En film - tre journalistiska förhållningssätt

I DN finns en recension av filmen The Rite med Anthony Hopkins. Den handlar om en ung katolsk präst som kommer från prästseminariet och får följa en äldre präst som är exorcist. Den bygger på verkliga händelser som en amerikansk katolsk präst fader Gary Thomas upplevde och som blev boken The Rite: the Making of a Modern Excorcist.

Jag har inte sett filmen. Jag har inte läst boken. Mitt intresse i det här fallet är inte att fälla omdöme om Katolicismen, exorcism eller ens om filmen är bra.

Det som är intressant är hur filmen skildras i tre olika recensioner.

I DN får filmen dåligt betyg och det visar sig snabbt vad det beror på. Karakteriseringar som "[...] denna den katolska kyrkans egen besynnerliga beteendeterapi. Den tillåter sig faktiskt att vädra synpunkten att psykiatri vore på sin plats i stället för böner och krucifix i vården av de drabbade [...]" och "[...] Den katolska tron gör åtminstone i den här filmen offret till syndare, och helt tydligt också missfall (läs abort) till djävulens verk.[...]" ger oss egentligen ingen information om filmens kvalitéer när det gäller hantverk eller berättande men desto mer om recensentens världsbild.

Det är ett politisk ställningstagande där Eva af Geijerstam låter sin personliga aversion mot Katolicismen (som hon säkert delar med resten av redaktionen) bli vägledande i recensionen.

Den kände amerikanske filmrecensenten Roger Ebert ger filmen ett medelhögt betyg och anslår en helt annan ton i recensionen. Han gör ingen hemlighet av att han är förvånad över att de tar exorcism på så stort allvar men lyfter fram historien bakom filmen, hur filmen berättas och rollprestationerna i den. Han lyfter fram styrkor och svagheter utan politiska skygglappar.

Sist men inte minst Jonas De Geers bloggpost i ämnet. Man får kanske inte veta så mycket om filmen men desto mer om exorcism och det katolska perspektivet på den osynliga kamp som man menar pågår även i den här världen. Jonas de Geer är katolik vilket av naturliga skäl präglar hans syn på saken. Oavsett vad man själv har förhållningssätt till tro och katolicism så är det en intressant reflektion i ämnet som man aldrig skulle få läsa i etablissemangsmedia.

När man läst Eberts och De Geers artiklar och återvänder till recensionen i DN så slås man av att den inte bara är politiskt korrekt på det där kvävande självgoda sättet, den är också ytlig och obildad.

Det här är symptomatiskt för svensk journalistik idag. Eftersom vi bor i Sverige översköljs vi med den typen av journalistik från press, radio och TV. Propagandan är massiv och det är lätt att vänja sig bara för att härda ut. Även om man försöker vara kritisk så blir det lätt en prägling man utgår från, om än i opposition. Det är att ge efter för en smygande förgiftning.

Istället får man försöka hitta andra källor, oberoende bloggar i Sverige och utomlands och internationella nyhetsflöden men även höja blicken när det gäller kultur, tro och vetenskap. Den svenska ankdammen är svårt försurad och vi behöver hitta vårt vatten någon annanstans. Det gäller även något så enkelt som en filmrecension.

Tillägg: SvD:s recension är inte lika detaljerat ideologisk, men det är uppenbart att man inte gillar filmens ämne och därför ger den dåligt betyg. Expressen och GP tar faktiskt sitt uppdrag på allvar och recenserar själva filmen. Betygen blir låga även där, Expressen klagar på att den inte är tillräckligt läskig och GP tycker den är för läskig. Damned if you do, damned if you don't.