Med den sanslösa logik som bara politiskt korrekt nyhetsförmedling kan uppvisa så rapporterar DN att "Kärleksinvandring till Sverige ökar".
År 2006 var det enligt artikeln 17322 personer som fick uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning. Förra året var det 22534 personer. "Svenskar" som träffat kärleken utomlands gjorde det företrädesvis i Irak, Somalia och Thailand. Bara den sista kan antas innefatta svenskar, om man nu kan förmå sig att utsträcka det romantiska skimret till att omfatta det neokoloniala tilltaget att hämta en fru i tredje världen. Men högt upp på listan hittar vi även andra kärleksnästen som Iran, Kosovo och Serbien. Hubba hubba!
Det som groteskt kallas för kärleksinvandring är bara en av varianterna på människosmuggling i den enorma organiserade brottslighet som göder sig på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Man skickar hit ett ankare som får uppehållstillstånd och sedan tar man hit släkten eller andra hugade spekulanter som kan betala för sig.
Mer romantiskt än så är det inte.
onsdag 3 november 2010
tisdag 2 november 2010
Sverige HAR en tydlig opposition
Vänsterpartisten Ida Gabrielsson skriver på SvD Brännpunkt om att Sverige behöver en tydlig opposition. Då kan hon dra en suck av lättnad. Det finns redan en tydlig opposition, den heter Sverigedemokraterna.
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
Den slutsatsen kommer man till inte genom att studera Sverigedemokraterna, utan deras motståndare. Det neurotiska förmanandet från etablissemanget under valrörelsen vilket följdes av ett helt besinningslöst raseri efter valet talar sitt tydliga språk. I Sverige har vi nämligen en lika djupt rotad som osmaklig tradition av att mobba de som sticker ut.
Två bra exempel är August Strindberg och Vilhelm Moberg som båda fick betala höga pris för att de retade upp sin tids etablissemang. Medelmåttighetens tyranni lever och frodas och nu är det Sverigedemokraterna som är måltavla för deras ilska.
Avslutningsvis väckte en passage i Gabriellssons artikel några frågor.
"Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. [...]"
Syftar Gabrielsson möjligtvis på partiledaren som vägrade dela sminkloge med en annan partiledare? Eller riksdagsledamöterna som låser dörrarna mot ett annat partis kansli så att deras rullstolsbundne riksdagsledamot inte kan ta sig fram? Eller samma partiaparatchniks som vägrar dela kopiatorer och gemensamma arbetsytor med de där från det där partiet man inte nämner vid namn?
Eller är det så att den mobbning och utfrysning som Gabrielssons partikamrater ägnar sig åt är helt i sin ordning, medan man skriker som en stucken gris när man själv inte får inbjudan till punschverandan?
måndag 1 november 2010
Mycket skrik för lite ull
I valrörelsen målade både de röd-gröna och alliansen upp en avgrund mellan sig där det stundade ett ödesval beroende på vem som fick makten. Båda blocken anklagade varandra för att vilja orsaka Sveriges snara undergång om de fick makten, och givetvis världens -och kanske kosmos- undergång om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Besvikelsen hos etablissemanget efter valet över att väljarkåren inte röstade som de blev tillsagda har som bekant nått tonlägen där bara hundar kan höra dem, och en av de frågor där regeringen nu väntade ett nederlag var rörande Afghanistan. Det tycktes särskilt bekymmersamt att de röd-gröna skulle fälla regeringen med hjälp av SD. Sällan har prospektet för en politiskt opposition att få igenom sin politik varit så plågsam. Tydligen blev SD-fobin också övermäktig. Man bytte politik.
Avgrunden förvandlades till ett dike och dessutom ett ganska grunt sådant. Med ett pimpinett skutt kom både Mona och Maria över plötsligt var de där ideologiska skillnaderna inte så viktiga. Frågan infinner sig då om de någonsin var det?
Om man väljer att rösta på moderaterna eller sossarna eller deras comical sidekicks spelar i praktiken inte så stor roll då politiken i slutänden tycks bli densamma. Vi har haft "Alliansen" i fyra år, är det kanske dags för "Storalliansen" nu? Kanske rent av "Alla-mot-en-alliansen"?
SvD, DN
SVD
Besvikelsen hos etablissemanget efter valet över att väljarkåren inte röstade som de blev tillsagda har som bekant nått tonlägen där bara hundar kan höra dem, och en av de frågor där regeringen nu väntade ett nederlag var rörande Afghanistan. Det tycktes särskilt bekymmersamt att de röd-gröna skulle fälla regeringen med hjälp av SD. Sällan har prospektet för en politiskt opposition att få igenom sin politik varit så plågsam. Tydligen blev SD-fobin också övermäktig. Man bytte politik.
Avgrunden förvandlades till ett dike och dessutom ett ganska grunt sådant. Med ett pimpinett skutt kom både Mona och Maria över plötsligt var de där ideologiska skillnaderna inte så viktiga. Frågan infinner sig då om de någonsin var det?
Om man väljer att rösta på moderaterna eller sossarna eller deras comical sidekicks spelar i praktiken inte så stor roll då politiken i slutänden tycks bli densamma. Vi har haft "Alliansen" i fyra år, är det kanske dags för "Storalliansen" nu? Kanske rent av "Alla-mot-en-alliansen"?
SvD, DN
SVD
tisdag 26 oktober 2010
Vem vinner i längden?
Det röd-gröna samarbetet har rämnat. Det är knappast någon överraskning. Det har varit direkt skadligt för socialdemokratin och i valets kölvatten är det uppenbart att i synnerhet miljöpartiet tycker att gräset verkar grönare på andra sidan staketet. Vänsterpartiet tackar sin lyckliga röda stjärna för SD som är en hanterbar fiende att skjuta in sig på de närmsta fyra åren. Alla oppositionspartierna har med andra ord sår att slicka, knivar att slipa och kohandel att bedriva.
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
Samtidigt ter sig den socialistiska oppositionens framtid blek ut i skrivande stund. Socialdemokratin befinner sig i förfall, alla decennierna vid makten har gjort dem lata och talanglösa. Det syns om inte annat i deras oaptitliga ledargarnityr som är resterna från Göran Perssons matbord. Det som gör saken än värre är det intryck man får när man läser på socialdemokratiska bloggar. Det är synnerligen glest mellan de ens måttligt läsvärda. Det är ofta samma trötta klyschor och samma ideologiska resonemang som hade sin glanstid på 70-talet, om man nu vill kalla det glanstid. En hel del är dessutom obildat, simpelt och direkt korkat. Det tycks inte finnas någon återväxt inom partiet bortsett från karriärlystna broilers var främsta meriter är intrigmakeri och ärelystnad. Knappast en röstmagnet för en befolkning som upplever en allt större distans till makten.
Miljöpartiet är nog det oppositionsparti som har den ljusaste framtiden. Dels för att ju mer miljön förstörs desto fler människor kommer de kunna attrahera ur kategorin som tror att ett parti med "miljö" i namnet automatiskt är bra för miljön. Ser man till den politik de faktiskt vill bedriva så tyder väl det mesta på motsatsen, men om socialdemokratin i 80 år kunde gå till val på vård, skola och omsorg och vinna trots att man systematiskt har kört den i botten så kan väl miljöpartiet locka dumskallar med sitt namn.
Det finns därtill två faktorer för miljöpartiets framtid som är betydligt viktigare än dess namn. Den första är omsvängningen i journalistkåren där sympatierna tydligt flyttar sig från vänstern och socialdemokratin till miljöpartiet. Detta var tydligt i årets valrörelse där miljöpartiet inte kan sägas ha utsatts från någon särskilt svidande kritik annat än ifrån de mest borgliga ledarsidorna. Med tanke på att miljöpartiet växer bland vänstersinnade i Stockholm och en oproportionerligt stor del av journalistkåren är koncentrerad till just Stockholms innerstad så får det ett tydligt genomslag. Den andra faktorn är hur öppet man fiskar i grumliga vatten, det vill säga bland den växande muslimska befolkningen i storstäderna. Ett tydligt exempel är den prominenta plats islamisten Mehmet Kaplan har givits, något som också gav ett avtryck i förortsrösterna. Risken för mp är på sikt att de kommer har närt ett monster som vänder sig mot dem.
Vänsterpartiet behöver nog inte oroa sig för framtiden på samma sätt som socialdemokratin. Även om partiet i grund och botten en slaggprodukt av den ideologi ledde till några av historiens värsta massutrotningar under 1900-talet så kommer den samhällsutvecklingen i sig gynna dem. Till att börja med finns det fortfarande ett solitt stöd för partiet i media. Det andra är att den otyglade kapitalismen som nu härjar fritt världen över är i sig en sådan styggelse att även kommunismen kommer kunna te sig aptitlig för vissa.
Borgerligheten sitter å sin sida säkert i sadeln för tillfället, även både centern och kristdemokraterna tycks vara på väg utför sakta.
Centern blir allt mer av en självmotsägelse, ett parti som ursprungligen skulle värna landsbygden men allt mer domineras av nyliberaler från Stureplan. När landsbygdsbefolkningen sviker återstår drogromantiker och skyskrapefetschister i Stockhoms innerstad, och de är måhända högljudda men i reda antal få.
Kristdemokraterna har i sin iver att få vara med de stora pojkarna kastat allt över bord som de en gång skapades för. Anledningen till att de fortfarande kanske kan betraktas som "kristna" är för att de andra partierna är så utstuderat ateistiska i jämförelse. I praktiken har Kristdemokraterna blivit utslätat allmänborgerliga, och då finns redan moderaterna som ett tydligare alternativ för väljarna.
Var lämnar det då Sverigedemokraterna i allt detta? De är trots (eller kanske tack vare) den massiva mobbningskampanj som bedrivits mot dem det parti som har de bästa förutsättningarna till tydlig expansion. De har redan en väljarbas med sin kritik av den misslyckade massinvandringen. Ju mer etablissemanget slår knut på sig själva för att förneka de här problemen och de åtgärder som i slutänden är oundvikliga desto fler väljare kommer partiet få.
Om SD lanserar en bra landsbyggdspolitik finns det många röster att hämta där från bland annat centerpartister som inte känner igen sin politik. När det gäller Kristendom, familj och traditionella värden så har SD redan visat att man brädar det håglösa KD med hästlängder.
Socialdemokratin gör ingen hemlighet av att man företräder särintressen såsom HBT, vissa invandrargrupper och en allt mer perverterad medelklass. Det lämnar fältet öppet för SD att företräda missnöjda väljare ur arbetarklassen.
Allt sammantaget så skulle det inte förvåna om de lyckas växa avsevärt i nästa val med detta i åtanke, om de spelar sina kort rätt.
GP, SvD, DN, Sydsvenskan, HD, Dagen , Expressen
DN, DN, DN
SvD
måndag 25 oktober 2010
Vissa våldsbrott upprör tydligen mer än andra
Den nya lasermannen* har kommit som en skänk från ovan för massmedia efter valet. Man ser strängt ner på den olydiga väljarkåren, eller i alla fall 5,7% av dem, och säger "se nu vad ni har ställt med". Att det skjuts folk hela tiden i våra storstäder och i synnerhet Malmö som en direkt konsekvens av massinvandringen passeras obekymrat av de flesta journalister. Gärningsmannen måste vara en svensk rasist inspirerad av Jimmy Åkessons uttåg ur Storkyrkan! Andra förklaringar göre sig ej besvär.
Att SD utlyst en belöning till den som kan ge upplysningar så gärningsmannen grips medan de andra partierna inte gör någonting lär med den logiken bara leda till mer hån, eller tas som intäkt för att de är medskyldiga.
Nu var väl inte annat att vänta. När ideologi styr rapporteringen så mycket som den gör i Sverige så finns inte utrymme för djupare analyser eller problematiseringar. Då kan kan man råka nå fel slutsats.
Därför måste man gå fram med varlig hand när kriminella gäng börjar bedriva milisverksamhet. Den typen av massmediala fördömanden som brukar hagla när etniska svenskar går samman i en ibland väl nitisk grannsamverkan kan tydligen inte appliceras här.
Ära den som äras bör. Jag kan på ett plan förstå gangstrarnas agerande. Det är mer hedervärt med människor som inte låter sig reduceras till offer eller skriker på att någon annan ska göra något, som en stor del av den ängsliga svenska befolkningen gör när något händer. Instinkten att vilja skydda de sina och sitt revir är mer naturlig än låta sig vara offerlamm.
Samtidigt har svensken blivit lurad till denna undfallande hållning, sviken av en överhet som lovade att de skulle ta hand om allt från vaggan till graven men som levererar på allt mindre. Om vi bara var passiv skatteboskap som överlät makten och härligheten till De Som Vet Bäst med sin sociala ingenjörskonst och utopiska samhällsideal så skulle allt ordna sig. Vad fick vi istället?
Problemet med beväpnade gäng som ger sig ut för att jaga gärningsmannen är i sig nästan lika allvarligt som skjutningarna. Fler labila människor med vapen som driver runt beredda att skjuta på ingivelse eller efter utifrån sina egna fördomar gör inte saken bättre. Risken att fler oskyldiga kommer till skada är uppenbar.
Sett ur ett större sammanhang är det som pågår är inte sjukdomen utan symptomen. Med tanke på hur allvarliga symptomen är så säger det en del om sjukdomen.
*Skytten använder inte laser, man vet inte om det är man eller ens en svensk, men det har givetvis inte hindrat media från att dra långtgående och ideologiskt styrda slutsatser från ett magert underlag.
Expressen,
DN, DN
GP GP
Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan,
SvD, SvD
Att SD utlyst en belöning till den som kan ge upplysningar så gärningsmannen grips medan de andra partierna inte gör någonting lär med den logiken bara leda till mer hån, eller tas som intäkt för att de är medskyldiga.
Nu var väl inte annat att vänta. När ideologi styr rapporteringen så mycket som den gör i Sverige så finns inte utrymme för djupare analyser eller problematiseringar. Då kan kan man råka nå fel slutsats.
Därför måste man gå fram med varlig hand när kriminella gäng börjar bedriva milisverksamhet. Den typen av massmediala fördömanden som brukar hagla när etniska svenskar går samman i en ibland väl nitisk grannsamverkan kan tydligen inte appliceras här.
Ära den som äras bör. Jag kan på ett plan förstå gangstrarnas agerande. Det är mer hedervärt med människor som inte låter sig reduceras till offer eller skriker på att någon annan ska göra något, som en stor del av den ängsliga svenska befolkningen gör när något händer. Instinkten att vilja skydda de sina och sitt revir är mer naturlig än låta sig vara offerlamm.
Samtidigt har svensken blivit lurad till denna undfallande hållning, sviken av en överhet som lovade att de skulle ta hand om allt från vaggan till graven men som levererar på allt mindre. Om vi bara var passiv skatteboskap som överlät makten och härligheten till De Som Vet Bäst med sin sociala ingenjörskonst och utopiska samhällsideal så skulle allt ordna sig. Vad fick vi istället?
Problemet med beväpnade gäng som ger sig ut för att jaga gärningsmannen är i sig nästan lika allvarligt som skjutningarna. Fler labila människor med vapen som driver runt beredda att skjuta på ingivelse eller efter utifrån sina egna fördomar gör inte saken bättre. Risken att fler oskyldiga kommer till skada är uppenbar.
Sett ur ett större sammanhang är det som pågår är inte sjukdomen utan symptomen. Med tanke på hur allvarliga symptomen är så säger det en del om sjukdomen.
*Skytten använder inte laser, man vet inte om det är man eller ens en svensk, men det har givetvis inte hindrat media från att dra långtgående och ideologiskt styrda slutsatser från ett magert underlag.
Expressen,
DN, DN
GP GP
Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan,
SvD, SvD
söndag 17 oktober 2010
Till vilken nytta dör svenskar i andras kolonialkrig?
Ytterligare en svensk soldat har stupat i Afghanistan. Det var säkert en kompetent och plikttrogen soldat. Det är synd att de som skickade dit honom inte är av samma virke.
För vad dog han? Fred? Knappast, inte i Afghanistan. Den som inte tror mig kan läsa på om hur lyckosamma ockupationer av Afghanistan varit historiskt sett.
Terrorismens snara nederlag? I så fall skulle de göra större nytta i våra förortsghetton med tanke på hur lättsinnigt militanta islamister ges uppehållstillstånd här.
En tacksam amerikansk allierad? Amerikanarna vet knappt att vi finns, än mindre håller de räkningen på hur många av deras utländska hjälptrupper som stryker med. Så länge det inte är amerikaner är de nöjda.
En tacksam svensk allmänhet? Hur beklämmande det än är så är den stora massan betydligt mer engagerade i "Bonde söker fru" eller "Kungen av Tylösand" än svenska soldaters liv och död. Hade engagemanget varit större hade vi nog inte varit där till att börja med, eller också hade man gjort det ordentligt med allt som behövs för riktigt krig.
En tacksam politikerkår? Jodå, de kommer nog klämma ur sig några krokodiltårar framför kamerorna innan de ursäktar sig för att fylla på sina CV:n med nyspillt soldatblod. Finns det något bättre sätt att visa att man är en lagspelare, att man är förtjänt av de riktigt högavlönade positionerna i Bryssel och New York, än att skicka egna medborgare i döden till ingen nytta för det egna landet? Kanske är det rent av tillräckligt machiavelliskt för att till och med Tolgfors ska få en internationell karriär?
Den som tycker jag är orättvis kan fundera på vad vi ens under bästa omständigheter kan tänkas uppnå i Afghanistan. Vill man ta det ett steg längre kan man fundera på hur detta hypotetiska optimala resultat skulle kunna hjälpa Sverige eller våra strategiska intressen. Inte ens med en stor portion önsketänkande och glädjekalkyler kan det väga upp de liv som förspillts. Inte på långa vägar.
Ta hem dem.
tisdag 5 oktober 2010
Ett dystopiskt Grönköping
Även för någon som redan hade obefintligt förtroende för vårt politiska, massmediala och kulturella etablissemang så har veckorna efter valet varit groteska. Reaktionerna på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har pendlat mellan det oavsiktligt komiska till det hysteriska.
Det offentliga samtalet tagits över av mobbare, småskurna posörer och pretentiösa dilettanter. De har snubblat över varandra för att få fördöma Sverigedemokraterna och ondgöra sig över att 5,7% av väljarkåren röstade fel. Detta trots att man sa åt dem -och sa åt dem på skarpen- att ni får INTE rösta på Sverigedemokraterna. Man spelade ut hela sitt register för att bevara status quo: lögner, hets, smicker, vädjanden, förmaningar och undergångsvisioner. Ändå fick de plats vid köttgrytorna och etablissemangets värld har skakats i sina grundvalar. Eftersom självrannsakan inte är deras starka sida så återstod bara att ge neuroserna fritt utlopp.
Dagens exempel kommer från Storkyrkan där biskop Eva Brunne smutsade ner sitt ämbete genom att använda predikstolen för att kritisera Sverigedemokraterna och försvara de vänsterextremister som igår (igen) demonstrerade mot valresultatet. Ett antal av SD:s riksdagsledamöter valde då att lämna gudstjänsten. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.
Det diskutabla i att en biskop använder sitt ämbete för att föra fram ovidkommande personliga åsikter passerar obemärkt. Däremot så haglar fördömandena över Sverigedemokraterna för att de var olydiga mobboffer och gick när det började bli kul.
Man får ta tröst i den oavsiktliga komiken som uppstår när en politikerkår som annars utmärker sig för ateism, historielöshet och värderelativism nu mangrannt rycker ut för att försvara kyrka och tradition.
I all sin solkighet har ett dystopiskt Grönköping framträtt som när den småborgerliga självgodheten utmanas visar sig ligga närmare Arkham Asylum än Bullerbyn.
DN, DN
SvD, SvD, SvD,
SvD
Aftonbladet
Expressen
Göteborgsposten
Sydsvenskan
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad
Det offentliga samtalet tagits över av mobbare, småskurna posörer och pretentiösa dilettanter. De har snubblat över varandra för att få fördöma Sverigedemokraterna och ondgöra sig över att 5,7% av väljarkåren röstade fel. Detta trots att man sa åt dem -och sa åt dem på skarpen- att ni får INTE rösta på Sverigedemokraterna. Man spelade ut hela sitt register för att bevara status quo: lögner, hets, smicker, vädjanden, förmaningar och undergångsvisioner. Ändå fick de plats vid köttgrytorna och etablissemangets värld har skakats i sina grundvalar. Eftersom självrannsakan inte är deras starka sida så återstod bara att ge neuroserna fritt utlopp.
Dagens exempel kommer från Storkyrkan där biskop Eva Brunne smutsade ner sitt ämbete genom att använda predikstolen för att kritisera Sverigedemokraterna och försvara de vänsterextremister som igår (igen) demonstrerade mot valresultatet. Ett antal av SD:s riksdagsledamöter valde då att lämna gudstjänsten. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.
Det diskutabla i att en biskop använder sitt ämbete för att föra fram ovidkommande personliga åsikter passerar obemärkt. Däremot så haglar fördömandena över Sverigedemokraterna för att de var olydiga mobboffer och gick när det började bli kul.
Man får ta tröst i den oavsiktliga komiken som uppstår när en politikerkår som annars utmärker sig för ateism, historielöshet och värderelativism nu mangrannt rycker ut för att försvara kyrka och tradition.
I all sin solkighet har ett dystopiskt Grönköping framträtt som när den småborgerliga självgodheten utmanas visar sig ligga närmare Arkham Asylum än Bullerbyn.
DN, DN
SvD, SvD, SvD,
SvD
Aftonbladet
Expressen
Göteborgsposten
Sydsvenskan
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad
söndag 3 oktober 2010
Dagen då feghet och medlöperi inte längre fungerar
De senaste dagarna rapporteras att hotet ökat om förestående terrordåd runt om i Europa. Som vanligt - och förväntat - är det islamister som misstänks stå bakom. Det lär inte hindra rödvinsvänstern och ängsliga cocktailliberaler från att inta sina vanliga positioner vilka pendlar mellan strutsmentalitet och svammel om islamofobi till sjukliga vanföreställningar där allt och alla utom islamisterna är inblandade i ett försök att misskreditera Islam.
Den här gången är även Sverige möjlig måltavla enligt SÄPO, vilket förstås rimmar illa med kulturetablissemangets självbild av Sverige som humanistisk supermakt beundrat och vördat av alla.
En attack på Sverige är utifrån ett islamistiskt perspektiv inte helt orimlig, både taktiskt och strategisk.
Islamistisk terror kan som bekant triggas av vilken skitsak som helst (ur vårt perspektiv). Det behöver inte vara storpolitiska ambitioner i den muslimska världen eller stöd till Israel. En rondellhund eller skämtteckning räcker alldeles utmärkt.
Islamisternas strategi har under de senaste decenniet varit att byta mål och modus för sina terrordåd. Flygkapning 9/11 följdes av turistbombningen på Bali, tågbomber i Madrid, buss- och tunnelbanebomber i London, ramning av flygplatsterminal i Skottland, hotellmassakern i Bombay, massakern på Fort Hood i Texas och det finns säkert fler jag missat.
Slutmålet har aldrig varit att besegra Västvärlden militärt om någon nu trodde det. Målet har istället varit att blöda Västvärlden ekonomiskt så mycket det går, vilket man i många avseenden också lyckats med. Kostnaderna för de kolonialkrig som följt och även för höjd flygsäkerhet, utökad samhällsövervakning och så vidare är gigantiska.
En välkommen bonus för islamisterna måste ha varit hur etablissemangen särskilt i Västeuropa reagerat med rädsla, feghet och i vissa fall apeasement inför hotet om mer våld. Ur det perspektivet borde Sverige vara ett idealmål.
Om svenskarna tror att de är immuna från terror bara för att vi ger pengar till korrupta palestinska myndigheter och allehanda tyranner i tredje världen lär de bli besvikna.
Det som däremot talar mot terrordåd i Sverige är att man inte ska bita handen som föder. Sverige är omvittnat som viloland för terrorister där man för sin försörjning tryggad och kan bygga upp sin verksamhet i lugn och ro. Terrordåd här skulle kunna försvåra det, om man nu inte kan lasta Sverigedemokraterna för det också.
SvD, SvD, SvD, SvD,
SvD
Sydsvenskan, Sydsvenskan,
Aftonbladet
DN
Den här gången är även Sverige möjlig måltavla enligt SÄPO, vilket förstås rimmar illa med kulturetablissemangets självbild av Sverige som humanistisk supermakt beundrat och vördat av alla.
En attack på Sverige är utifrån ett islamistiskt perspektiv inte helt orimlig, både taktiskt och strategisk.
Islamistisk terror kan som bekant triggas av vilken skitsak som helst (ur vårt perspektiv). Det behöver inte vara storpolitiska ambitioner i den muslimska världen eller stöd till Israel. En rondellhund eller skämtteckning räcker alldeles utmärkt.
Islamisternas strategi har under de senaste decenniet varit att byta mål och modus för sina terrordåd. Flygkapning 9/11 följdes av turistbombningen på Bali, tågbomber i Madrid, buss- och tunnelbanebomber i London, ramning av flygplatsterminal i Skottland, hotellmassakern i Bombay, massakern på Fort Hood i Texas och det finns säkert fler jag missat.
Slutmålet har aldrig varit att besegra Västvärlden militärt om någon nu trodde det. Målet har istället varit att blöda Västvärlden ekonomiskt så mycket det går, vilket man i många avseenden också lyckats med. Kostnaderna för de kolonialkrig som följt och även för höjd flygsäkerhet, utökad samhällsövervakning och så vidare är gigantiska.
En välkommen bonus för islamisterna måste ha varit hur etablissemangen särskilt i Västeuropa reagerat med rädsla, feghet och i vissa fall apeasement inför hotet om mer våld. Ur det perspektivet borde Sverige vara ett idealmål.
Om svenskarna tror att de är immuna från terror bara för att vi ger pengar till korrupta palestinska myndigheter och allehanda tyranner i tredje världen lär de bli besvikna.
Det som däremot talar mot terrordåd i Sverige är att man inte ska bita handen som föder. Sverige är omvittnat som viloland för terrorister där man för sin försörjning tryggad och kan bygga upp sin verksamhet i lugn och ro. Terrordåd här skulle kunna försvåra det, om man nu inte kan lasta Sverigedemokraterna för det också.
SvD, SvD, SvD, SvD,
SvD
Sydsvenskan, Sydsvenskan,
Aftonbladet
DN
lördag 18 september 2010
Därför röstar jag på Sverigedemokraterna
Hetsen mot SD har blivit ännu mer grotesk under valrörelsens sista veckor. När en av deras riksdagskandidater överfalls och torteras så säger statsministern att Sverigedemokrater mer eller mindre får skylla sig själva. När deras möten saboteras av trotskisterna i Rättvisepartiet Socialisterna och andra vänstertroll så gör Stockholmspolisen minsta möjliga som krävs för att kunna påstå att man skyddat mötesfriheten. Statsvetare sitter i radion hävdar att det inte är ett allvarligt demokratiproblem när SD får sina möten förstörda eftersom det finns andra sätt att få ut sina budskap än nämnda torgmöten. Nu är har SD även fått sin hemsida hackad så snart återstår väl bara en telefonkedja.
Med allt detta har etablissemangssverige visat upp sig i all sin glans och mitt förtroende för dem är kört i botten. Media ska vi inte ens tala om, men där förväntade man sig inget annat än spökhistorier och propaganda.
Man kan undra hur mycket, våld, hot och trakasserier ett dissententparti ska utsättas för innan våra makthavare tycker det har gått för långt?
Sverige är en demokrati i förfall, en demokratur: "I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
Samtidigt är det politiska- och massmediala etablissemanget den bästa valmotorn SD kan få. Lögnerna, hysterin och de klumpiga försöken till censur talar sitt tydliga språk och det fått många -inklusive undertecknad- att drivas i armarna på SD.
Vår tids adel på våra redaktioner och partikanslier är själva sinnebilden för hyckel, kälkborgerlig dekadens och mobbarmentatlitet. De hyllar "mångkulturen" men bor och verkar i det överklassreservat som är Stockholms innerstad. Man fyller sina fickor med våra skattepengar men har inga problem med att utförsäkra svårt sjuka. Man kritiserar andra länder rörande demokrati och mänskliga rättigheter men har inga problem med att låta åsiktsförföljelse pågå i det egna landet och reagerar med ursinne när någon annan kritiserar dem.
Sverige förtjänar bättre än det. De av oss medborgare som tar sitt samhällsansvar, betalar sina skatter, följer lagarna och fullgör sina skyldigheter förtjänar bättre än att ledas av en skock posörer vars främsta egenskap är en högdragen feghet.
Därför läggs min röst på SD i årets val.
SvD, SvD, GP, Sydsvenskan, Sydsvenskan, DN, Aftonbladet
Med allt detta har etablissemangssverige visat upp sig i all sin glans och mitt förtroende för dem är kört i botten. Media ska vi inte ens tala om, men där förväntade man sig inget annat än spökhistorier och propaganda.
Man kan undra hur mycket, våld, hot och trakasserier ett dissententparti ska utsättas för innan våra makthavare tycker det har gått för långt?
Sverige är en demokrati i förfall, en demokratur: "I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."
Samtidigt är det politiska- och massmediala etablissemanget den bästa valmotorn SD kan få. Lögnerna, hysterin och de klumpiga försöken till censur talar sitt tydliga språk och det fått många -inklusive undertecknad- att drivas i armarna på SD.
Vår tids adel på våra redaktioner och partikanslier är själva sinnebilden för hyckel, kälkborgerlig dekadens och mobbarmentatlitet. De hyllar "mångkulturen" men bor och verkar i det överklassreservat som är Stockholms innerstad. Man fyller sina fickor med våra skattepengar men har inga problem med att utförsäkra svårt sjuka. Man kritiserar andra länder rörande demokrati och mänskliga rättigheter men har inga problem med att låta åsiktsförföljelse pågå i det egna landet och reagerar med ursinne när någon annan kritiserar dem.
Sverige förtjänar bättre än det. De av oss medborgare som tar sitt samhällsansvar, betalar sina skatter, följer lagarna och fullgör sina skyldigheter förtjänar bättre än att ledas av en skock posörer vars främsta egenskap är en högdragen feghet.
Därför läggs min röst på SD i årets val.
SvD, SvD, GP, Sydsvenskan, Sydsvenskan, DN, Aftonbladet
torsdag 26 augusti 2010
Kättarbålet nästa för häxan SD?
SD:s genomgång av våldtäktsdomar har fått etablissemanget att yla högre än vanligt. Framförallt ger man vänsterextremisten Klara Hradilova Selin anställd på BRÅ okritiskt utrymme att förklara hur SD har fel, något hon inte lyckas med särskilt bra. När sedan den ständigt självparodierande kriminologen Sarnecki ska sabla ner SD så kan man lugnt förutsätta att de är något på spåren här.
Men den riktiga komiken återfinns i bloggosfären när de politiskt korrekta byfånarna ska haka på. Alla klyschorna om SD:s förmenta ondska staplas på hög. För den som inte orkar traggla igenom hysteriska utfall och svammel om nazism är det här mycket roligare och sammanfattar ändå träffande belackarnas mentalitet och resonerande förmåga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
