Spökhistorier för politiskt korrekta

I Aftonbladet har Andres Lokko skrivit en recension med rubriken ”Det mörka hotet”. Den handlar inte om Star Wars, Fantastiska Fyran eller ens Sagan om ringen.

Den handlar om expo-politruken Lisa Bjurwalds bok ”Europas skam: Rasister på frammarsch”. I den avhandlas det Bjurwald definierar som ”nazister, fascister och främlingsfientliga” och givetvis klumpas Sverigedemokraterna in där.  

Valet av rubrik är intressant, tydligen förknippar Lokko det mörka med fara och ondska. Man skulle kunna tycka att den politiska korrektheten kräver att man kallar det ”Det ljusa hotet”, men det låter ju inte lika läskigt.

”Det vita hotet” är inte heller direkt skräckinjagande, om man inte är kommunist från Tammerfors eller har fobi för snö. ”Det ariska hotet” har ju den där naziklangen de gillar, men då blir ju ytterligare någon miljard av världens befolkning också utpekad (indier, perser, armenier etc) och den typen av fällor går väl inte ens en pk-it in i.

Alltså fick det bli ”Det mörka hotet”, men associera inte till sither eller nazgûler och absolut inte på Cetshwayos framstormande zulukrigare i slaget vid Isandlwana! Istället är det Jimmy Åkesson och Björn Söder man spontant ska tänka på och känna kallsvetten bryta fram.

I recensionen så beskrivs att Bjurwald gjort ett ”modigt arbete”, vilket inte är konstigt eftersom maktens megafoner brukar se sig själva som dödsföraktande rebeller när de i själva verket tillhör den skränande pöbeln nedanför giljotinen.

Det intressanta med recensionen är inte de obligatoriska lovorden, de är förmodligen en förutsättning för att artikeln ska publiceras alls. Det intressanta är att Bjurwalds omvittnat rabiata hållning är svårtsmält även för andra etablissemangsjournalister:

[…] ” Bjurwald drivs ögonblickvis av en tvärsäkerhet i sin övertygelse att alla vi som representerar 'den goda sidan' skulle vara överens om så gott som varje detalj. Det finns en lätt mästrande ton som med jämna mellanrum gör sig hörd i analyserna, en röst som auktoritärt förutsätter att jag som läsare givetvis håller med henne om, säg, det verkningslösa i ett burkaförbud.

Trots att det knappast är svårt att förstå ovanan i att inte kunna se sina medresenärers ansikten i en europeisk storstads lokaltrafik, ett scenario som kan ge den mest välvilliga av antirasister samvetskval.

Effekten blir därför förvånansvärt ofta att Bjurwald framställer sig som nästan provokativt oförstående. […]”

Man får förmoda att Lokko nu själv löper risken att anklagas för att vara ”anpasslig” till Sverigedemokraterna.

För de hårdföra pk-iterna finns inga nyanser, utan i sant revolutionär anda är man antingen för revolutionen eller emot den och alla försök att problematisera ses som subversion.

Bjurwald och hennes likasinnade kan fortsätta att mästra världen från sina elfenbenstorn. Ju mer samhällsutvecklingen spårar ur desto mer absurda kommer deras utsagor att framstå som. I slutänden kommer de avslöjas som de charlataner, mobbare och själlösa hjon de är.

Egypten: islamisterna håller på att utmanövrera liberalerna

När protesterna i Nordafrika och Mellanöstern fick sitt eget liv blev frestelsen oemotståndlig för stora delar av etablissemangsmedia. Revolutionsromantik, exotism och glädjekalkyler blandades friskt.

Man ägnade spaltkilometer åt att analysera helt fel saker, såsom Facebook istället för klanstrukturer, dra synnerligen illa underbyggda paralleller med murens fall 1989 och prata om arabvärlden som om den vore en enhet.

Med den självsäkerhet som bara halvbildning kan ge så gjorde åtskilliga krönikörer och journalister långtgående prognoser om de lyckoriken som nu väntade och ondgjorde sig över alla som inte sveptes med i euforin.

Verkligheten kom snabbt ikapp: inbördeskrig i Libyen, blodbad i Syrien och Jemen och utvecklingen i Egypten visar tydliga tecken på att islamisterna håller på att utmanövrera Facebookliberalerna.

Just rörande Egypten så återfinns i Financial Times två artiklar om hur de islamistiska grupperingarna tycks ha goda förutsättningar att vinna kommande val och därmed ges möjlighet att skriva om konstitutionen. I det sammanhanget kan noteras att Muslimska brödraskapet inte är de radikalaste. Med tanke på att de brukar jämföras med Hamas politiskt sett så säger det en del om de andra islamistiska partierna.

If you find the Muslim Brotherhood in Egypt confusing, I suspect that is entirely intentional. The Brotherhood is now the largest organised political force in Egypt, but it currently operates from ramshackle offices in a Cairo suburb. It has sweeping ambitions and a grand vision for the entire Middle East. But it has promised not to seek a majority of seats in the coming parliamentary elections in Egypt or to run a candidate for president.

Essam el-Erian, the brotherhood’s spokesman, embodies the contradiction. He is smiling and welcoming to foreign visitors and he speaks about conciliation and pluralism in Egypt. But get him on international affairs and something much darker and angrier emerges. [...]

In Cario, with the Muslim Brotherhood 

" [...] Egypt’s young liberal middle-classes are discovering that they were not the only forces set free by the downfall of President Hosni Mubarak. One leading liberal politician told me last week that he had been barely aware of Salafism until after the revolution. Suddenly, Salafi spokesmen are all over the media and are organising politically. By some reckonings they could get 5 per cent to 10 per cent of the vote in parliamentary elections planned for September. 

The Muslim Brotherhood, the more established and less fundamentalist Islamist organisation, is generally reckoned to be good for at least a third of the vote. Add in a couple of fringe Islamist parties and you could be looking at an Islamist majority in Egypt’s first parliament. 'Entirely plausible,' says a western diplomat in Cairo, as he sips his coffee. [...]"

Egypt's liberals are losing the battle

Tidigare bloggposter:
Demokratins oundvikliga seger?
Drömmen om "folket" och "demokratin"

I avsaknad av verklig orginalitet

SvD skriver om att originella förnamn blivit vanligare. Man har kunnat observera sociala skillnader mellan dem som väljer de originella namnen och de som väljer traditionella, där de förstnämnda tenderar att ha sämre utbildning och social ställning i samhället än de som väljer de senare.

I artikeln väljer man en välvillig tolkning av företeelsen och skriver att "[...] det kreativa namnvalet kan kopplas till individualism och en ny samhällssyn. De är oftare underdogs som kan ha nytta av att gå emot den rådande ordningen, säger Emilia Aldrin."

På vilket sätt ett barn skulle kunna ha fördelar av att döpas till "Tiger" eller "Metallica" undflyr undertecknad. I själva verket signalerar den typen av namn allt för ofta att ens föräldrar är obildat patrask. Det är att göra sitt barn en björntjänst*, ibland gränsande till barnmisshandel.

Det är tur för barnens skull att Skatteverket fortfarande kan stoppa de värsta excesserna.

Allra underdånigast,
K

* Om man förstås inte hoppas på att ens barn ska få en lysande karriär som fotbollshuligan, dokusåpawannabe eller hallick.

Nybyggarlandet

I samband med regeringens uppgörelse med Miljöpartiet i början av mars rörande invandringen så sa Maud Olofsson att Sverige ska vara ett nybyggarland:

"- Sverige ska vara nybyggarlandet. De länder som har lyckats bäst är de som har haft en kombination av arbetskraftsinvandring och generös asylinvandring, säger näringsminister Maud Olofsson." Riksdag och Departement

I mitten av april följde Anders Borg upp med att:

”Utan invandring hade vi stått och stampat på ett jordgolv”

Den typen av retorik visar tydligt hur makthavarna ser på sitt eget folk; med förakt. Det visar också med all önskvärd tydlighet att det inte rör sig om någon asylpolitik, eller ens en invandringspolitik. Det som pågår är omvänd kolonisation. Man har vänt på 1800-tals resonemangen och nu är det Europas befolkningar som ska "förädlas" genom etniskt uppblandning, kolonisation och repression mot kulturella och nationella identiteter.

Med tanke på att vi tog emot nästan 36 700 människor förra året* så är det också tydligt att man ökat tempot på koloniseringen, förmodligen för att man känner att det på allvar börjat röra på sig i det svenska folkdjupet i och med Sverigedemokraternas valframgångar.

Så, vad har påskhelgen bjudit på i nybyggarlandet Sverige?

Fyra skjutna i Göteborg och skottlossning i Södertälje. En 11-årig pojke överlevde med nöd och näppe när han blev hängd i träd av något ondskefullt psykfall. Fängelseupplopp på Norrtäljeanstalten, knvidåd i Lund och Göteborg, det påträffas lik lite varstans, allmän laglöshet och kackerlackorna har tiodubblats på fem år tillsammans med vägglöss och annan ohyra.

Nog har hon fått sitt nybyggarland, Maud.

 

Caffe Galerija i Göteborg?

* Multiplicera med en dygnskostnad på 374 kr (sid 48) så blir miljardrullningen tydlig. Till det kommer samhällets övriga kostnader, sjukvård, rättsväsende, andra myndighetsfunktioner, skattefinansierad kringverksamhet på olika nivåer (kommuner etc). Utöver det så kommer förstås alla de redan invandrade som försörjs på bidrag, utnyttjar sjukvård, skola med mera. Bara den mest dåraktige kan förneka att det här är ett svart hål i den svenska ekonomin.

Anders Borgs har på sitt sätt rätt om de stampande jordgolven, han har bara kastat om tidslinjen. Vi hade inte stampade jordgolv innan invandringen, vi får det på grund av invandringen när det svenska välståndet väl har förspillts.

GP, GP, GP, GP,
DN, DN, DN, DN, DN
AB, Dagen, Dagen, Skånska Dagbladet, Skånska Dagbladet
VG, VG

Libyen: markinvasionen rycker närmare

Av media kan man få intrycket att NATO överrumplats av de libyska rebellernas militära oduglighet, trots att det egentligen var det enda som var uppenbart redan från början. Lika överrumplat har man nu till synes motvilligt börjat överväga en markinvasion av Libyen.  

Redan den femte mars hade USA skickat 1300 marinkårssoldater till Kreta som del av den militära uppladdningen mot Libyen. Eftersom man absolut inte strävade efter ett regimskifte eller tänkte invadera Libyen kunde man inte svara på varför marinkårsoldaterna skeppats över från USA. Bombningarna av Libyen började den 19:e mars.

Bland dem finns element ur 2nd Marine Expeditionary Unit. Den som vill kan googla och se vad de brukar ges för uppdrag.

Storbritannien har redan från början haft specialförband på marken, något som avslöjades på pinsammast möjliga sätt när medlemmar ur SAS greps i början av mars av de libyska rebellerna själva. De släpptes snabbt men skadan var redan skedd, åtminstone propagandamässigt.

Det är ingen vågad gissning att både Storbritannien och Frankrike har specialförband på plats och förmodligen även en del andra NATO-länder (och kanske blivande NATO-länder).

Den beslutsvånda som pågår är ett spel för gallerierna. En markinvasion kan fortfarande omintetgöras av många saker, politisk splittring inom NATO, en allt mer motvillig allmän opinion eller usla statsfinanser. Det råder däremot inget tvivel om att man räknat med en markinvasion från första början och att vissa driver på mer än andra för att den ska komma till stånd. 

Rebellerna har gått från trotsigt poserande till att nu gällt kräva att omvärlden ska utkämpa det krig de själva misslyckats med att vinna. Frågan är vilken roll de tänkt ha alls, utöver att ta makten när NATO vunnit den åt dem. 

Propagandamässigt har man stort sett upprepat förspelet till kriget mot Jugoslavien 1999. Den gången visade det sig snabbt att utsagorna om serbiska massmord och koncentrationsläger var lögner, men vid det laget spelade det ingen roll. Resultatet blev gangsterstaten Kosovo. Vad som väntar i Libyen återstår att se.

Sist men inte minst kan man stilla undra hur man ska få ihop mandatet att skydda civilbefolkning med att sätta in markförband i stadsstrid, en av de mest brutala och urskillningslösa former av krig som finns. Vad som utspelats i Irak borde sitta färskt i minnet hos de flesta. 

DN, DN DN, DN

VG, 

gp gp gp 
E24

Fascism främjar tolerans?

På en studentfest i Lund med djungeltema har några av studenterna klätt ut sig till slavar. Nu är toleransfascisterna anförda av Afrosvenskarnas riksförbund i upplösningstillstånd. Ramaskri, polisanmälan och skräckslaget krälande i stoftet av de anklagade är givet. Mångfald, vidsynthet och tolerans kräver att piskan viner ofta och hårt över den församlade menigheten. Allt för deras eget fromma, givetvis.

För onyttiga särintressen som Afrosvenskarnas riksförbund är sådant här förstås en skänk från ovan. På så vis kan man inte bara rättfärdiga de nära 300 000 kr i skattemedel man erhåller av samhället varje år, men kan kräva mer.

Att kräva bokbål för Tintin och polisanmäla studenter på maskerad är i deras paranoida tankevärld en rättmätig respons på "rasism". Sorgligt nog uppmuntras det av vårt oikofobiska etablissemang som öser pengar och moraliskt stöd över allehanda sektliknande grupperingar. Än värre är att rättssystemet tas i anspråk för åsiktsförföljelse.

Den här gången var det ett smaklöst spex* på en studentfest. Vad är nästa steg? Att titta in genom folks fönster eller lyssna mot dörren för att höra om någon använder ordet "neger" eller ifrågasätter Robert Mugabe?

* Den som någon varit i dylika studentsammanhang vet att det vulgära och smaklösa är regel snarare än undantag, vilket gör hycklet desto mer påtagligt när man ska sila efter vad som är politiskt korrekt. 

Tillägg: "Fascism" i bloggpostens rubrik ska inte ses som en objektiv hänvisning till den fascistiska ideologin, utan används på samma sätt som pk-iterna brukar göra, som en pejorativ pestflagga. En mer korrekt beskrivning vore nog att kalla dem jakobiner, men den jämförelsen går förlorad på många och ger olyckligtvis positiva associationer för några.


Tillägg 2: Som väntat så gör etablissemanget och deras hjon nu mesta möjliga för att blåsa upp det inträffade till groteska proprtioner.

Medan polisen står och tittar på när bilar bränns och ambulanspersonal bombarderas med stenar så var hotet mot samhället tydligen så stort att man kände sig manad att gripa konstnären som satte upp häcklande affischer om Jallow Momodou. Så blir det när samhällets kärnfunktioner politiseras.

SvD, SvD, Skånskan, Laholms tidning, NSK,

Värderelativistiskt nonsens

När man läser Susanne Olssons och Simon Sorgenfreis tragikomiska debattartikel i SvD undrar man om de ens tror på vad de själva skriver? En ström av värderelativistiskt nonsens mynnar ut i det bisarra påståendet att det är Sverigedemokraterna som inte vill diskutera islam.

I själva verket är det Sverigedemokraterna som lyft upp islam till diskussion trots medias och etablissemangspartiernas ihärdiga försök att mörka i ämnet.

Artikelförfattarnas försök att atomisera problemen med islam till enskilda människor och inte vad dess lära påbjuder är inte bara intellektuellt ohederligt, det är även meningslöst.

Om ingen tro, lära, ideologi eller kulturyttring kan studeras som samhällsfenomen utan endast reduceras till vad olika individer säger och gör vid olika tidpunkter så finns det heller ingen som helst anledning att lägga skattemedel på akademiska ämnen som religions- eller kulturvetenskap (m fl). Det finns ju ändå inget att lära av det.

Som så ofta när företrädare för Södertörns högskola ska slå ett slag för det politiskt korrekta så lyckas de i slutänden bäst plädera för den egna institutionens avveckling. Synd att ingen lyssnar på dem.

Allra underdånigast,
K

Ett TV-program ändrar inte en religion

På DN:s ledarsida gör man ett stort nummer av en diskussion i ett TV-program mellan den pakistanska skådespelerskan Vena Malik och en mufti. Programmet som sändes i januari har blivit omskrivet även i Västvärlden och tas av vissa som en intäkt på att Islam går att reformera. I DN:s ledarartikel går Erik Helmersson så långt att han hävdar att:

"Hon sätter den ortodoxa, manliga fundamentalismen på plats – och hon ger en minnesbeta åt dem som framhärdar i att islam är oförenligt med feminism och demokrati."

Det är förstås rent önsketänkande. I den nedkortade och redigerade version med engelsk textning som finns på Youtube så går hon onekligen hårt åt muftin, men är också tydligt att hon blir allt mer trängd under programmets gång. Journalisten visade sig också vara partisk (var känner man igen det ifrån?) mot henne och hon blev ansatt från båda håll. Det finns en kulturell kontext här som många västerlänningar inte förstår, där hennes beteende i programmet inte nödvändigt har samma positiva genklang hos de lokala tittarna som hos oss.

Att gå emot det islamistiska etablissemanget i Pakistan är förenat med dödsfara och hon har mordhotats efter programmet. Att hon blivit upphöjd till hjältinna i Västvärlden där både vänsterliberala och islamkritiker tar henne som intäkt för att just deras argument stämmer har överskuggat faktum att reaktionerna i Pakistan efter intervjun har varit minst sagt blandade. Hon är onekligen mycket modig och förtjänar vårt stöd, men det går inte att dra några större växlar på det rörande Islams förmåga till förändring.

Malik visar att det i delar av de privilegierade samhällsskikten i Pakistan finns ett motstånd mot de islamistiska strömmingar som flyttat fram positionerna sedan 80-talet. Bland unga och utbildade och kanske i synnerhet kvinnor så törstar man efter den frihet man ser i västerländska livsstilen. Samtidigt ska man ha helt klart för sig att Vena Malik och hennes gelikar är ett undantag, lika representativa för sitt samhälle som Lady Gaga är för vårt.

Vena Malik visar att motstånd är möjligt och det är en seger i sig, men inte på något sätt att vågskålarna har ändrat läge.

Tillägg: Malik är nu även uppmärksammad i Aftonbladet.

Zaremba om skolan

Maciej Zaremba skriver om den svenska skolan, dess sorgliga förfall och hur lyckade exempel på motsatsen motarbetas av det utbildningspolitiska etablissemanget. Läs den!

SOFO-vänstern i all sin glans

När jag via Gotiska Klubben hittade Emelie Bergbohms debattartikel tänkte jag direkt "SOFO-vänster"*. Man känner lössen på gången. Jag ska erkänna att jag inte orkade läsa igenom artikeln i detalj. Det behövs inte, har man någon gång satt sig in i den kulturmarxistiska feminismen så vet man att det är en ganska grund lära där en handfull tillyxade begrepp används för att analysera allt från knyppleri till kvantfysik.

SOFO-vänstern utmärks av att de är etniskt svenska, att de som regel är inflyttade men beter som om de vore infödda storstadsbor. De som är riktiga Stockholmare ser direkt att de är inflyttade då de överkompenserar något våldsamt för att dölja sitt småstadskomplex. De gör gärna kopplingar till den arbetarklass som bodde på Södermalm förut men som sedan länge förvisats ut i de förorter SOFO-vänstern hyllar men själva vägrar bo i.

SOFO-vänstern jobbar oftast inom kultur, politik eller reklam men kallar sig som sagt för "arbetare".

SOFO-vänstern tror att de är världsvana för att de går på restaurang eller café flera gånger i veckan.

SOFO-vänstern tror att de är mångkulturella för att de varit backpackers i Thailand, känner områdets pizzabagare till förnamnet och fick gonorré när de en kort period bodde i New York.

SOFO-vänstern tänker inte själv utan låter alla åsikter förtuggas av maktens megafoner till en sursur puré som man sedan absorberar (fråga inte). Man är övertygad om att man är intressant och unik eftersom man är "progressiv" och har rätt åsikter.

SOFO-vänstern har ofta direktkanaler in i etablissemanget men tror de är en förföljd motkultur.

SOFO-vänstern har massor av högskolepoäng i ämnen som inte går att använda till något. Det kan vara en delförklaring till att så få av dem vet vad man använder en tvål till.

SOFO-vänstern tror på fullt allvar att det var Twitter och Facebook som satte igång händelserna i Nordafrika i år.

Emelie Bergbohm bor på Katarina Bangatan och kommer från Gotland. Hon jobbar med teater och skriver som en fjortis pratar. Hon är sååååå SOFO.

Allra underdånigast,
K

* "South of Folkungagatan", området på Södermalm som egentligen heter södra Katarina, men det låter ju inte lika coolt.  

FT

Vänsterextremister tillåts sabotera laglig demonstration

SDU har hållit en laglig demonstration i Göteborg. Eller snarare försökt hålla en demonstration för som vanlig dök de rödgardistiska trollen upp för att slåss och sabotera. År efter år visar de tydligt att nackskottsvänstern lever och frodas i Sverige, uppburna av okritiskt stöd i media och praktiskt stöd från det politiska etablissemanget*.

Att respekten för åsikts- och yttrandefrihet är noll och intet hos dessa människor är att vänta. Det är i linje med deras totalitära ideologi.

Polisens hållning är heller inget nytt, efter kravallerna i Göteborg i början av förra decenniet har de allt ängsligare försökt blidka de vänsterextremistiska grupperingarna.

Så när medlemmar i ett demokratiskt parti vill utnyttja sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera i enlighet med lagar och regler och möts av en skränande pöbel med vänsterfascistoida våldsverkare så säger polisens kommenderingschef Erik Nordh:

”Motdemonstrationen saknade tillstånd - men två platser i närheten av Götaplatsen respektive Kungsportsplatsen spärrades av så att även den skulle kunna genomföras.
- Motdemonstranterna har ett lika stort skyddsvärde, säger Nord.” SvD

Offret och förövaren har lika stort värde. Så sött. Med poliser som denne har kriminella och våldsverkare inte mycket att oroa sig för. Det svenska samhället ruttnar inifrån.

Allra underdånigast,
K

DN, GP, GP, GP, SVT, SR, SvD, HD, AB, Exp, Dagen, Allehanda 1, Allehanda 2,

* Ung Vänster, SSU och MUF (!) är några som under årens lopp vid ett eller annat (eller flera) tillfällen gjort gemensam sak dem och stött dem med logistik och pengar. Därtill kommer den trotskistiska elevkampanjen och ett antal andra suspekta organisationer.

Sportjournalistik som härskarteknik

"Håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin kommer att ångra." 
Ambrose Bierce

Vi får se om det här blir ett av dem.

En viktig komponent i av fördummandet av de västerländska befolkningarna är sportjournalistiken. Man tar en företeelse som är fullständigt irrelevant, vem som har lyckats passa vem i en fotbollsmatch eller hur bajsnödig en tennisspelare såg ut två timmar in i matchen, och behandlar det som viktiga samhällsfenomen.

På Sky News tidigare idag använde man tio (kanske femton) minuter av ett halvtimmessegment med nyhetssammanfattning åt att analysera Waynes Rooney's "fuck off" till kameran för några dagar sedan. Det bräckte med råge både Libyen och Elfenbenskusten i omfång.

Nu kan man invända att Storbritannien är en väldigt fotbollsintresserad nation och att bildningsnivån hos de breda lagren kanske inte är så god som man skulle önska. Man kan också påpeka att Sky News har drar åt tabloidhållet i sitt journalistiska anslag, vilket förvisso stämmer men när det gäller omvärldsbevakning ligger de trots det långt över det svenska snittet.

Det här skulle lika gärna kunnat vara svensk nyhetsbevakning. Om man i Storbritannien upprörs över Ronneys beteende så kommer man i Sverige -där även sportjournalistiken måste vara politiskt korrekt- uppröras över att de upprörs eftersom man i värdenihilistisk anda tycker att allt offentligt svinande är en mänsklig rättighet.

Sport och porr har blivit en drog för den rotlöse västerländske mannen, ett sätt att fly undan sitt samhällsansvar. Förnedrad, lurad och tuktad är det enda sättet för en växande skara män att skapa sig en manlig identitet. En identitet som i själva verket är en karikatyr på forna tiders mansideal. I rättvisans namn ska sägas att de inte ges några andra alternativ.

Våra eliter har sålt ut de egna folkens välstånd till förmån för diverse slavekonomier i tredje världen och beskriver det som en naturkraft kallad "globalisering". Framför allt lågutbildade män har blivit förlorarna där. Man har skambelagt de naturliga gemenskaper som familj, folk och fosterland är.

Istället ska man vara en hedonistiskt singel som lever för ögonblicket och jagar den ena kicken efter den andra till det en dag tar tvärtstopp. När insikten om det meningslösa i den typen av livsföring till slut infinner sig så är inte lösningen från våra eliter att ändra på sitt liv utan att medicinera bort symptomen.

Man har parallellt urholkat samhällets kärnfunktioner så som utbildningsväsende, rättsstat, sjukvård och militärmakt. De riter, traditioner och värderingar som en gång förenade har dragits i smutsen och ersatts med de lika töntiga som machiavelliska trossatser som kallas politisk korrekthet.

Kvar återstår då sportens meningslösa tribalism och porrens falska löfte om sex utan ansvar.

Undertecknad har ingen emot sport, framför allt inte om man utövar den. Undertecknad har heller ingenting emot sportjournalistik som sådan, sportintresse är hobby så god som någon annan. Men den är just en hobby och därmed inte viktigare än t ex matlagning, ornitologi eller konst. Men sporten ges mycket större utrymme i det offentliga samtalet, dels av kommersiella skäl men även av politiska. Det är i synnerhet de senare som jag vänder mig emot, då de fördummar och flyttar fokus från viktiga saker till oviktiga.

Så när en kanal som Sky News lägger tio minuter på strunt som Wayne Rooneys välkänt svavelosande ordförråd så är det tio minuter av något annat som trängs undan. Något som med vilken måttstock som helst är viktigare.

Allra underdånigast,
K

Artiklar om Wayne Rooney: Exp, Expr, AB, HD

Den kommande NATO-anslutningen

Regeringen avser att köpa in Black Hawk-helikoptrar åt försvaret. Man ska väl vara tacksam över att det skaffas någon kapacitet alls inom det området efter åratal av politiskt velande och slöseri med skattepengar.

Samtidigt går det inte att befria sig från misstanken att det här inte alls handlar om att "stärka Sveriges försvarsförmåga" som debattartikeln i DN så klämkäckt hävdar. Det rimmar nämligen illa med den i övrigt förda försvarspolitiken de senaste tjugo åren.

I själva verket är själva begreppet "försvarspolitik" missvisande då det inte längre finns någon försvarspolitik att tala om. Det är en krigspolitik och det är utifrån det perspektivet som politikernas utspel ska ses.

Nedläggningen av den gamla försvarsmakten och det substitut för neokoloniala straffexpeditioner som skapats i dess ställe har ett uppenbart syfte, att ansluta oss till NATO. Man har avsiktligt gjort Sverige försvarslöst i händelse av väpnat angrepp. Med hjälp av diverse floskler och halvlögner har man dragit in oss i två kolonialkrig som inte ligger i vårt intresse. Man anpassar både doktrin och materiell till NATO-standard och förr eller senare kommer man ställa oss inför ett i allt utom till formalian fullbordat faktum, att vi bara MÅSTE gå med i NATO.

Alternativet att vi rustar upp vår egen försvarsförmåga kommer att viftas bort som otidsenligt, ungefär som vi bara MÅSTE lyda EU slaviskt och bara MÅSTE ha en massinvandring om vi ska bli framgångsrika i den nya vackra globaliserade värld som väntar runt hörnet.

Visa av erfarenheten (EURO-omröstningen) så kommer de försöka att driva igenom det i riksdagen utan någon debatt, om man kan undvika det, som man gjorde med den nya grundlagen.

Så även om det är välkommet med en förbättrad helikopterförmåga så ska man inte inbilla sig att det handlar om att skydda Sverige eller svenska folket. Det handlar om vad ett maktfullkomligt och svekfullt etablissemang behöver för att främja sina egna intressen.

AB, SR, DN, Expressen, SVT, GP,

Lycka är att få delta i ett humanistiskt krig

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om det libyska kriget, men hittade Ron Liddles artikel som mycket väl sammanfattade även mina dubier kring det. Eftersom även vi har anslutit oss till detta vettlösa krig (där SD än en gång visade att de är den enda opposition som Sverige har) så nöjer jag mig med att hänvisa till hans artikel i Spectator.

"Nick Harvey, a Liberal Democrat MP now surprisingly ennobled with high office as minister for the armed forces, was asked how long we would continue shelling Libyans, and he gave the string thing as an answer — blithely, with an air of exquisite abandon, like it didn’t matter. He quite clearly does not have the remotest clue what exactly we are doing, for how long we intend to do it and what would constitute a victory (for us, I mean).

[...]
 

You can hear it on the rolling news channels, the reporters and presenters beside themselves with delight that here is a war which is apparently ‘just’, and therefore each detonation is something in which we can exult. A war not against people, like wars usually are, but against only one man who nonetheless, paradoxically, everyone is agreed the war isn’t really against, because it’s not about regime change. So in other words it’s a war against nobody, just against something bad, something we can all get behind. 

[...]

Meanwhile, the war porn is cheered on interminably on BBC News 24, a cruise missile soaring upwards here, a shot-down aircraft there, stoic resistance from the brave Libyan opposition, cowardly ground-force attacks from Gaddafi’s henchmen. Tell you the truth, it’s ages since I’ve seen a white-coated Jap bloke peering tentatively into a nuclear reactor, although I assume that business is still going on. [...]"

Tidigare skrivet på bloggen om kriget i Libyen

Drömmen om "folket" och "demokratin" (28 mars)

Dårskap att ansluta sig till krig med oklara mål (22 mars)

Kan den berbiske jokern klara sig en gång till? (20 mars)

Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg (18 mars)

Lukten av bränt krut har ersatt doften av jasmin (7 mars)

Libyerna måste klara sig själva (23 feb)

dn dn dn dn dn dn dn dn dn

ab ab ab  

gp gp

Julia Ceasar kallar saker vid sitt rätta namn

Det som skulle bli en kortare paus i bloggandet som dragit ut på tiden, men snart ska det komma igång igen.

Under tiden rekommenderar undertecknad alla som eventuellt missats den att läsa Julia Ceasars senaste krönika, Ett politiskt mord.