Inbillningens makt

Khaddafi har ikväll i en intervju med BBC sagt att det inte förekommer några demonstrationer och att folket älskar honom. De som demonstrerar var inga "riktiga" libyer och dessutom påverkade av narkotika.

Frågan infinner sig, vem försöker han lura? Det kan knappast vara omvärlden, han framstår allt mer som en mindre fyndig kopia av Bagdad Bob. Revoltörerna faller bort av uppenbara skäl och när det gäller hans egna anhängare så är det kanske mer relevant att fråga vilka anhängare? De som finns kvar verkar vara i full färd med att fly eller slåss med ryggen mot väggen. Överste Khaddafis försäkringar om att folket sjunger och dansar klingar nog rätt ihåligt.

Svaret är nog att han försöker lura sig själv. Efter mer än fyrtio år där hans storhetsvansinne fått bekräftelse och uppmuntran av hans underhuggare så är det nog ogreppbart att folket hatar honom så mycket som de gör. Alltså måste de vara knarkare, al-Qaida och utländska infiltratörer medan de riktiga libyerna, hans folk, älskar honom.

Under tiden rasar inbördeskriget vidare. Det är lätt att dra paralleller till andra despoter som tryckt i sina bunkrar när deras välden har rasat och istället hängett sig åt allt febrigare fantasier om seger. 

"Allahu akbar!" En indikation om framtiden?

DN, DN, GP, GP, HD, HD, Dagen, Expressen, Expressen, AB,

Rätten att organisera sig fackligt lika viktig som rösträtt

På bloggen Every Kinda People var ett inlägg av Berit med rubriken ”Statsanställda ska inte ha fackföreingar”.

Jag ska först säga att jag med stort intresse och behållning läser Every Kinda People när jag har möjlighet, men just den här posten reagerade jag på. Det tog sig uttryck i en något eldfängd kommentar från mig som jag ska försöka förtydliga nedan.

USA

Bloggposten i fråga tar sitt avstamp i amerikanska förhållanden men slutsatsen, att statsanställda inte ska ha rätt att organisera sig fackligt, var till synes generell.

Jag kan inte tillräckligt om den amerikanska marknaden för att kunna avgöra om statsanställda där är överbetalda eller ej. Inte heller kan jag tillräckligt om relationen mellan fack –arbetsgivare- och politiker där för att vilja gå i polemik.

Jag kan bara konstatera att det knappast bara är fackförbund som ”mutar” politiker. Rupert Murdoch, Sheldon G. Adelson och Bob J. Perry är några som gett mångmiljonbelopp till republikanerna på sistone. På den demokratiska sidan hittar man suspekta bidragsgivare från Wall Street och andra som knappast kan sägas företräda arbetstagare eller den lilla människan i allmänhet.

Rent principiellt anser jag att åsikten att statsanställda inte ska få organisera sig fackligt bara för att de är statsanställda faller i samma kategori som att hävda att vissa inte ska ha rösträtt på grund av sitt yrkesval eller inkomstnivå. Likaså kategoriseringen av arbetstagare som ”iglar” föranledde mig sammantaget till att beskriva hållningen i bloggposten som nyliberalt fascistoid.

Sverige

Det finns goda skäl att kritisera symbiosen mellan LO och socialdemokratin i Sverige under det senaste seklet, men det finns också goda skäl att kritisera den svepande och onyanserade kritik som angriper hela fackföreningsrörelsen.

LO är fortfarande störst med 1,7 miljoner medlemmar men har en nedåtgående trend som går parallellt med socialdemokratin. Den politiska kopplingen har allt mer blivit en belastning för dem.

Näst störts är TCO med 1,2 miljoner medlemmar och är officiellt partipolitiskt obunden men historiskt sett finns tydliga kopplingar till Folkpartiet. SACO har 600 000 medlemmar och är partipolitiskt obunden. Med andra ord är halva fackföreningsrörelsen i medlemmar sett opolitiskt eller lutar åt det borgliga.

Angreppen på fackföreningsrörelsen från näringslivshåll handlar inte om ”röda faran”. Det handlar om att försvaga arbetstagarnas löneutveckling och inflytande på sina arbetsplatser och där är facken det största hindret. Då undertecknad själv börjat ideologiskt i det fackföreningsfientliga lägret men sedan av bitter erfarenhet vet hur skrupelfria (och ibland rent kriminella) vissa arbetsgivare kan vara så har jag helt omvärderat min syn i frågan.

En väl organiserad och opolitisk fackföreningsrörelse behövs för att upprätthålla maktbalansen på arbetsmarknaden och hindra den typ av rovdrift och exploatering av befolkningen som man kan se gott om exempel på i vår omvärld.

Löner för privat- respektive statsanställda i Sverige

När det gäller svenska förhållanden så har statsanställda (med undantag för våra yrkespolitiker) aldrig varit bättre betalda än sina motsvarigheter i privat sektor.

Privatanställda tjänstemän har en snittlön på 33500 kr/månaden, om man ser till statliga myndighetsanställda så ligger snittlönen på 28700 kr/månaden*. Den statistiken kan utan större besvär få fram via svenskt näringsliv och SCB.

* Snittlön för statliga myndigheter baserat på årssnittet för 17 myndigheter under 2010.

Det enda tabuet i Hollywood?

Det politiskt korrekta logiken är fascinerande. Inspelningarna av Charlie Sheens TV-serie har avbrutits sedan han i en radiointervju fällde nedsättande omdömen om sin producent som han kallade vid sitt födelsenamn Haim Levine (vilket uppfattades som antisemitiskt). Han gav sig även på anonyma alkoholister och Thomas Jefferson och höll osammanhängande utläggningar om Vatikanen, troll, tatueringar och F-18-piloter.

Det verkar vara på ungefär samma nivå som man kan höra brölas om på parkbänkar över hela världen när missbrukarna ger sig på en omvärldsanalys.

Men den senaste turen i Charlie Sheens allt solkigare levnadsöde är också en blixtbelysning av den tid vi lever i. Att Sheen i åratal supit, knarkat, misshandlat sina kvinnor, kört bil påverkad och öppet umgåtts med prostituerade väcker ingen reaktion. I själva verket har det med hedonismens perversa logik gjort honom cool, en "bad boy" bland kändisar som lever ut drömmen.

Men när han kläcker ur sig något nedsättande om judar tar det hus i helvete.

Man kan tycka att det borde ha tagit hus i helvete för länge sedan. Sheen har i femton år varit en halvkriminell pundare och mansgris. Nu kan man tydligt se hur fysiskt och mentalt nedgången han är och det senaste utbrottet i radio är ytterligare ett exempel på förfallet snarare än någon politisk agenda.

I Hollywood är det således okej att vara en suput, kvinnoplågare och skitstövel i största allmänhet så länge man inte säger något elakt om minoriteter. En så pass selektiv moralisk indignation väcker ingen större sympati hos undertecknad.

Allra underdånigast,
K

AB, DN 
AB

Aisha Khaddafi - sin fars dotter

Ikväll rapporterades att Khaddafis dotter Aisha ska ha försökt fly till Malta med flygplan men vägrats landningstillstånd. I DN återfinns en artikel om diverse tyranners fruar som bidrar med en fernissa av filantropi till deras regimer. Aisha Khaddafi fanns inte med i artikeln men i sammanhanget är hon ändå intressant, så här och här är två artiklar om kvinnan.

Som tydligt framgår är hon i högsta grad sin fars dotter, beundrarinna av Saddam Hussein, engagerad i välgörenhet (såklart), anhängare av IRA och med ett markerat förakt för de anhöriga till offren för terrordådet ovanför Lockerbie.

Vacker. Arrogant. Grym.

Libyerna måste klara sig själva

Stammarna
Upproret i Libyen har i allt väsentligt övergått i ett inbördeskrig där stamtillhörighet blir en allt tydligare komponent. Landet tycks i skrivande stund delats i två halvor där den östra inte längre kontrolleras av regimen medan striderna fortsätter att rasa i den västra.

Det är inte så enkelt som att det är "folket" mot "regimen" som det framställs. Därför kommer inte Khadaffis fall med automatik lösa problemen, det kommer istället att uppstå andra.

Khadaffi tillhör Qadhadfastammen och det finns rapporter att han fortfarande har ett förhållandevis starkt stöd bland dem och i synnerhet den egna mindre Khadaffistammen vars namn han bär. De utgör också ett starkt inslag i flygvapnet vilket kan förklara att han kunnat använda dem mot demonstranterna men tycks förlita sig mer på inhyrda legoknektar för markstriderna.

De andra stammarna är Warfalla (störst med en miljon), Magariha (näst störst) och Al Zintan hemmahörande i området kring Zintan söder om Tripoli. Magariha ska ha starkare band till Khadaffis stam Qadhadfa än de andra. Utöver de stora stammarna finns ett antal mindre stammar och klaner, ofta med specifik geografisk hemvist och ett historiskt arv som påverkat deras relation till regimen.

Khadaffi har under sitt styre attackerat stamsystemet och i synnerhet den makt som dess hövdingar haft. Stammarna har historiskt sett varit samlade krafter för motståndet mot osmanerna och senare mot det italienska kolonialstyret. Khadaffi förstod att de var ett potentiellt hot mot hans egen auktoritet, en farhåga som besannats i och med upproret mot honom.

Det är inte samma sak som att hävda att det här är ett stamuppror. Allt tyder på att det är ett utbrett missnöje som flammat upp i revolt, men att stamledare gett sitt stöd betyder mycket för att förstärka motståndet och har betydelse för vad som följer efteråt.

Frågan är vilket samhälleligt kitt som kommer att finnas kvar efter Khadaffi och som kan minska risken för nationellt sönderfall om stamsystemet inte får en fungerande politisk ram att verka i?  

De irrationella kraven på "handling"
I Västvärlden och även i Sverige har man reagerat med fasa på det blodiga våldet. Samtidigt tycks man inte kunna ta in den verklighet som råder. Det höjs krav på att våra politiker ska göra något. Man reagerar med ilska på den försiktighet som visas och oviljan att göra något konkret.

På ett moralisk plan kan man absolut avkräva ett ställningstagande, men det har Västvärldens ledare också gjort över lag i och med fördömandena av våldet.

Men om man lägger den känslomässiga delen åt sidan och ser krasst på situationen, vad kan vi göra? Flygförbud  för det libyska flygvapnet, ropar en del. Hur då? Ska vi skicka ett brev till Khadaffi där vi strängt förmanar honom? Ska de tvingas att stanna på marken? Det betyder i praktiken att de måste skjutas ner, och vem ska göra det? Sverige? För vi kan väl inte kräva att USA ska rycka in när det passar oss? De verkar också ha tappat smaken för rollen som världspolis efter Afghanistan och Irak.

Vi borde hjälpa det libyska folket tycker en del. Hur då, är den uppenbara motfrågan? Återigen, ska vi invadera landet? Skicka förnödenheter? Vad och till vem? Hur ska vi få in dem i landet? Ta emot flyktingar säger andra. Men det skulle ju vara direkt omoraliskt, för antingen tar vi emot de som flyr undan Khadaffis regim och då underlättar indirekt vi deras utrensningar eller också tar vi emot element av en despotisk nomenklatura flyr undan folkets rättmätiga vrede. I båda fallen skulle vi spela regimen i händerna.

När allt är över kommer vi kunna göra något men nu är Sarkozys krav på sanktioner ett av få sätt att kasta grus i maskineriet för den libyska regimen.

Avslutningsvis finns det nästan något rörande i den nationalromantik som den svenska vänstern hänfallit åt när det gäller de arabiska upproren.

Helt plötsligt är det självklart att prata om "folkets vilja" och deras kollektiva nobla egenskaper, det självuppoffrande lidandet för högre ideal och den vackra framtid som väntar bara de får komma till sin rätt utan USA-sponsrade regimer som håller tillbaks dem.

Bara en bråkdel av den sortens svärmeri för det svenska skulle resultera i att man omgående får bokstäverna "SD" inbrända i pannan av samma människor. För den progressiva vänstern är det nu som alltid skillnad på folk och folk.

Allra underdånigast,
K

AB, AB, AB, E24, E24,
GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN
HD, Dagen 
SVT, SVT, SVT, SVT
VG,  LO-tidningen

Att tvingas betala för något man inte bett om

SVT:s VD Eva Hamilton vill att man ska betala TV-licens även för innehav av dator eller smartphone.

Man ska således inte betala för en tjänst man använder, utan för en tjänst som finns tillgänglig. Med samma logik skulle man tvingas betala för ett busskort bara det finns kollektivtrafik eller få hem en avbetalningsplan på en bil man inte äger med motiveringen att man faktiskt kunde ha köpt den. 

I andra sammanhang skulle sådant beskrivas som utpressning.

SVT/SR är medieinstitutionen som i decennier varit en bastion för vänstervriden journalistik och som utan ett uns av självdistans beskriver sig själva som "oberoende television". Med det i åtanke är det inte konstigt att SVT:s ledning har en öststatsliknande syn på allmänheten. Vi är inget annat än skatteboskap som ska vara tacksamma för att de gör sig besväret att indoktrinera oss.  Det är knappast en tillfällighet att det är just Vänsterpartiet som rycker ut för att försvara SVT:s upphöjda ställning i medievärlden.

Undertecknad vill absolut inte se medielandskap med endast kommersiella kanaler, fördumningen är tillräckligt utbredd ändå, men antingen ska alla betala för det eller också bör det göras om till betalkanaler så kan var och en välja själv. Det är nog det sistnämnda de fasar mest för.

Allra underdånigast,
K

GP, SVT, DN
DN

Fem intressanta detaljer i Khadaffis intervju

Intervjun där Khadaffi sitter i en bil och försäkrar att han är i Tripoli och inte i Venezuela är intressant. Den framstår som bisarr och vissa har avfärdat den som galenskap (vad man nu menar med det), men det är att göra det lätt för sig.

Eftersom det inte går att veta som vad som egentligen pågår i Libyen och än mindre vad Khadaffi har för sig så blir det som följer spekulationer baserat på ett magert material. Är det helt fel kan det kanske ändå underhålla någon läsare.

1. Khadaffi är inte i Tripoli, eller i alla fall inte så centralt som han vill ge sken av. Ser man på den slitna och nedgångna bakgrunden skulle man snarare gissa på en militärbas eller ännu troligare ett militärt flygfält.

2. Det regnar inte. Av det man kan se i bilderna verkar de befinna sig i en bunker eller hangar. Det verkar också övertydligt att Khadaffi som sitter i fordonet måste vifta med ett stort paraply för att understryka att det regnar. Förmodligen står några underlydande med vattenslangar och duschar dem lätt för att ge känslan av regn. Likaså att han fäller ihop paraplyet när intervjun går mot sitt slut trots att det fortfarande regnar. Dåligt skådespeleri.

3. Fordonet påminner om äldre modeller av servicefordon man kan se på flygplatser. Skjutdörren på sidan är knappast något man ser på vanliga passagerarfordon, och fordonet är målat i vad som uppfattas som ökenfärg. Andra gissningar är att det är något slags postfordon, inglasad moped eller något annat som råkade finnas till hands för en improviserad intervju.

4. Khadaffi har inte varit ute och "pratat med ungdomarna på Gröna Torget". Han har inte ens försökt göra det. Om bara en en bråkdel av de rapporter som kommit ut ur landet ger en riktig bild av ilskan mot regimen så hade de slitit Khadaffi i stycken om han visat sig där. Vad Khadaffi indirekt säger är att revoltörerna tagit över Gröna Torget och säkert en hel del mer än så, annars skulle han inte trycka i en betongsarkofag.

5. Khadaffi känner undergångens kalla andedräkt i nacken. Han har samma stela ansiktsuttryck och trötta framförande som man kan se på människor som just upplevt ett trauma eller vet att de oundvikligen är på väg in i ett.

Det ska bli intressant att se vad som stämmer -om någon- av punkterna ovan. Intervjun i sin helhet nedan.

DN, DN, DN, GP, GP, GP, GP, HD, HD, Dagen, Dagen
AB, AB, Allehanda

Islamiskt emirat i Benghazi?

De senaste veckorna har vi översköljts av ett massivt pladder om demokratins segertåg i arabvärlden. Jag kallar det massivt pladder för det är i allt väsentligt bara önsketänkande hos våra massmediala och politiska eliter.

Inte ett enda land i Mellanöstern eller Nordafrika har i praktiken blivit en demokrati. Löften har utställts, förhoppningar finns men än så länge har inget hänt annat än att våldet spritt sig i regionen.

Det som utlöste revolterna var primärt inte törst efter demokrati utan en högst verklig hunger. Stigande matpriser (Tunisien, Egypten, Jordanien etc), frustration rörande försenade bostadssubventioner (Libyen), hög arbetslöshet och gamla etniska/religiösa motsättningar (Bahrain) har flammat upp och fått sitt eget liv.

Förvisso finns kraven på demokrati och ökad frihet där och de är säkert genuina, men vad det innebär beror mycket på vem man frågar. När shiiter i Bahrain kräver ökad demokrati verkar det nobelt, men den krassa verkligheten är att de utgör en majoritet av befolkningen och demokrati enligt västerländsk modell skulle bara innebära maktöverföring från en grupp till en annan.

Nordafrika och större delen av Mellanöstern är en region utan demokratiskt tradition. Istället är klan, etnicitet och religion starkare källor till lojalitet än de post-koloniala stater man bor i.

Att de protesterande har legitima klagomål mot despotiska, korrupta och inkompetenta regimer är en sak. Att tolka in en automatisk framgångssaga i att regimerna faller är en annan, och som jag skrev överst ett utslag av önsketänkande.

Det är ett tydligt inslag i den "progressiva" tanketraditionen (jacobinism, marxism, vänsterliberalism) att man ser revolutioner och allehanda mänskliga katastrofer som nödvändiga födslovåndor för den sköna nya värld som väntar runt hörnet, förutsatt att deras ideologier får fullt genomslag i samhället.

Ser man till det historiska facit så har den hållningen resulterat i den ena dikeskörningen efter den andra med åtskilliga miljoner döda som resultat. Det har också resulterat i ideologiska skygglappar där man bara velat se det som passar med de egna önskningarna, som att franska revolutionen skulle ha handlat om frihet, jämlikhet och broderskap, att Sovjetunionen var arbetarnas paradis och att Pol Pot och Mao befriade sina folk. På senare tid har det tagit sig uttryck i ett okritiskt krusande för islam och just nu att det är frihet och demokrati som införs i MENA-regionen.

Det som faktiskt sker i skrivande stund är att hela regionen destabiliseras. När Italiens utrikesminister med stirrig blick talar om att ett islamiskt emirat ska ha utropats i Benghazi är inte det ett tecken på demokratisering, det är ett tecken på att det här kan gå hur som helst.

Det finns all anledning att förutsätta att det blir värre innan det blir bättre.

GP, GP, Dagen, DN, DN, DN, DN, AB, AB, Expr, HD, HD,

Verkligheten bakom propagandan

DN har idag två propagandareportage vars syfte uppenbart är att underlätta fortsatt massinvandring av somalier, en grupp som visat sig vara svårintegrerad även i Somalia.

Man hävdar att det är nästan omöjligt för somalier att få uppehållstillstånd för anhöriganknytning och påstår att bara ett tiotal personer fick det under 2010, vilket är märkligt eftersom det var 933 stycken som fick det enligt migrationsverkets egen statistik. Totalt ska 6335 somalier ha fått uppehållstillstånd under 2010 enligt migrationsverket.

Sedan har man en snyftartikel om en somaliska som vill få hit resten av familjen, nio personer varav en med tyfus och malaria. Hon drar en i sammanhangen klassisk vals om att maken försvunnit och familjen fått lämnas kvar i Kenya när hon flydde till Sverige.

Bara som ett klargörande, människosmugglarna som tar hit somalier vet att det är enklare för kvinnor att få uppehållstillstånd än män, därför skickar man dem först. Inför myndigheterna påstår de sedan att maken är borta och anpassar historien i enlighet med de instruktioner de fått av smugglarna för att maximera sina chanser att få uppehållstillstånd.

När det väl är gjort låter man det gå ett tag och sedan dyker make och familj magiskt upp igen, ibland återuppstår de rent av från de döda. Sedan har man kunnat utnyttja de absurt slappa reglerna för anhöriginvandring och tagit hit dem. I slutänden står svenska skattebetalarna för allt detta.

I just det här fallet verkar inte återföreningsplanen ha fungerat som tänkt, men då ryckte DN ut. Tiden när deras lögner fick stå helt oemotsagda är lyckligtvis över.

Tillägg: Kvinnan i artikeln påstår att hon kommer från Mogadishu och blivit hotad av al-Shaabab. Även det är en standardhistoria avsedd att maximera chanserna till uppehållstillstånd. Migrationsverket har på sin hemsida till och med skrivit att det ger uppehållstillstånd om man kommer från Mogadishu, eller påstår det.

DN, DN

Hjärntrusten bakom nya moderaterna

Kvällens lästips är en analys av händelseutvecklingen i Mellanöstern som för undertecknad är ännu ett skäl att betrakta de nya moderaterna med stor skepsis.

Blogginnehavaren Mattias Lundbäck är verksam vid Näringslivets forskningsinstitut Ratio, har varit sakkunnig på regeringskansliet och var tidigare ledarskribent på SvD.

Någon som våra moderata makthavare lyssnar på med andra ord. Första gången jag läste den trodde jag att det var en mufare med en fetisch för dålig svenglish. Tänk så fel man kan ha.

Allra underdånigast,
K