har lämnat (de senaste årens borgliga maktinnehav till trots), men det var rätt sorts snömos. Det var snömos som den desillusionerade och bitvis apatiska socialdemokratin förtvivlat vill höra.
Borgliga skribenter kommer göra sitt bästa för att plocka sönder Juholts tal, och i sak kan man invända mot en hel del, men det spelar ingen roll. Juholts tal hade rätt anslag och känsla för att nå de väljargrupper han vänder sig till.
Han spelade också skickligt på det socialdemokratiska arvet i både språkbruk och citat, förvisso omsorgsfullt destillerat genom ett filter av nostalgi, men återigen spelar det ingen roll eftersom talet handlade främst om känsla. I rättvisans namn ska påpekas att Juholt plockade poänger på bland annat alliansens statliga utförsäljningar och religiöst underdåniga hållning mot allt som kallas Marknad, något som säkert har genklang hos ganska breda lager av befolkningen.
Regeringen har hittills kunnat fokusera på sig själv, att hata SD för att de är vågmästare och försöka splittra den redan splittrade vänsterkoalitionen ännu mer med invandringsuppgörelsen*. Nu lär de nog möta på riktigt motstånd. De ska bli intressant att se om Reinfeldt & Co kan försvara sina positioner framöver.
SD måste också kalibrera sin hållning. Om Juholts första tal är utmärkande för hans kommande politikergärning så kommer de behöva ha garden uppe. Det är inte längre Mona Sahlin som man har att göra med, någon man kunde springa i cirklar kring. Hon var mer intresserad av mångkultur och HBT än klassfrågor, något som otvivelaktigt gynnade SD.
De som kommer bli mest ansatta är regeringen. Socialdemokratin slår ur underläge och har allt att vinna på en aggressiv hållning fram till valet 2014.
* På bekostnad av Centern och Kristdemokraterna, men det är nog något som moderaterna kan leva med.
DN, DN, DN,
AB, AB, AB, AB,
GP, GP, GP
Dagen, HD, HD, HD, Skanskan,
Exp, Exp, Exp
E24, E24, E24
fredag 11 mars 2011
Kan en skorrande apparatjik rädda (s)?
Av medierapporteringen att döma så var Håkan Juholt inte förhandsfavorit innan sin nominering. Det fanns andra som var mer etablerade hos allmänheten, på gott och ont. Det är i slutänden också allmänheten som avgör vem de vill ha som statsminister.
Samtidigt kan det vara ett klokt val att satsa på någon inte är förknippad med den gamla nomenklaturan (utåt sett i alla fall) på samma sätt som de andra. Frågan är i vilken mån Juholt kan vända socialdemokratins förtvinande?
Socialdemokratin har problem med nästan allt. Man har så länge innehaft makten att man är nästan helt avskild från den övriga befolkningen. Man har sin egen arbetsmarknad, stort sett ingen högre partifunktionär har haft arbete utanför den politiska sfären, man gifter sig med varandra, man umgås bara i snäva kretsar man fixar in sina barn på positioner i partiet (Mona Sahlin är dotter till en partifunktionär). Det gäller i förvisso alla riksdagspartier utom SD, men inom socialdemokratin har det blivit väldigt synligt.
Håkan Juholt ser ut som han skulle kunna haft en biroll i Jägarna, vilket nog kan gå hem i vissa kretsar och är avsevärt bättre än t ex Östros som ser ut som Major Toht (och påminde om honom i övrigt också).
Det ska bli intressant att se vilken strategi Juholt väljer. Kommer han återgå till klassisk (s)-politik som går ut på att lova allt till alla i sina klientgrupper och bara skruva upp skattetrycket? Det föll inte särskilt väl ut i senaste valet. Inte heller lönade sig Sahlins vurm för HBT och muslimska invandrargrupper.
Juholt kommer definitivt ha en fördel gentemot Reinfeldt om han spelar sina kort rätt. Reinfeldt framstår som en allt svagare statsminister som låter Borg och Bildt sköta regeringsarbetet. Det enda som verkar få igång Reinfeldt är hans fobi för SD. Även om det är ett knas han delar med resten av etablissemanget så går det inte att skaka av sig misstanken att det i grund och botten handlar om sårad fåfänga eftersom SD snuvade alliansen på egen majoritet i riksdagen.
Juholt är en partiprodukt, en apparatjik, vars maktbas hittills ligger inom partiet och inte i övriga samhället. Det är i normala fall inte något vidare bra säljargument men i avsaknad av andra ledargestalter med karisma eller folklig förankring så är kanske Juholt ändå det klokaste valet (s) kan göra under rådande omständigheter?
Sist men inte minst är det inte osannolikt att en vänstervridning av (s) kan frigöra väljare till SD som inte känner igen sig i socialistiskt nostalgi eller partitoppens fetisch för massinvandring och mångkultur. Alliansens uppgörelse med (mp) borde för övrigt också ha gynnat SD då allt fler borgliga väljare inser att de röstade på något helt annat än de trodde.
AB AB AB BLT BLT BLT
Norrt Norrt Norrt
DN DN DN DN DN DN DN DN
SVT SVT SVT SVT SVT SVT
EK EK EK EK SkD SkD SkD
ST LTÖ LTÖ HD HD HD
Dagen GP GP Exp Exp
Samtidigt kan det vara ett klokt val att satsa på någon inte är förknippad med den gamla nomenklaturan (utåt sett i alla fall) på samma sätt som de andra. Frågan är i vilken mån Juholt kan vända socialdemokratins förtvinande?
Socialdemokratin har problem med nästan allt. Man har så länge innehaft makten att man är nästan helt avskild från den övriga befolkningen. Man har sin egen arbetsmarknad, stort sett ingen högre partifunktionär har haft arbete utanför den politiska sfären, man gifter sig med varandra, man umgås bara i snäva kretsar man fixar in sina barn på positioner i partiet (Mona Sahlin är dotter till en partifunktionär). Det gäller i förvisso alla riksdagspartier utom SD, men inom socialdemokratin har det blivit väldigt synligt.
Håkan Juholt ser ut som han skulle kunna haft en biroll i Jägarna, vilket nog kan gå hem i vissa kretsar och är avsevärt bättre än t ex Östros som ser ut som Major Toht (och påminde om honom i övrigt också).
Det ska bli intressant att se vilken strategi Juholt väljer. Kommer han återgå till klassisk (s)-politik som går ut på att lova allt till alla i sina klientgrupper och bara skruva upp skattetrycket? Det föll inte särskilt väl ut i senaste valet. Inte heller lönade sig Sahlins vurm för HBT och muslimska invandrargrupper.
Juholt kommer definitivt ha en fördel gentemot Reinfeldt om han spelar sina kort rätt. Reinfeldt framstår som en allt svagare statsminister som låter Borg och Bildt sköta regeringsarbetet. Det enda som verkar få igång Reinfeldt är hans fobi för SD. Även om det är ett knas han delar med resten av etablissemanget så går det inte att skaka av sig misstanken att det i grund och botten handlar om sårad fåfänga eftersom SD snuvade alliansen på egen majoritet i riksdagen.
Juholt är en partiprodukt, en apparatjik, vars maktbas hittills ligger inom partiet och inte i övriga samhället. Det är i normala fall inte något vidare bra säljargument men i avsaknad av andra ledargestalter med karisma eller folklig förankring så är kanske Juholt ändå det klokaste valet (s) kan göra under rådande omständigheter?
Sist men inte minst är det inte osannolikt att en vänstervridning av (s) kan frigöra väljare till SD som inte känner igen sig i socialistiskt nostalgi eller partitoppens fetisch för massinvandring och mångkultur. Alliansens uppgörelse med (mp) borde för övrigt också ha gynnat SD då allt fler borgliga väljare inser att de röstade på något helt annat än de trodde.
Inte han (major Östros)...
Men han! (hembrännare nr 3)
AB AB AB BLT BLT BLT
Norrt Norrt Norrt
DN DN DN DN DN DN DN DN
SVT SVT SVT SVT SVT SVT
EK EK EK EK SkD SkD SkD
ST LTÖ LTÖ HD HD HD
Dagen GP GP Exp Exp
tisdag 15 februari 2011
Att göra det man alltid gjort är inte förnyelse
Socialdemokratin försöker förnya sig efter det katastrofala valresultatet förra året. Vid en första genomläsning får man intrycket av att deras definition av förnyelse är att göra samma sak som de alltid har gjort. Skattehöjningar, regleringar, allmänna och förmodat gigantiska satsningar på "välfärd" med oklara mål om var man egentligen vill uppnå.
Även för undertecknad som har lågt ställda förväntningar på socialdemokratin så är det slående hur stagnerat partiet blivit.
Jag har inte hymlat med att vår tids socialdemokrati är talanglöst och i allt väsentligt blivit en karikatyr på den folkhemstanke man en gång företrädde. Det som sker nu är att verkligheten börjar att komma ikapp dem på allvar.
De problem de ser och framför allt de lösningar man propagerar för är föråldrade med åtminstone tjugo år. Man lever mentalt fortfarande kvar i de sista bekväma årtiondena av 1900-talet. Sverige är ett helt annat land nu, till stor del på grund av socialdemokratins dåraktiga politik.
Vi har gått från att vara ett av världens mest välskötta och homogena länder till att toppa listan över bland annat våldtäkter och skolbränder och kan även lägga islamistisk terrorism till listan. Detta i kombination med hur svensken gått från att ha generellt sett hög arbetsmoral, pliktkänsla och ett samhällsengagemang till att bli en ytlig och självupptagen tölp med myglarmentalitet är receptet på katastrof. När barbari ställs mot dekadens vinner alltid barbariet.
Nu är det inte oundvikligen så, utvecklingen går att vända, men socialdemokratin har inte längre någon roll i det. De är tvärtom en stor del av problemet.
Socialdemokratin kan vända sin nedåtgående trend tillfälligt genom att lova allt till alla men det går bara att leva på kredit ett tag. En partiledare med starkare karisma än en ohyvlad planka skulle nog hjälpa också.
Vill de överleva mer varaktigt måste de förändra sig på ett sådant genomgripande sätt att de knappat kommer att ha något gemensamt med det som är deras kärnvärderingar idag. Undertecknad tvivlar starkt på att de klarar det.
Mitt stalltips är att rosens välde är slut inom en generation.
Allra underdånigast,
K
Andra bloggposter i ämnet:
Inte märkligt att Sverigedemokraterna växer
En vision om makt
Siffror som inte kommer att stå sig
AB, AB, AB, SVT, DN, GP, GP, SVT, AB,
Även för undertecknad som har lågt ställda förväntningar på socialdemokratin så är det slående hur stagnerat partiet blivit.
Jag har inte hymlat med att vår tids socialdemokrati är talanglöst och i allt väsentligt blivit en karikatyr på den folkhemstanke man en gång företrädde. Det som sker nu är att verkligheten börjar att komma ikapp dem på allvar.
De problem de ser och framför allt de lösningar man propagerar för är föråldrade med åtminstone tjugo år. Man lever mentalt fortfarande kvar i de sista bekväma årtiondena av 1900-talet. Sverige är ett helt annat land nu, till stor del på grund av socialdemokratins dåraktiga politik.
Vi har gått från att vara ett av världens mest välskötta och homogena länder till att toppa listan över bland annat våldtäkter och skolbränder och kan även lägga islamistisk terrorism till listan. Detta i kombination med hur svensken gått från att ha generellt sett hög arbetsmoral, pliktkänsla och ett samhällsengagemang till att bli en ytlig och självupptagen tölp med myglarmentalitet är receptet på katastrof. När barbari ställs mot dekadens vinner alltid barbariet.
Nu är det inte oundvikligen så, utvecklingen går att vända, men socialdemokratin har inte längre någon roll i det. De är tvärtom en stor del av problemet.
Socialdemokratin kan vända sin nedåtgående trend tillfälligt genom att lova allt till alla men det går bara att leva på kredit ett tag. En partiledare med starkare karisma än en ohyvlad planka skulle nog hjälpa också.
Vill de överleva mer varaktigt måste de förändra sig på ett sådant genomgripande sätt att de knappat kommer att ha något gemensamt med det som är deras kärnvärderingar idag. Undertecknad tvivlar starkt på att de klarar det.
Mitt stalltips är att rosens välde är slut inom en generation.
Allra underdånigast,
K
Andra bloggposter i ämnet:
Inte märkligt att Sverigedemokraterna växer
En vision om makt
Siffror som inte kommer att stå sig
AB, AB, AB, SVT, DN, GP, GP, SVT, AB,
tisdag 26 oktober 2010
Vem vinner i längden?
Det röd-gröna samarbetet har rämnat. Det är knappast någon överraskning. Det har varit direkt skadligt för socialdemokratin och i valets kölvatten är det uppenbart att i synnerhet miljöpartiet tycker att gräset verkar grönare på andra sidan staketet. Vänsterpartiet tackar sin lyckliga röda stjärna för SD som är en hanterbar fiende att skjuta in sig på de närmsta fyra åren. Alla oppositionspartierna har med andra ord sår att slicka, knivar att slipa och kohandel att bedriva.
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
