Allra Underdånigast: Sagan om myrstacken

Version 1.12

Det var en gång en myrstack. Den låg i Västra Skogen, närmare bestämt i norra gläntan. Myrorna brukade ibland knota över att den låg på kallaste platsen i skogen. I synnerhet när de varit en bit söderut och sett de andra myrsamhällena som hade det mycket varmare, fler söta bär och inte så mycket snö på vintern. Trots det var man på det hela taget ändå rätt nöjd med sin hemvist.

Man släpade sina strån till stacken, byggde om den och byggde ut den. Man pysslade med sina larver och utkämpade då och då strider med grannstackarna. Vintrarna kunde vara långa och kalla, somrarna korta och krävande för det var då allt skulle göras. Ibland tröstade man sig med en droppe soljäst bladlusblask, ibland flera. Man förlitade sig på Myrfadern, hårt arbete och vassa käkar. Släkte följde släkte och sakta men säkert växte den oansenliga stacken till en av de mest praktfulla i skogen.

Man behövde inte längre gå hungrig på vintern eller frysa. Myrorna före hade sett till att förråden var rymliga, stigarna väl upptrampade och vaktavlösningen fungerade klanderfritt.

Sedan började något förändras. Eftersom tanken på att Drottningen skulle bestämma själv ansågs förlegad enades alla om att ett Drottningråd skulle styra. Då skulle alla myror kunna vara med och påverka. I början kunde alla bli invalda i rådet men efter ett tag var det mest rådsmyrornas egna larver som tog plats när de blivit stora nog.

Det var ingen som tänkte så mycket på det, allt gick ju bra ändå. Eller ganska bra. Det började pratas om att förråden inte var så fulla längre, att det blev allt större luckor mellan vaktavlösningarna och att allt fler småmyror inte åt ordentligt. Fler myror tog Prozac. Vissa myror började bita sig själva när ingen såg. Myrfadern föll allt mer i glömska och vissa ifrågasatte om han ens fanns. En liten grupp myror som rökte mycket gräs tyckte att det inte behövdes någon vaktavlösning alls.

Man fick istället vara nöjd med att dra sina strån till stacken och sedan titta på myrboll eller Let's Myra. Vissa tittade på "Myrkanalen efter Midnatt". Någon gång per år kunde man ta ledigt och besöka en solstack vid södra skogsbrynet utan att bli ihjälbiten. Servicen kunde dock variera och passade man sig inte blev man lurad av bladlusförsäljarna. Det brukade ändå på det hela taget vara trivsamt.

III

En tidig morgon gick ett sus genom skogen. Nya insekter av alla sorter kom dit. Gufsbaggar, stinkflyn, spyflugor och gräshoppor för att nämna några. Mest gräshoppor. Massor av gräshoppor faktiskt och en hel del gufsbaggar.

Drottningrådet som vid det här laget mest hängde i matförråden och helt hade tappat kollen på skötseln av stacken förklarade att det här var BRA. Det hade varit för enfaldigt med bara myror. Nu skulle man få chansen att leva mångfaldigt tillsammans med de andra insekterna.

Och myrorna tänkte att det är väl bra om Drottningrådet säger det. Varför skulle de ljuga?

Vissa myror sade att de nya insekterna inte alls passade in i deras skog, att man för länge sedan utkämpat förödande krig när gräshopporna drog in och krävde att Myrfadern skulle ersättas med Kamelspindeln. Drottningrådet sa att sådant tal var "myrism" och att man inte skulle lyssna på det.

De nya insekterna ville inte alls stå i kö eller dra sitt strå till stacken. De byggde mest bon i myrstacken och åt ur förråden. Och åt och åt och åt. De var alltid hungriga och alls särskilt tacksamma över myrornas slit och släp. Många av såg ner på myrorna som arbetade och stod i kö hela dagarna. Ville man ha något var det väl bara att ta det?

Myror som gick själva på stigarna sena kvällar försvann. Larver blev uppklådda och av med sina mobiltelefoner. Myrflickorna uppmanades att täcka sig själva med ett stort löv när de gick ut, annars fick de skylla sig själva om gräshopporna drog fel slutsatser.

Det började muttras men de flesta myror fogade sig.

En dag fick man höra att myrstackar i andra delar av Västra skogen satts i brand av gräshoppor och att gufsbaggar gjort stora hål i andra och åt upp myrorna därinne.

Drottningrådet sa att det berodde på "utanförskap" och "osynlig myrism". De andra myrstackarna fick skylla sig själva. Man tänkte INTE hjälpa dem, då kunde ju gufsbaggarna och gräshopporna bli arga.

Man försäkrade att här i norra stacken skulle allt förbli frid och fröjd. Alla tycker om Norra stacken. Det måste de, så generösa som Drottningrådet varit med arbetarmyrornas förråd. Man levde ju ändå i den bästa av skogar.