Genuspolitruker och porr som konst

Jag skrev för några dagar sedan om att det är synd om de politiskt korrekta. I DN idag finns ytterligare ett exempel på hur den politiskt korrekta begreppsvärlden tenderar att övergå i det maniska i sin pretention att diktera verkligheten.

Två kulturvetare går till storms mot en utställning på Nationalmuseum. Varför? Det är inte tillräckligt tydlig i sin bekännelse till det politiskt korrekta. Som åskådare är det underhållande att se hur två lika kompomisslösa nischer inom det politiskt korrekta hamnar i luven på varandra. Å ena sidan den pseudoreligiösa genusteorin och å andra sidan vulgariseringen och sexualiseringen av det offentliga rummet. 

"Lust & Last på Nationalmuseum är av flera skäl en misslyckad utställning. Det är inte konsten i Lust & Last som är problematisk, utan ramverket. Vilken sorts kunskap cirkulerar här? Vilka är de teoretiska utgångspunkterna? Det ideologiska fundamentet? Nationalmuseum har faktiskt ett myndighetsuppdrag: att 'stå för kunskapsuppbyggnad'.

Det finns varken några tydligt uttalade tankegångar eller en kritisk reflektion kring det bildmaterial man presenterar. Detta gäller inte bara från ett genusteoretiskt perspektiv, även om frånvaron av just detta är djupt problematiskt. Utställningen är strukturerad efter den traditionella manliga blickens begär och makt att ta i besittning. [..]"

Och så vidare... Propagandan är med andra ord inte tillräckligt gäll och övertydlig. Allt måste förses med en bruksanvisning så besökarna tänker rätt, politiskt rätt. Artikelförfattarna menar att annars är det bara sjaskig porr. Nu spelar det ingen större roll vilken politiskt etikett man sätter på det, det är sjaskig porr ändå.

Avslutningsvis är finns det en ödets ironi att vänsterfeministerna förfasar sig över det de själva har skapat. Den kommersiella porrens frammarsch och sexualiseringen av det offentliga rummet är en direkt konsekvens av 68-vänsterns angrepp på familjen och som samhällsbärande institution och den kristna moralen. Det som följt sedan hade inte varit möjligt utan falska förespeglingar om hedonism som personlig frihet och den form av subversion som kallas "progressivitet".

Om de två genusgardisterna som skrev artikeln vill leta efter orsakerna till den uppkomna situationen bör de förmodligen börja med att fråga sina professorer hur de resonerade när det begav sig på 70-talet...

TV4: Det sämsta av två världar

TV4 är kanalen som förenar det uslaste av det politiskt korrekta med det vulgäraste ur kommersialismen. Sammantaget appellerar man till det sämsta i Medelklassverige och gör det med framgång tyvärr.

Ett exempel på detta är hur de för en tid sedan fick kritik för att de påstod sig värna jämställdhet samtidigt som man sänder porr på Canal Plus. Det gick så långt att deras egna jämställdhetsombud avgick i protest. TV4 "backade" då, enligt rapporteringen. 

Deras lösning var återigen politiskt korrekt och kommersiell: man fortsänder sända porr men " [...] två genrer som vi inte visar mycket av i dag: hbt och erotik riktad till kvinnor. Och där ser vi om det går att bredda innehållet." Mer istället för mindre således.

Med politruklogik har man då förvandlat sig från massmedial hallick till progressiv upplysare, kanske nästan lika fin som UR?  Man har i alla fall bitvis blidkat ett av de tidigare jämställdhetsombud som tycker det är ett steg i rätt riktning.

Den dag TV4 dukar under i en finanskrasch eller att verksamheten måste läggas ner för att tillräckligt många i personalen dömts till fängelsestraff för all den brottslighet som tycks vara en vanlig sidoverksamhet där så tänker undertecknad fira med en flaska champagne. Om inte annat för att den outhärdligt dryga Lena Sundström blir av med jobbet. 

Allra underdånigast,

K

Drömmen om "folket" och "demokratin"

I DN idag finns det senaste exemplet på hur långt man kan komma med viss bildning och ideologiskt färgat önsketänkande. För vilken gång i ordningen så ges bilden av händelserna i Mellanöstern som en kamp mellan "folket" mot regimerna och allt är en kamp för demokrati. Artikelförfattaren i fråga går så långt som att säga att spelreglerna helt skrivits om. Tydligen tror man att hundratals år av historia, kultur och religion försvunnit i ett trollslag för att delar av befolkningarna fått Facebook.

För att hålla det kort och koncist:

Bahrain - En tydlig konflikt mellan shiamajoritet och privilegierad sunniminoritet. Bara för att många är missnöjda betyder det inte att de här motsättningarna har försvunnit. Iran gör sitt bästa för att underblåsa och Saudiarabien försöker hålla emot av ren självbevarelsedrift. Om inte det är krass realpolitik så vet jag inte vad som är.

Libyen - inbördeskrig mellan olika klaner, den historiska skillnaden mellan östra och västra Libyen (Tripolitania och Cyrenaica) spelar också in. Khaddafi är säkerligen allmänt avskydd, men det betyder inte att de klaner som gynnats av honom frivilligt vill lämna bort makten.

Yemen - Skiljelinjerna i konflikten går efter stam och klan.

Syrien - Det finns en bildad och västerlandiserad medelklass som allt mer utmanar regimen i kombaniation av ett stort folkligt missnöje med decennier av diktatur, men även här finns motsättningar mellan sunni och alewiter som redan blossat upp. Det räcker med att titta på var protesterna varit så går det att urskilja ett mönster mellan protester och koncentrationer av minoriteter.

Egypten - Även här utbrett missnöje och en västerlandiserad medelklass som utmanade makten, men vi vet fortfarande inte vad muslimska brödraskapet kommer att spela för roll. Just nu spelar de med och bidar sin tid.

Algeriet - Här har oroligheterna ännu inte skjutit fart i stor skala, men ska man gå efter historiken de senaste 20 åren så skulle det med stor sannolikhet bli en mycket otäck historia.

Så mycket för "folket" och "demokrati" som enhetliga och oproblematiska analysverktyg.

Krämeri & politisk korrekthet hand i hand

IKEA:s reklamkampanj för homosexualitet i Italien har retat upp många där. Att förolämpa sina tilltänkta kunder är tydligen en användbar marknadsföringsstrategi. I den progressiva ankdammen i Sverige tar man givetvis det som intäkt för sin egen förträfflighet.

Eftersom svenskar* vet bäst så har vi den självklara rätten att köra ner vilka åsikter och värderingar i halsen på andra och bara förvänta oss tacksamhet i gengäld. Annars är de intoleranta.

* Med "svensk" avses givetvis bara politiskt korrekta sådana, eller snarare maktens megafoner inom politik och journalistik. Resten är bara skatteboskap som ska manipuleras till att tycka rätt. 

DN , Dagens Media,

Det är synd om de politiskt korrekta

I Allehanda kan man läsa att Expo har föreläst i Härnösand om högerextremism för anställda inom museer, bibliotek, arkiv och länsstyrelse. Enligt artikeln fick föreläsaren frågor om huruvida man fortfarande fick hissa flaggan (nu när Sverigedemokraterna är i riksdagen) och om man kunde ha folkdräkt (nu när Åkesson haft det offentligt).

Den vänlige politruken från Expo sade att man fick det. Alla de ängsliga tanterna och farbröderna kunde dra en suck av lättnad och åtminstone för tillfället friskriva sig från skuld för SD:s framgångar.

Tänk så hemskt om deras flaggande hade blivit avgörande för någon förbipasserande som då skådat det nationella ljuset? Eller att ett par färgglada knätofsar tippade vågskålen från "Social" till "Sverige" i de demokratiska preferenserna? Samtidigt är det ju bara en tidsfråga innan nya prövningar kastas i deras väg.

Varning! Kan orsaka SD-sympatier!

Kan man verkligen ha träskor offentligt? Äta sill? Äga en dalahäst? Lyssna på Evert Taube, Jussi Björling eller Wilhelm Peterson-Berger? Tveksamt. Ebba Grön borde väl gå bra men de har ju också blivit en del av det samtida kulturarvet, och över kulturarvet vilar väl SD:s järnhand? För den rättänkande trälen skulle ironin vara plågsam på gränsen till outhärdlig om man spelade Staten & Kapitalet för en bekant och denne strax därefter gick med i Sverigedemokraterna. Försiktighet är på sin plats.

När man väl har hittat en politiskt korrekt sill, troligtvis apelsinkryddad för att understryka vilken kosmopolit man är och ersatt dillkokt potatis med couscous så dyker nästa minfält upp: drycken. Öl och brännvin är ju uteslutet eftersom de skymfar Islam, men Coca-Cola är amerikanskt och smakar dessutom inget vidare till sill. Kranvatten är rätt trist och därtill lokalt, vilket lätt kan uppfattas som ett ställningstagande för rotmosnationalism. Att avstå alkohol är ett nödvändigt offer för Mångfalden, om man inte kan få dispens från Expo förstås... Ölen blir namibisk och snapsen en grumlig Mescal med en ryggsimmande larv i, men vad gör man inte för att få vara sig själv ett tag?

Det här är bara ett av de problemområden som de politiskt korrekta brottas med varje dag. Lägg sedan till att man måste ha en obrottslig tro på feminismen, rätt sorts miljömedvetenhet, vördnadsfull beundran inför en växande skara sexuella preferenser, reflexmässig värdenihilism och ett närmast rituellt förkastande av materialismen*.

Med allt det i åtanke är det inte så konstigt att de blir mentalt spröda och lagda åt hysteri. Det visar sig särskilt tydligt när den förbaskade verkligheten vägrar anpassa sig till deras schabloner.

På sistone har det varit extra synd om de politiskt korrekta. SD kom in i riksdagen trots att etablissemanget strängeligen förbjöd folket att rösta på dem. Sverige utsattes för sitt första (men inte sista) islamistiska terrordåd, något som genererade ett rekord i neurotiska bortförklaringar. SD ligger stadigt i opinionsmätningarna, resten av Västeuropa börjar på allvar ifrågasätta mångkulturalismen och feministerna tror att deras sjaskiga sexliv är en viktig politisk fråga.

Undertecknad har länge felaktigt trott att de politiskt korrekta bara är grötmyndiga dumbommar som tror sig vara bildade för att de upprepar vad maktens megafoner sagt åt dem. I själva verket lever de oerhört komplexa och krävande liv omgärdade av myriader av tabun. Stressen måste vara enorm.

Det är ju inte vem som helst som skulle orka hamra en fyrkantig kloss genom ett runt hål om och om igen, dag efter dag, år efter år livet igenom. Inte undertecknad i alla fall.

Allra underdånigast,
K

* Samtidigt så bara  m å s t e  man bo i Vasastan, inreda med ädelträ från Borneo, sätta barnen i privatskola friskola, ha en BMW X5 och semestra två gånger om året i svenskanpassade reservat i tredje världen. Men eftersom man är medlem i Rädda Barnen och gav 500 kr till Greenpeace 2004 så går det väl jämt ut?

Exempel på pk-iter som tar i från tårna: Expressen, Expressen, DN,

Därför blir det en Juholteffekt

I förra bloggposten ifrågasattes det varför det skulle bli en Juholteffekt. Efter att ha hört hans tal så är den nog att räkna med nu.

Det mesta i talet var ideologiskt snömos, i synnerhet som Juholt gick till storms mot det arv som nästan ett sekel av socialdemokratiskt maktinnehav har lämnat (de senaste årens borgliga maktinnehav till trots), men det var rätt sorts snömos. Det var snömos som den desillusionerade och bitvis apatiska socialdemokratin förtvivlat vill höra.

Borgliga skribenter kommer göra sitt bästa för att plocka sönder Juholts tal, och i sak kan man invända mot en hel del, men det spelar ingen roll. Juholts tal hade rätt anslag och känsla för att nå de väljargrupper han vänder sig till.

Han spelade också skickligt på det socialdemokratiska arvet i både språkbruk och citat, förvisso omsorgsfullt destillerat genom ett filter av nostalgi, men återigen spelar det ingen roll eftersom talet handlade främst om känsla. I rättvisans namn ska påpekas att Juholt plockade poänger på bland annat alliansens statliga utförsäljningar och religiöst underdåniga hållning mot allt som kallas Marknad, något som säkert har genklang hos ganska breda lager av befolkningen.

Regeringen har hittills kunnat fokusera på sig själv, att hata SD för att de är vågmästare och försöka splittra den redan splittrade vänsterkoalitionen ännu mer med invandringsuppgörelsen*. Nu lär de nog möta på riktigt motstånd. De ska bli intressant att se om Reinfeldt & Co kan försvara sina positioner framöver.

SD måste också kalibrera sin hållning. Om Juholts första tal är utmärkande för hans kommande politikergärning så kommer de behöva ha garden uppe. Det är inte längre Mona Sahlin som man har att göra med, någon man kunde springa i cirklar kring. Hon var mer intresserad av mångkultur och HBT än klassfrågor, något som otvivelaktigt gynnade SD.

De som kommer bli mest ansatta är regeringen. Socialdemokratin slår ur underläge och har allt att vinna på en aggressiv hållning fram till valet 2014.

* På bekostnad av Centern och Kristdemokraterna, men det är nog något som moderaterna kan leva med.

DN, DN, DN,
AB, AB, AB, AB,
GP, GP, GP
Dagen, HD, HD, HD, Skanskan,
Exp, Exp, Exp
E24, E24, E24

Varför skulle det bli en Juholteffekt?

På vissa håll är man förvånad över att det inte blivit någon uppgång för (s) sedan Håkan Juholt lanserades som partiledare. Motfrågan som infinner sig är varför skulle det bli det?

Personen Juholt är okänd, hans politik är okänd och än så länge verkar det inte vara någon egentlig förändring inom (s) mer än att det är ett nytt ansikte för samma politik. Inte särskilt publikfriande.

Att tillförsikten bland de egna inte heller verkar vara på topp visar sig tydligt i råden han får från Lena Melin på Aftonbladet. De första tre är "Göra bra show", "höja självförtroendet", "Vi har fel men rätt". Det låter mer som tips till blivande kursledare i New Age än stommen hos en presumtiv statsminister.

Det är också märkligt att moderaterna lyckas behålla sina höga siffror trots en så medioker insats. I viss mån beror det på kannibalismen inom Alliansen där moderaterna är den stora vinnaren. Ändå är det märkligt att de inte faller mer.

Likaså är det utifrån den här bloggens perspektiv märkligt att inte SD vuxit mer i mätningarna än de gjort. Med tanke på den katastrofala uppgörelsen mellan alliansen och (mp) som öppnar upp för fri invandring, eller snarare en omvänd koloniseringspolitik gentemot den svenska ursprungsbefolkningen, så borde SD:s siffror gått igenom taket. Nu är en stor del av den svenska befolkningen inget annat än lättlurade får, men andelen självständigt tänkande borde vara högre än cirka 7%.

DN, DN, DN, GP, AB, Exp

Dårskap att ansluta sig till krig med oklara mål

Västländernas militärangrepp på Libyen är moraliskt lovvärt men ogenomtänkt och löper i slutänden risken att bli kontraproduktivt.

Det gick knappt en dag så började Arabförbundet försöka slingra sig ur sitt stöd för angreppet och Afrikanska Unionen är öppet emot. Att Arabförbundet för tillfället rättat sig i ledet betyder inte att man inte kommer att byta sida så fort saker och ting börjar gå fel.

Hur det här än går så kommer Västvärlden att få skulden. Man bombade för mycket, man bombade för lite, man tog död på Khaddafi eller man gjorde det inte, man dödade för många civila eller man var för försiktig så att regimen överlevde ett tag till kunde och massakrera civila själva.

Runt om i svensk och engelskspråkig media förutsätter man att ett snabbt avgörande kommer att ske, men vad baserar man det på? Sanktioner och icke-flygzon över Irak under 90-talet gjorde inte ett dyft för att störta den regimen.

Det pratas också om att rebellerna ska gå på offensiven och inta Tripoli. Hur då? Khaddafis styrkor har de senaste dagarna åderlåtit rebellstyrkorna ordentligt just för att försvåra en offensiv. Har man ens flyktigt följt rapporteringen från upproret så är det uppenbart att rebellrörelsen är illa utrustad, ännu sämre tränad och fullständigt odisciplinerad. Uppspelt poserande framför kameror vinner inga slag. Lägg därtill att det sammanhållande kittet i rebellrörelsen är hatet mot Khaddafi. Efter en seger kan vad som helst hända.

Att gå i krig på så populistiska grunder som nu skett är dårskap. Det är en dårskap som sjuklövern i Sverige gärna vill vara med i.

Det finns dessutom ett drag av den för etablissemanget så typiskt cyniska opportunism som väglett svensk utrikespolitik i 150 år. Man går bara med så länge man tror att man tillhör den vinnande sidan och med minsta möjliga insats för att fortfarande kunna ta åt sig äran om det går bra och distansera sig om det går dåligt.

Västvärlden borde ha lagt ansvaret på Arabförbundet att hantera den uppkomna krisen. Det är deras närområde och de brukar tala mycket om panarabism. Nu hade varit ett bra tillfälle att visa det i handling. Väst hade kunna understödja det på olika sätt, men inte ta huvudansvaret. Det här riskerar bara att bli ytterligare ett fiasko som läggs Europa och USA till last. Ryssland och Kina har stora chanser att gå ur det här som vinnare, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg.

AB, Sverigedemokraternas riksdagsblogg,
DN, DN, DN, DN, DN
GP, GP
HD, HD

Kan den berbiske jokern klara sig en gång till?

I media och på nätet kan man läsa diverse uppspelta utsagor och några glädjefnatt över att flera Västländer inlett flygangrepp på Libyen. I själva verket har man bara bytt en uppsättning problem mot en annan.

Man kan notera att regimen i Tripoli hävdar att två sjukhus träffades redan i första anfallsvågen. Nu har regimen knappast någon trovärdighet att tala om, men med tanke på den historik med civila förluster som finns från kriget mot Serbien 1999 för att inte tala om Irak och Afghanistan så ska man nog räkna med att ett antal civila kommer att få sätta livet till. Förhoppningsvis färre än vad Khaddafis flygvapen självt skulle ha haft ihjäl, men ingen ska inbilla sig att det finns något sådant som klinisk krigföring.

Vad som följer på det här är omöjligt att veta, i synnerhet som den libyska regimen är så ombytlig. Bakom den narraktiga fasaden så har dock Khaddafi visat att han är en slipad överlevare. Så vad kan följa?

Dödläge. Khaddafi drar tillbaks sina trupper, går med på Västmakternas krav och "fryser" stridslinjerna. Han accepterar en förlust av östra Libyen som ett bättre alternativ än att förlora allt. I Väst förespeglas vi att det här ska bli en snabb i historia på några veckor*. Det brukar vi förespeglas inför varje krig som någon västmakt gett sig in i sedan den brittiska invasionen av Zululand 1879 och framåt. Det har aldrig blivit så.

Om Khaddafi går med på kraven och har is i magen så blir det svårt för de anfallande staterna att uppnå det egentliga målet, regimskifte. Det blir också svårt för dem att rättfärdiga fortsatta bombningar.

Då måste man istället vänta på att rebellerna bygger upp en fungerande armé och att någon beväpnar dem ordentligt. Det kan ta upp till ett år. Troligtvis kommer själva beväpnandet att falla på Egypten, förutsatt att det är en någorlunda västvänlig regim som tar över där.

Under tiden kommer kostnaderna för operationen att skena, Arabförbundet kommer bli allt svalare inför långvarig västerländsk närvaro och de västliga opinionerna kommer att tappa intresset. Flygförbudet mot Saddam Husseins Irak pågick i åratal och hade ingen större effekt på regimen där. Så länge man har olja kommer Khaddafi på det ena eller andra sättet också få in inkomster. Det finns ett antal stater (t ex Nordkorea) som gärna säljer vapen till Khaddafi så han kan möta rebellernas offensiv när den väl kommer.

Det är möjligt att han skulle kunna vänta ut omvärlden så pass länge att han då får en beskyddare i någon av de stormakter som redan nu varit tveksamma till interventionen (Ryssland, Kina, Indien). Även det ekonomiskt ansträngda EU kan nog börja vackla om det går tillräckligt lång tid. 

Strid till det bittra slutet. Om Khaddafi känner sig tillräckligt trängd kan han istället vill sätta allt på ett kort och slå så hårt han förmår. Frågan är vad han kan ställa till med? Rent militärt har han nog svårt att komma åt sina motståndare på det sätt som skulle ge seger eller oavgjort med traditionella militära måttstockar. Det han kan göra är att försöka tillfoga Väst förluster i manskap, väl medveten om hur den västerländska opinionen brukar vackla redan efter ett fåtal stupade på den egna sidan. Efter Irak och Afghanistan så har de västerländska etablissemangen dessutom förbrukat det mesta allmänhetens förtroende för militära äventyr.

De som Khaddafi däremot kan komma åt är sin egen befolkning. Då infinner sig frågan om alla hans massförstörelsevapen verklig desarmerades för några år sedan eller om han behöll några för situationer som den här? Att i en sista trotsig gest använda C-stridsmedel på rebellstäder skulle i praktiken betyda att Väst misslyckats med sitt uppdrag, åtminstone propagandamässigt.

Kupp. Några i den inre kretsen vänder sig mot honom. Frågan är vilka som finns kvar och som skulle ha en framtid utan Khaddafi? De rensningar som skett i västra Libyen de senaste veckorna mot oppositionella och andra som bedömts vara ett hot mot regimen ryktas vara omfattande och brutala. Man ska aldrig underskatta vilken lojalitet rått våld kan föda.

Khaddafi avgår. Det kan ju hända. Det är inte troligt på det eftersom det innebär undergången för hela hans klan även om han får fristad någon annanstans, men det är teoretiskt möjligt.

* News of The World tar täten för den typen av önsketänkande med påståendet att det kommer vara över på 48 timmar. 

SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Expr 1, 2, 3, GP

Lögn, förbannad lögn, Jerzy Sarnecki

En ny kriminologisk studie har kommit fram till att invandrare inte har något att med den kraftiga överpresentationen av invandrare i brottsstatistiken.

Man lanserar istället en ny djärv förklaring som går ur på att det beror på socioekonomiska faktorer. Det vill säga samma förklaring som vänstern har idisslat i åtminstone ett halvsekel för att förklara allt som har gått snett (oftast på grund av dem själva) men som de inte vill kännas vid.

Deras strategi går inte ut på att ha rätt i sak. Jerzy Sarnecki måste vara en av vårt tids mest misskrediterade forskare vars karriär endast lever på att han är megafon åt maktens ideologier och därmed åtnjuter deras beskydd, men den typen av akademikers gärning handlar inte om vetenskap. Den handlar om att upprepa ett urval av lögner så många gånger att de blir tagna för sanningar. Där får man erkänna att Sarnecki och hans gelikar varit mycket framgångsrika.

Politiskt inkorrekt behandlar den aktuella rapporten här.

DN, AB, SVT, SKD, GP, HD, NSK