Genuspolitruker och porr som konst

Jag skrev för några dagar sedan om att det är synd om de politiskt korrekta. I DN idag finns ytterligare ett exempel på hur den politiskt korrekta begreppsvärlden tenderar att övergå i det maniska i sin pretention att diktera verkligheten.

Två kulturvetare går till storms mot en utställning på Nationalmuseum. Varför? Det är inte tillräckligt tydlig i sin bekännelse till det politiskt korrekta. Som åskådare är det underhållande att se hur två lika kompomisslösa nischer inom det politiskt korrekta hamnar i luven på varandra. Å ena sidan den pseudoreligiösa genusteorin och å andra sidan vulgariseringen och sexualiseringen av det offentliga rummet. 

"Lust & Last på Nationalmuseum är av flera skäl en misslyckad utställning. Det är inte konsten i Lust & Last som är problematisk, utan ramverket. Vilken sorts kunskap cirkulerar här? Vilka är de teoretiska utgångspunkterna? Det ideologiska fundamentet? Nationalmuseum har faktiskt ett myndighetsuppdrag: att 'stå för kunskapsuppbyggnad'.

Det finns varken några tydligt uttalade tankegångar eller en kritisk reflektion kring det bildmaterial man presenterar. Detta gäller inte bara från ett genusteoretiskt perspektiv, även om frånvaron av just detta är djupt problematiskt. Utställningen är strukturerad efter den traditionella manliga blickens begär och makt att ta i besittning. [..]"

Och så vidare... Propagandan är med andra ord inte tillräckligt gäll och övertydlig. Allt måste förses med en bruksanvisning så besökarna tänker rätt, politiskt rätt. Artikelförfattarna menar att annars är det bara sjaskig porr. Nu spelar det ingen större roll vilken politiskt etikett man sätter på det, det är sjaskig porr ändå.

Avslutningsvis är finns det en ödets ironi att vänsterfeministerna förfasar sig över det de själva har skapat. Den kommersiella porrens frammarsch och sexualiseringen av det offentliga rummet är en direkt konsekvens av 68-vänsterns angrepp på familjen och som samhällsbärande institution och den kristna moralen. Det som följt sedan hade inte varit möjligt utan falska förespeglingar om hedonism som personlig frihet och den form av subversion som kallas "progressivitet".

Om de två genusgardisterna som skrev artikeln vill leta efter orsakerna till den uppkomna situationen bör de förmodligen börja med att fråga sina professorer hur de resonerade när det begav sig på 70-talet...