Genuspolitruker och porr som konst

Jag skrev för några dagar sedan om att det är synd om de politiskt korrekta. I DN idag finns ytterligare ett exempel på hur den politiskt korrekta begreppsvärlden tenderar att övergå i det maniska i sin pretention att diktera verkligheten.

Två kulturvetare går till storms mot en utställning på Nationalmuseum. Varför? Det är inte tillräckligt tydlig i sin bekännelse till det politiskt korrekta. Som åskådare är det underhållande att se hur två lika kompomisslösa nischer inom det politiskt korrekta hamnar i luven på varandra. Å ena sidan den pseudoreligiösa genusteorin och å andra sidan vulgariseringen och sexualiseringen av det offentliga rummet. 

"Lust & Last på Nationalmuseum är av flera skäl en misslyckad utställning. Det är inte konsten i Lust & Last som är problematisk, utan ramverket. Vilken sorts kunskap cirkulerar här? Vilka är de teoretiska utgångspunkterna? Det ideologiska fundamentet? Nationalmuseum har faktiskt ett myndighetsuppdrag: att 'stå för kunskapsuppbyggnad'.

Det finns varken några tydligt uttalade tankegångar eller en kritisk reflektion kring det bildmaterial man presenterar. Detta gäller inte bara från ett genusteoretiskt perspektiv, även om frånvaron av just detta är djupt problematiskt. Utställningen är strukturerad efter den traditionella manliga blickens begär och makt att ta i besittning. [..]"

Och så vidare... Propagandan är med andra ord inte tillräckligt gäll och övertydlig. Allt måste förses med en bruksanvisning så besökarna tänker rätt, politiskt rätt. Artikelförfattarna menar att annars är det bara sjaskig porr. Nu spelar det ingen större roll vilken politiskt etikett man sätter på det, det är sjaskig porr ändå.

Avslutningsvis är finns det en ödets ironi att vänsterfeministerna förfasar sig över det de själva har skapat. Den kommersiella porrens frammarsch och sexualiseringen av det offentliga rummet är en direkt konsekvens av 68-vänsterns angrepp på familjen och som samhällsbärande institution och den kristna moralen. Det som följt sedan hade inte varit möjligt utan falska förespeglingar om hedonism som personlig frihet och den form av subversion som kallas "progressivitet".

Om de två genusgardisterna som skrev artikeln vill leta efter orsakerna till den uppkomna situationen bör de förmodligen börja med att fråga sina professorer hur de resonerade när det begav sig på 70-talet...

TV4: Det sämsta av två världar

TV4 är kanalen som förenar det uslaste av det politiskt korrekta med det vulgäraste ur kommersialismen. Sammantaget appellerar man till det sämsta i Medelklassverige och gör det med framgång tyvärr.

Ett exempel på detta är hur de för en tid sedan fick kritik för att de påstod sig värna jämställdhet samtidigt som man sänder porr på Canal Plus. Det gick så långt att deras egna jämställdhetsombud avgick i protest. TV4 "backade" då, enligt rapporteringen. 

Deras lösning var återigen politiskt korrekt och kommersiell: man fortsänder sända porr men " [...] två genrer som vi inte visar mycket av i dag: hbt och erotik riktad till kvinnor. Och där ser vi om det går att bredda innehållet." Mer istället för mindre således.

Med politruklogik har man då förvandlat sig från massmedial hallick till progressiv upplysare, kanske nästan lika fin som UR?  Man har i alla fall bitvis blidkat ett av de tidigare jämställdhetsombud som tycker det är ett steg i rätt riktning.

Den dag TV4 dukar under i en finanskrasch eller att verksamheten måste läggas ner för att tillräckligt många i personalen dömts till fängelsestraff för all den brottslighet som tycks vara en vanlig sidoverksamhet där så tänker undertecknad fira med en flaska champagne. Om inte annat för att den outhärdligt dryga Lena Sundström blir av med jobbet. 

Allra underdånigast,

K

Drömmen om "folket" och "demokratin"

I DN idag finns det senaste exemplet på hur långt man kan komma med viss bildning och ideologiskt färgat önsketänkande. För vilken gång i ordningen så ges bilden av händelserna i Mellanöstern som en kamp mellan "folket" mot regimerna och allt är en kamp för demokrati. Artikelförfattaren i fråga går så långt som att säga att spelreglerna helt skrivits om. Tydligen tror man att hundratals år av historia, kultur och religion försvunnit i ett trollslag för att delar av befolkningarna fått Facebook.

För att hålla det kort och koncist:

Bahrain - En tydlig konflikt mellan shiamajoritet och privilegierad sunniminoritet. Bara för att många är missnöjda betyder det inte att de här motsättningarna har försvunnit. Iran gör sitt bästa för att underblåsa och Saudiarabien försöker hålla emot av ren självbevarelsedrift. Om inte det är krass realpolitik så vet jag inte vad som är.

Libyen - inbördeskrig mellan olika klaner, den historiska skillnaden mellan östra och västra Libyen (Tripolitania och Cyrenaica) spelar också in. Khaddafi är säkerligen allmänt avskydd, men det betyder inte att de klaner som gynnats av honom frivilligt vill lämna bort makten.

Yemen - Skiljelinjerna i konflikten går efter stam och klan.

Syrien - Det finns en bildad och västerlandiserad medelklass som allt mer utmanar regimen i kombaniation av ett stort folkligt missnöje med decennier av diktatur, men även här finns motsättningar mellan sunni och alewiter som redan blossat upp. Det räcker med att titta på var protesterna varit så går det att urskilja ett mönster mellan protester och koncentrationer av minoriteter.

Egypten - Även här utbrett missnöje och en västerlandiserad medelklass som utmanade makten, men vi vet fortfarande inte vad muslimska brödraskapet kommer att spela för roll. Just nu spelar de med och bidar sin tid.

Algeriet - Här har oroligheterna ännu inte skjutit fart i stor skala, men ska man gå efter historiken de senaste 20 åren så skulle det med stor sannolikhet bli en mycket otäck historia.

Så mycket för "folket" och "demokrati" som enhetliga och oproblematiska analysverktyg.

Krämeri & politisk korrekthet hand i hand

IKEA:s reklamkampanj för homosexualitet i Italien har retat upp många där. Att förolämpa sina tilltänkta kunder är tydligen en användbar marknadsföringsstrategi. I den progressiva ankdammen i Sverige tar man givetvis det som intäkt för sin egen förträfflighet.

Eftersom svenskar* vet bäst så har vi den självklara rätten att köra ner vilka åsikter och värderingar i halsen på andra och bara förvänta oss tacksamhet i gengäld. Annars är de intoleranta.

* Med "svensk" avses givetvis bara politiskt korrekta sådana, eller snarare maktens megafoner inom politik och journalistik. Resten är bara skatteboskap som ska manipuleras till att tycka rätt. 

DN , Dagens Media,

Det är synd om de politiskt korrekta

I Allehanda kan man läsa att Expo har föreläst i Härnösand om högerextremism för anställda inom museer, bibliotek, arkiv och länsstyrelse. Enligt artikeln fick föreläsaren frågor om huruvida man fortfarande fick hissa flaggan (nu när Sverigedemokraterna är i riksdagen) och om man kunde ha folkdräkt (nu när Åkesson haft det offentligt).

Den vänlige politruken från Expo sade att man fick det. Alla de ängsliga tanterna och farbröderna kunde dra en suck av lättnad och åtminstone för tillfället friskriva sig från skuld för SD:s framgångar.

Tänk så hemskt om deras flaggande hade blivit avgörande för någon förbipasserande som då skådat det nationella ljuset? Eller att ett par färgglada knätofsar tippade vågskålen från "Social" till "Sverige" i de demokratiska preferenserna? Samtidigt är det ju bara en tidsfråga innan nya prövningar kastas i deras väg.

Varning! Kan orsaka SD-sympatier!

Kan man verkligen ha träskor offentligt? Äta sill? Äga en dalahäst? Lyssna på Evert Taube, Jussi Björling eller Wilhelm Peterson-Berger? Tveksamt. Ebba Grön borde väl gå bra men de har ju också blivit en del av det samtida kulturarvet, och över kulturarvet vilar väl SD:s järnhand? För den rättänkande trälen skulle ironin vara plågsam på gränsen till outhärdlig om man spelade Staten & Kapitalet för en bekant och denne strax därefter gick med i Sverigedemokraterna. Försiktighet är på sin plats.

När man väl har hittat en politiskt korrekt sill, troligtvis apelsinkryddad för att understryka vilken kosmopolit man är och ersatt dillkokt potatis med couscous så dyker nästa minfält upp: drycken. Öl och brännvin är ju uteslutet eftersom de skymfar Islam, men Coca-Cola är amerikanskt och smakar dessutom inget vidare till sill. Kranvatten är rätt trist och därtill lokalt, vilket lätt kan uppfattas som ett ställningstagande för rotmosnationalism. Att avstå alkohol är ett nödvändigt offer för Mångfalden, om man inte kan få dispens från Expo förstås... Ölen blir namibisk och snapsen en grumlig Mescal med en ryggsimmande larv i, men vad gör man inte för att få vara sig själv ett tag?

Det här är bara ett av de problemområden som de politiskt korrekta brottas med varje dag. Lägg sedan till att man måste ha en obrottslig tro på feminismen, rätt sorts miljömedvetenhet, vördnadsfull beundran inför en växande skara sexuella preferenser, reflexmässig värdenihilism och ett närmast rituellt förkastande av materialismen*.

Med allt det i åtanke är det inte så konstigt att de blir mentalt spröda och lagda åt hysteri. Det visar sig särskilt tydligt när den förbaskade verkligheten vägrar anpassa sig till deras schabloner.

På sistone har det varit extra synd om de politiskt korrekta. SD kom in i riksdagen trots att etablissemanget strängeligen förbjöd folket att rösta på dem. Sverige utsattes för sitt första (men inte sista) islamistiska terrordåd, något som genererade ett rekord i neurotiska bortförklaringar. SD ligger stadigt i opinionsmätningarna, resten av Västeuropa börjar på allvar ifrågasätta mångkulturalismen och feministerna tror att deras sjaskiga sexliv är en viktig politisk fråga.

Undertecknad har länge felaktigt trott att de politiskt korrekta bara är grötmyndiga dumbommar som tror sig vara bildade för att de upprepar vad maktens megafoner sagt åt dem. I själva verket lever de oerhört komplexa och krävande liv omgärdade av myriader av tabun. Stressen måste vara enorm.

Det är ju inte vem som helst som skulle orka hamra en fyrkantig kloss genom ett runt hål om och om igen, dag efter dag, år efter år livet igenom. Inte undertecknad i alla fall.

Allra underdånigast,
K

* Samtidigt så bara  m å s t e  man bo i Vasastan, inreda med ädelträ från Borneo, sätta barnen i privatskola friskola, ha en BMW X5 och semestra två gånger om året i svenskanpassade reservat i tredje världen. Men eftersom man är medlem i Rädda Barnen och gav 500 kr till Greenpeace 2004 så går det väl jämt ut?

Exempel på pk-iter som tar i från tårna: Expressen, Expressen, DN,

Därför blir det en Juholteffekt

I förra bloggposten ifrågasattes det varför det skulle bli en Juholteffekt. Efter att ha hört hans tal så är den nog att räkna med nu.

Det mesta i talet var ideologiskt snömos, i synnerhet som Juholt gick till storms mot det arv som nästan ett sekel av socialdemokratiskt maktinnehav har lämnat (de senaste årens borgliga maktinnehav till trots), men det var rätt sorts snömos. Det var snömos som den desillusionerade och bitvis apatiska socialdemokratin förtvivlat vill höra.

Borgliga skribenter kommer göra sitt bästa för att plocka sönder Juholts tal, och i sak kan man invända mot en hel del, men det spelar ingen roll. Juholts tal hade rätt anslag och känsla för att nå de väljargrupper han vänder sig till.

Han spelade också skickligt på det socialdemokratiska arvet i både språkbruk och citat, förvisso omsorgsfullt destillerat genom ett filter av nostalgi, men återigen spelar det ingen roll eftersom talet handlade främst om känsla. I rättvisans namn ska påpekas att Juholt plockade poänger på bland annat alliansens statliga utförsäljningar och religiöst underdåniga hållning mot allt som kallas Marknad, något som säkert har genklang hos ganska breda lager av befolkningen.

Regeringen har hittills kunnat fokusera på sig själv, att hata SD för att de är vågmästare och försöka splittra den redan splittrade vänsterkoalitionen ännu mer med invandringsuppgörelsen*. Nu lär de nog möta på riktigt motstånd. De ska bli intressant att se om Reinfeldt & Co kan försvara sina positioner framöver.

SD måste också kalibrera sin hållning. Om Juholts första tal är utmärkande för hans kommande politikergärning så kommer de behöva ha garden uppe. Det är inte längre Mona Sahlin som man har att göra med, någon man kunde springa i cirklar kring. Hon var mer intresserad av mångkultur och HBT än klassfrågor, något som otvivelaktigt gynnade SD.

De som kommer bli mest ansatta är regeringen. Socialdemokratin slår ur underläge och har allt att vinna på en aggressiv hållning fram till valet 2014.

* På bekostnad av Centern och Kristdemokraterna, men det är nog något som moderaterna kan leva med.

DN, DN, DN,
AB, AB, AB, AB,
GP, GP, GP
Dagen, HD, HD, HD, Skanskan,
Exp, Exp, Exp
E24, E24, E24

Varför skulle det bli en Juholteffekt?

På vissa håll är man förvånad över att det inte blivit någon uppgång för (s) sedan Håkan Juholt lanserades som partiledare. Motfrågan som infinner sig är varför skulle det bli det?

Personen Juholt är okänd, hans politik är okänd och än så länge verkar det inte vara någon egentlig förändring inom (s) mer än att det är ett nytt ansikte för samma politik. Inte särskilt publikfriande.

Att tillförsikten bland de egna inte heller verkar vara på topp visar sig tydligt i råden han får från Lena Melin på Aftonbladet. De första tre är "Göra bra show", "höja självförtroendet", "Vi har fel men rätt". Det låter mer som tips till blivande kursledare i New Age än stommen hos en presumtiv statsminister.

Det är också märkligt att moderaterna lyckas behålla sina höga siffror trots en så medioker insats. I viss mån beror det på kannibalismen inom Alliansen där moderaterna är den stora vinnaren. Ändå är det märkligt att de inte faller mer.

Likaså är det utifrån den här bloggens perspektiv märkligt att inte SD vuxit mer i mätningarna än de gjort. Med tanke på den katastrofala uppgörelsen mellan alliansen och (mp) som öppnar upp för fri invandring, eller snarare en omvänd koloniseringspolitik gentemot den svenska ursprungsbefolkningen, så borde SD:s siffror gått igenom taket. Nu är en stor del av den svenska befolkningen inget annat än lättlurade får, men andelen självständigt tänkande borde vara högre än cirka 7%.

DN, DN, DN, GP, AB, Exp

Dårskap att ansluta sig till krig med oklara mål

Västländernas militärangrepp på Libyen är moraliskt lovvärt men ogenomtänkt och löper i slutänden risken att bli kontraproduktivt.

Det gick knappt en dag så började Arabförbundet försöka slingra sig ur sitt stöd för angreppet och Afrikanska Unionen är öppet emot. Att Arabförbundet för tillfället rättat sig i ledet betyder inte att man inte kommer att byta sida så fort saker och ting börjar gå fel.

Hur det här än går så kommer Västvärlden att få skulden. Man bombade för mycket, man bombade för lite, man tog död på Khaddafi eller man gjorde det inte, man dödade för många civila eller man var för försiktig så att regimen överlevde ett tag till kunde och massakrera civila själva.

Runt om i svensk och engelskspråkig media förutsätter man att ett snabbt avgörande kommer att ske, men vad baserar man det på? Sanktioner och icke-flygzon över Irak under 90-talet gjorde inte ett dyft för att störta den regimen.

Det pratas också om att rebellerna ska gå på offensiven och inta Tripoli. Hur då? Khaddafis styrkor har de senaste dagarna åderlåtit rebellstyrkorna ordentligt just för att försvåra en offensiv. Har man ens flyktigt följt rapporteringen från upproret så är det uppenbart att rebellrörelsen är illa utrustad, ännu sämre tränad och fullständigt odisciplinerad. Uppspelt poserande framför kameror vinner inga slag. Lägg därtill att det sammanhållande kittet i rebellrörelsen är hatet mot Khaddafi. Efter en seger kan vad som helst hända.

Att gå i krig på så populistiska grunder som nu skett är dårskap. Det är en dårskap som sjuklövern i Sverige gärna vill vara med i.

Det finns dessutom ett drag av den för etablissemanget så typiskt cyniska opportunism som väglett svensk utrikespolitik i 150 år. Man går bara med så länge man tror att man tillhör den vinnande sidan och med minsta möjliga insats för att fortfarande kunna ta åt sig äran om det går bra och distansera sig om det går dåligt.

Västvärlden borde ha lagt ansvaret på Arabförbundet att hantera den uppkomna krisen. Det är deras närområde och de brukar tala mycket om panarabism. Nu hade varit ett bra tillfälle att visa det i handling. Väst hade kunna understödja det på olika sätt, men inte ta huvudansvaret. Det här riskerar bara att bli ytterligare ett fiasko som läggs Europa och USA till last. Ryssland och Kina har stora chanser att gå ur det här som vinnare, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg.

AB, Sverigedemokraternas riksdagsblogg,
DN, DN, DN, DN, DN
GP, GP
HD, HD

Kan den berbiske jokern klara sig en gång till?

I media och på nätet kan man läsa diverse uppspelta utsagor och några glädjefnatt över att flera Västländer inlett flygangrepp på Libyen. I själva verket har man bara bytt en uppsättning problem mot en annan.

Man kan notera att regimen i Tripoli hävdar att två sjukhus träffades redan i första anfallsvågen. Nu har regimen knappast någon trovärdighet att tala om, men med tanke på den historik med civila förluster som finns från kriget mot Serbien 1999 för att inte tala om Irak och Afghanistan så ska man nog räkna med att ett antal civila kommer att få sätta livet till. Förhoppningsvis färre än vad Khaddafis flygvapen självt skulle ha haft ihjäl, men ingen ska inbilla sig att det finns något sådant som klinisk krigföring.

Vad som följer på det här är omöjligt att veta, i synnerhet som den libyska regimen är så ombytlig. Bakom den narraktiga fasaden så har dock Khaddafi visat att han är en slipad överlevare. Så vad kan följa?

Dödläge. Khaddafi drar tillbaks sina trupper, går med på Västmakternas krav och "fryser" stridslinjerna. Han accepterar en förlust av östra Libyen som ett bättre alternativ än att förlora allt. I Väst förespeglas vi att det här ska bli en snabb i historia på några veckor*. Det brukar vi förespeglas inför varje krig som någon västmakt gett sig in i sedan den brittiska invasionen av Zululand 1879 och framåt. Det har aldrig blivit så.

Om Khaddafi går med på kraven och har is i magen så blir det svårt för de anfallande staterna att uppnå det egentliga målet, regimskifte. Det blir också svårt för dem att rättfärdiga fortsatta bombningar.

Då måste man istället vänta på att rebellerna bygger upp en fungerande armé och att någon beväpnar dem ordentligt. Det kan ta upp till ett år. Troligtvis kommer själva beväpnandet att falla på Egypten, förutsatt att det är en någorlunda västvänlig regim som tar över där.

Under tiden kommer kostnaderna för operationen att skena, Arabförbundet kommer bli allt svalare inför långvarig västerländsk närvaro och de västliga opinionerna kommer att tappa intresset. Flygförbudet mot Saddam Husseins Irak pågick i åratal och hade ingen större effekt på regimen där. Så länge man har olja kommer Khaddafi på det ena eller andra sättet också få in inkomster. Det finns ett antal stater (t ex Nordkorea) som gärna säljer vapen till Khaddafi så han kan möta rebellernas offensiv när den väl kommer.

Det är möjligt att han skulle kunna vänta ut omvärlden så pass länge att han då får en beskyddare i någon av de stormakter som redan nu varit tveksamma till interventionen (Ryssland, Kina, Indien). Även det ekonomiskt ansträngda EU kan nog börja vackla om det går tillräckligt lång tid. 

Strid till det bittra slutet. Om Khaddafi känner sig tillräckligt trängd kan han istället vill sätta allt på ett kort och slå så hårt han förmår. Frågan är vad han kan ställa till med? Rent militärt har han nog svårt att komma åt sina motståndare på det sätt som skulle ge seger eller oavgjort med traditionella militära måttstockar. Det han kan göra är att försöka tillfoga Väst förluster i manskap, väl medveten om hur den västerländska opinionen brukar vackla redan efter ett fåtal stupade på den egna sidan. Efter Irak och Afghanistan så har de västerländska etablissemangen dessutom förbrukat det mesta allmänhetens förtroende för militära äventyr.

De som Khaddafi däremot kan komma åt är sin egen befolkning. Då infinner sig frågan om alla hans massförstörelsevapen verklig desarmerades för några år sedan eller om han behöll några för situationer som den här? Att i en sista trotsig gest använda C-stridsmedel på rebellstäder skulle i praktiken betyda att Väst misslyckats med sitt uppdrag, åtminstone propagandamässigt.

Kupp. Några i den inre kretsen vänder sig mot honom. Frågan är vilka som finns kvar och som skulle ha en framtid utan Khaddafi? De rensningar som skett i västra Libyen de senaste veckorna mot oppositionella och andra som bedömts vara ett hot mot regimen ryktas vara omfattande och brutala. Man ska aldrig underskatta vilken lojalitet rått våld kan föda.

Khaddafi avgår. Det kan ju hända. Det är inte troligt på det eftersom det innebär undergången för hela hans klan även om han får fristad någon annanstans, men det är teoretiskt möjligt.

* News of The World tar täten för den typen av önsketänkande med påståendet att det kommer vara över på 48 timmar. 

SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Expr 1, 2, 3, GP

Lögn, förbannad lögn, Jerzy Sarnecki

En ny kriminologisk studie har kommit fram till att invandrare inte har något att med den kraftiga överpresentationen av invandrare i brottsstatistiken.

Man lanserar istället en ny djärv förklaring som går ur på att det beror på socioekonomiska faktorer. Det vill säga samma förklaring som vänstern har idisslat i åtminstone ett halvsekel för att förklara allt som har gått snett (oftast på grund av dem själva) men som de inte vill kännas vid.

Deras strategi går inte ut på att ha rätt i sak. Jerzy Sarnecki måste vara en av vårt tids mest misskrediterade forskare vars karriär endast lever på att han är megafon åt maktens ideologier och därmed åtnjuter deras beskydd, men den typen av akademikers gärning handlar inte om vetenskap. Den handlar om att upprepa ett urval av lögner så många gånger att de blir tagna för sanningar. Där får man erkänna att Sarnecki och hans gelikar varit mycket framgångsrika.

Politiskt inkorrekt behandlar den aktuella rapporten här.

DN, AB, SVT, SKD, GP, HD, NSK

Väst går i krig igen, Ryssland och Kina ler i mjugg

FN:s säkerhetsråd röstade för ett flygförbud över Libyen. Västmakterna röstade för och Ryssland, Indien och Kina valde att lägga ner sina röster. Att i synnerhet Kina valde att avstå från att rösta nej eller lägga in veto trots de stora oljeintressen de har i Libyen visar att man avskrivit Khaddaffis regim, eller åtminstone inte tycker det är värt besväret att försöka rädda den. Khaddafis försök i förrgår att locka just Indien, Ryssland och Kina med rättigheterna till den oljeutvinning som hittills västerländska företag haft lyckades inte.

Nu väntar krig. Vissa debattörer försöker ge skenet av att ett "flygförbud" är något kliniskt, snarast en politisk manöver som kommer att få Khaddafi att ta sitt förnuft till fånga. Khaddafi har redan kniven mot strupen och det här kan snarare göra hans respons ännu mer vildsint. Benghasi är det mål han kan komma åt omedelbart och med tyrannens logik så vill han säkert ta med sig så många av sina motståndare som möjligt.

Då väntar en upptrappning eftersom Västvärlden nu har förbundit sig att hjälpa rebellerna. Man måste inte bara slå ut det libyska flygvapnet och luftvärnet utan räkna med att ta sig an libyska flottan och markstridsförband. Flygförbudet förvandlas till ett fullskaligt konventionellt krig.

Det ska bli intressant att se om den svenska vänstern som högljutt men luddigt krävt att någon ska göra något åt situationen i Libyen nu är tacksamma när deras hatobjekt USA, Storbritannien och Frankrike faktiskt gör det? För kulspruteliberalerna är saken redan klar och det enda frågetecknet är väl hur storvulna deras drömmar om svensk insats med bajonett på kommer att bli.

Kina och Ryssland är troliga vinnare i det här. De har inga intentioner att ge sig in i världsförbättrande (och kostsamma) militära äventyr men kommer att ligga i startgroparna efteråt för att påminna vem som än tar makten om att de lät det hända. Olja, vapenhandel och strategiska fördelar väntar. Som jag skrev i en tidigare bloggpost kommer Västvärlden att få betala kalaset, i synnerhet nu när de är med och bombar.

DN, DN, GP, GP AB, AB, Dagen, Allehanda,

Orsakerna till Reinfeldts ilska

Reinfeldt sägs rasa över nederlagen i riksdagen de senaste dagarna. Han hade tydligen förutsatt att mobbarnas samförstånd gentemot SD betydde att regeringen skulle kunna driva igenom sin politik obehindrat.

Det visade sig ganska snabbt efter valet att (v), (s) och (mp)  inte hade något emot att fälla regeringen med SD:s hjälp, om än med näsan i vädret och kanske en klädnypa påsatt som extra försiktighetsåtgärd. Regeringen har å sin sida målat in sig i ett hörn med sin uppskruvade retorik gentemot SD vilket omöjliggör pragmatiska uppgörelser med dem utan att tappa ansiktet. Kvar finns då bara anklagelser om svek och skummande raseri över att de andra barnen i sandlådan inte vill leka som Fredrik vill.

Vid en första anblick verkar regeringens ilska handla om att alliansen känner sig snuvade på konfekten när SD blev vågmästare.

Det ter sig också besynnerligt att man är beredd att lida nederlag i alla frågor (hittills) utom i den sakrosankta invandringsfrågan. Nu behöver det inte bara bero på våra styrandes besatthet av mångkulturalism hos utan även att moderaterna försöker maximera sina möjligheter att behålla makten efter valet 2014.

(C) och (kd) är på fallrepet medan (mp) växer. I valet mellan alliansen och fortsatt maktinnehav så väljer då Reinfeldt och moderaterna makten, om det så innebär att man måste alliera sig med extremisterna i (mp). När det gäller makt så har (m) och (s) visat sig vara samma andas barn.

SD är då inte bara en ideologisk styggelse för (m) genom sin kritik av massinvandringen, EU, globaliserad kapitalism etc utan ett reellt hot mot fortsatt maktinnehav utifrån en krass maktkalkyl. Utifrån det perspektivet så ter sig Reinfeldts ilska handla om långt mer än sårad fåfänga, utan snarare en machiavelliskt syn på det egna maktinnehavet. Då behövs en oberoende vågmästare och en opposition som förmår rösta ner regeringen mer än någonsin.

DN, DN, DN, DN, DN, DN
HD, GP, GP,
AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB,
SVT, SVT, SVT, SVT, SVT

Vilken är den viktigaste funktionen hos teknik?

AV-knappen.

För teknologins alla finesser, dess styrka, kapacitet och allt bra den kan uträtta så är AV-knappen i slutänden den viktigaste funktionen. Att i varje givet läge veta att den går att stänga av när man inte vill använda den längre.

Dra ur kontakten, logga ur, stänga ner, patron ur, tömma systemet, ventilera trycket, sprint i...

Det gäller allt från mopeder till kärnkraftverk. Annars får man en Golem på halsen. Något att ha i åtanke framöver även när det gäller nanoteknik och genmodifierade grödor.

NyT NyT2 EK ST BLT AB AB2 AB3 Norrt LTÖ MA  
HD HD2 HD3 GP GP2 Dagen  

DN DN2 DN3 DN3 SvD2 SVT SVT2 SVT3 VL VG

PK-ideologiernas oundvikliga inbördeskrig

Svenska kyrkan är ett bra exempel på utvecklingen inom vårt progressiva etablissemang. Den svenska kyrkans nomenklatura har under de senaste decennierna gjort våld på så mycket av den kristna läran att den inte bara är avkristnad till allt utom namnet utan i väsentliga avseenden också är antikristlig.

Idag är svenska kyrkan som organisation och samhällsfenomen inget annat än en vitkalkad grav. Med det sagt bör också påpekas att det i olika församlingar finns kristna som håller fast vid tron och försöker rädda det som räddas kan.

I ljuset av kyrkans förfall är det inte så märkligt att man anställer en imam som ska sprida budskapet för den religion som i snart 1400 år systematiskt har utrotat, terroriserat och förslavat alla icke-muslimer som kommit i dess väg och vägrat konvertera. Religionsförföljelsen av kristna i Pakistan, Egypten, Indonesien och Sudan är något som pågår än idag men svenska kyrkans ledning kan inte ens uppbåda ett avståndstagande mot det, än mindre verkligt engagemang för sina lidande bröder och systrar världen över.

Det intressanta i den uppkomna situationen är hur kulterna som tagit makten i kyrkan är på kollisionskurs med varandra. Feministerna och HBT-rörelsen börjar med fog känna sig hotade av islamiseringen.

Det ska bli intressant att se hur kyrkans ledning hanterar detta. Vilken falang ska man satsa på när det ställs på sin spets? Den lilla men högljudda falangen som håller fast vid sina kulturmarxistiska trossatser eller den växande islamofila delen av kyrkan?

Eller kommer man försöka bygga upp någon apartheidliknande samexistens inom kyrkans ram med prideparad ena dagen och bönutrop nästa där man uppmanar till stening av pridedeltagarna? Det är givetvis dömt att misslyckas, men det hindrar ju inte kretinerna i toppen från att försöka ändå.

Vid en maktkamp mellan islamisterna och feminist/HBT-falangen så är den senare den givna förloraren. De har i decennier inbillat sig att den vite heterosexuelle mannen är deras fiende, trots att det är just dem de kan tacka för allt från rösträtt till p-piller.

När de ställs inför det konformistiska ursinne som ryms inom Islam och MENA-kulturen så kommer de med nostalgi dra sig till minnes dagarna när de bara hade Åke Green att reta upp sig på.

Sagan om den lyckliga regnbågsgården

SvD

Be för Japan och hjälp de drabbade!

I jordbävningen och den efterföljande tsunamin som drabbat Japan och nu är på väg till resten av länderna runt Stilla havet så säger man att det hittills har omkommit 20 personer. Efter att ha följt bilderna som strömmar ut ur regionen får man nog vara "tacksam" om det stannar på 2000 döda. Med tanke på hur tsunamin 2004 utvecklade sig så kan dödstalen bli långt högre än det.

Utöver att förlita sig på Försynen kan man hjälpa till själv här:

Frälsningarmén

Röda korset

Om någon känner till fler hjälporganisationer som är verksamma i Japan så tipsa gärna i kommentarsfältet nedan.

Dagen, DN, DN, TA, GP, GP, AB, AB

Kan en skorrande apparatjik rädda (s)?

Av medierapporteringen att döma så var Håkan Juholt inte förhandsfavorit innan sin nominering. Det fanns andra som var mer etablerade hos allmänheten, på gott och ont. Det är i slutänden också allmänheten som avgör vem de vill ha som statsminister.

Samtidigt kan det vara ett klokt val att satsa på någon inte är förknippad med den gamla nomenklaturan (utåt sett i alla fall) på samma sätt som de andra. Frågan är i vilken mån Juholt kan vända socialdemokratins förtvinande?

Socialdemokratin har problem med nästan allt. Man har så länge innehaft makten att man är nästan helt avskild från den övriga befolkningen. Man har sin egen arbetsmarknad, stort sett ingen högre partifunktionär har haft arbete utanför den politiska sfären, man gifter sig med varandra, man umgås bara i snäva kretsar man fixar in sina barn på positioner i partiet (Mona Sahlin är dotter till en partifunktionär). Det gäller i förvisso alla riksdagspartier utom SD, men inom socialdemokratin har det blivit väldigt synligt.

Håkan Juholt ser ut som han skulle kunna haft en biroll i Jägarna, vilket nog kan gå hem i vissa kretsar och är avsevärt bättre än t ex Östros som ser ut som Major Toht (och påminde om honom i övrigt också).

Det ska bli intressant att se vilken strategi Juholt väljer. Kommer han återgå till klassisk (s)-politik som går ut på att lova allt till alla i sina klientgrupper och bara skruva upp skattetrycket? Det föll inte särskilt väl ut i senaste valet. Inte heller lönade sig Sahlins vurm för HBT och muslimska invandrargrupper.

Juholt kommer definitivt ha en fördel gentemot Reinfeldt om han spelar sina kort rätt. Reinfeldt framstår som en allt svagare statsminister som låter Borg och Bildt sköta regeringsarbetet. Det enda som verkar få igång Reinfeldt är hans fobi för SD. Även om det är ett knas han delar med resten av etablissemanget så går det inte att skaka av sig misstanken att det i grund och botten handlar om sårad fåfänga eftersom SD snuvade alliansen på egen majoritet i riksdagen.

Juholt är en partiprodukt, en apparatjik, vars maktbas hittills ligger inom partiet och inte i övriga samhället. Det är i normala fall inte något vidare bra säljargument men i avsaknad av andra ledargestalter med karisma eller folklig förankring så är kanske Juholt ändå det klokaste valet (s) kan göra under rådande omständigheter?

Sist men inte minst är det inte osannolikt att en vänstervridning av (s) kan frigöra väljare till SD som inte känner igen sig i socialistiskt nostalgi eller partitoppens fetisch för massinvandring och mångkultur. Alliansens uppgörelse med (mp) borde för övrigt också ha gynnat SD då allt fler borgliga väljare inser att de röstade på något helt annat än de trodde.

 

Inte han (major Östros)...

Men han! (hembrännare nr 3)

Siffror som inte kommer att stå sig

AB AB AB BLT BLT BLT  
Norrt Norrt Norrt   
DN DN DN DN DN DN DN DN
SVT SVT SVT SVT SVT SVT
EK EK EK EK SkD SkD SkD 
ST LTÖ LTÖ HD HD HD
Dagen GP GP Exp Exp

Historien bakom anklagelserna om rasism

Undersköterskan Peter Magnusson som gick till media 2009 med anklagelser om att rasism grasserade bland personalen på Södertälje sjukhus har förlorat i AD sedan han omplacerats. Den ursprungliga historien fick givetvis stora proportioner i etablissemangsmedia som vältrar sig likt förtjusta grisar i gyttja när de får chansen att uppröras över "rasism" bland svenskar.

När tidningen Sjukhusläkaren synade historien i sömmarna visade det sig att Magnussons anklagelser var mycket dåligt underbyggda och att det fanns en konflikt mellan honom och annan personal som spelat in. Artikeln kan läsas här.

DN

Nästa opionsmätning blir ännu intressantare

I Demoskops senaste opinionsmätning tappar moderaterna 4,4%. Att stödet för moderaterna skulle minska är väntat, det intressanta ska bli att se hur siffrorna faller ut när man mätningar kommer efter uppgörelsen mellan de borgliga och mp vilken banar väg för fri invandring till Sverige.

HD

Lukten av bränt krut har ersatt doften av jasmin

Det har skrivits spaltkilometer om jasminrevolutionerna i Nordafrika. En stor del av det har under gett uttryck för en revolutionsromantik och framtidsoptimism som saknar täckning i verkligheten. Mycket av det har dessutom varit okunnigt och egentligen handlat mer om journalisternas åsikter om Israel och USA än speglat några djupare kunskaper om de aktuella länderna.

Ett av de tydligaste exemplen på det är att stora delar av svensk media i nästan två veckor skildrade libyerna som en enhetlig grupp i opposition till regimen utan att förstå hur stor del klantillhörighet har i konflikten.

Det som står klart är att både Egypten och Tunisien i bästa fall befinner sig i början av en process mot demokratisering. Libyen är delat på mitten och befinner sig i inbördeskrig. Efter de inledande framgångarna för revoltörerna verkar Khaddafi ha lyckats mobilisera allt mer av sin krigsmakt medan rebellerna har börjat vackla i sin övertygelse på vissa platser. Bildts initiala försiktighet i bedömningen av situationen ter sig allt mer befogad.

Man kan också konstatera att Khaddafi gör sitt bästa för att infria löftet om blodbad som han gav i början av upproret. Frågan är hur många det är som fortfarande vill skicka in Nordic Battle Group? Gör man verklighet av planerna på ett flygförbud som många förespråkar, vilket i praktiken är en krigsförklaring, så får vi kanske veta.

Väst kommer att få notan
En sak står klar, Västvärlden och då i synnerhet EU kommer att bli förloraren i det som pågår.

Om upproret misslyckas kommer man få skulden av arabvärlden för att man inte hjälpte till, om upproret lyckas så kommer man även då klandras för att man inte hjälpte till.

Om Västvärlden intervenerar kommer de att anklagas för "korståg" och "kolonialism" och passivitet kommer likställas med att man stödjer den libyska regimen. Khadaffi å sin sida anser sig ha fått sin paranoida världsbild bekräftad där Västvärlden inte är att lita på.

Västvärlden kommer att få betala kalaset via högre oljepriser. EU kommer dessutom att förväntas betala  återuppbyggnaden.

Varför? Därför att vi alltid förväntas betala återuppbyggnaden för allt som någon annan sprängt i luften. Detta har för övrigt blivit en näring för otaliga mer eller mindre ineffektiva* hjälporganisationer som har nära kopplingar till de politiska eliterna i Västeuropa. Till det kommer nya migrantströmmar in i Europa, allehanda smuggling, kriminalitet och potentiell terrorism som kostar mångmiljardbelopp. Allt detta i en situation när stora delar av de europeiska ekonomierna redan går på knäna.

* Det finns hjälporganisationer som gör stor nytta och är föredömen på många sätt. Det som åsyftas är den flora av organisationer som är helt eller delvis finansierade av skattemedel, ofta med en politisk agenda och vars aktiviteter i tredje världen med rätta ofta kritiseras för biståndsturism. 

DN, DN, DN, GP, GP, GP, HD, Allehanda, AB, AB, AB, E24

Det gamla vanliga

Snapphanen uppmärksammar att Mona Thwany skrivit ett brev till den rumänska delen av sin släkt som hon kom på kant med efter hennes makes självmordsbombning i december.

Brevet känns rätt typiskt för de här sammanhangen. Det är en lång uppräkning av hur elak, oförstående och misstänksam omvärlden varit mot henne sedan makens terrordåd och en generell klagosång över hur missförstådda muslimer och Islam är.

Avståndstagandet mot hennes makes jihadism avhandlas kort medan desto mer utrymme ges åt hennes eget insinuerade martyrskap inför en fientlig omvärld. Med tanke på vad som följde tiden efter terrordådet där Thwanys roll är minst sagt suspekt så framstår inte hennes avståndstagande som särskilt uppriktigt.

Självömkan, bortförklaringar och anklagelser inrullat i en matta av pladder.

Det kommer förstås gå hem i journalistkretsar där man gärna gör förbrytare till offer och kombinerar exotism med oikofobi på sämsta sätt. Frågan är bara vilken redaktion som hinner först med "scopet" att det är Mona Thwany som är offret? Kanske kan de rent av göra en serie av det med pratbubblor och tydlig mimik tydliga gester under niqaben?

En film - tre journalistiska förhållningssätt

I DN finns en recension av filmen The Rite med Anthony Hopkins. Den handlar om en ung katolsk präst som kommer från prästseminariet och får följa en äldre präst som är exorcist. Den bygger på verkliga händelser som en amerikansk katolsk präst fader Gary Thomas upplevde och som blev boken The Rite: the Making of a Modern Excorcist.

Jag har inte sett filmen. Jag har inte läst boken. Mitt intresse i det här fallet är inte att fälla omdöme om Katolicismen, exorcism eller ens om filmen är bra.

Det som är intressant är hur filmen skildras i tre olika recensioner.

I DN får filmen dåligt betyg och det visar sig snabbt vad det beror på. Karakteriseringar som "[...] denna den katolska kyrkans egen besynnerliga beteendeterapi. Den tillåter sig faktiskt att vädra synpunkten att psykiatri vore på sin plats i stället för böner och krucifix i vården av de drabbade [...]" och "[...] Den katolska tron gör åtminstone i den här filmen offret till syndare, och helt tydligt också missfall (läs abort) till djävulens verk.[...]" ger oss egentligen ingen information om filmens kvalitéer när det gäller hantverk eller berättande men desto mer om recensentens världsbild.

Det är ett politisk ställningstagande där Eva af Geijerstam låter sin personliga aversion mot Katolicismen (som hon säkert delar med resten av redaktionen) bli vägledande i recensionen.

Den kände amerikanske filmrecensenten Roger Ebert ger filmen ett medelhögt betyg och anslår en helt annan ton i recensionen. Han gör ingen hemlighet av att han är förvånad över att de tar exorcism på så stort allvar men lyfter fram historien bakom filmen, hur filmen berättas och rollprestationerna i den. Han lyfter fram styrkor och svagheter utan politiska skygglappar.

Sist men inte minst Jonas De Geers bloggpost i ämnet. Man får kanske inte veta så mycket om filmen men desto mer om exorcism och det katolska perspektivet på den osynliga kamp som man menar pågår även i den här världen. Jonas de Geer är katolik vilket av naturliga skäl präglar hans syn på saken. Oavsett vad man själv har förhållningssätt till tro och katolicism så är det en intressant reflektion i ämnet som man aldrig skulle få läsa i etablissemangsmedia.

När man läst Eberts och De Geers artiklar och återvänder till recensionen i DN så slås man av att den inte bara är politiskt korrekt på det där kvävande självgoda sättet, den är också ytlig och obildad.

Det här är symptomatiskt för svensk journalistik idag. Eftersom vi bor i Sverige översköljs vi med den typen av journalistik från press, radio och TV. Propagandan är massiv och det är lätt att vänja sig bara för att härda ut. Även om man försöker vara kritisk så blir det lätt en prägling man utgår från, om än i opposition. Det är att ge efter för en smygande förgiftning.

Istället får man försöka hitta andra källor, oberoende bloggar i Sverige och utomlands och internationella nyhetsflöden men även höja blicken när det gäller kultur, tro och vetenskap. Den svenska ankdammen är svårt försurad och vi behöver hitta vårt vatten någon annanstans. Det gäller även något så enkelt som en filmrecension.

Tillägg: SvD:s recension är inte lika detaljerat ideologisk, men det är uppenbart att man inte gillar filmens ämne och därför ger den dåligt betyg. Expressen och GP tar faktiskt sitt uppdrag på allvar och recenserar själva filmen. Betygen blir låga även där, Expressen klagar på att den inte är tillräckligt läskig och GP tycker den är för läskig. Damned if you do, damned if you don't. 

Återpostning: Mångkulturalisternas falska medvetenhet

Bloggposten nedan publicerades som insändare på Snaphanen i mitten februari. Postar den även på den här bloggen efter inkomna önskemål.

Mångkulturalisternas falska medvetenhet

Mångkulturen anses av många vara besläktad med kultur-marxismen. Men hur håller den måttet som ideologi om man testar marxistiska begrepp på den?

Inom marxismen finns ett begrepp som kallas “falskt medvetande”. Det går i korthet ut på “hypotesen att institutioner i kapitalistiska samhällen förleder proletariatet – och möjligen även andra samhällsklasser – rörande kapitalismens natur, så att de undertryckta samhällsklasserna inte inser sina objektiva intressen. I synnerhet betyder det att alla ideologier syftar till att bygga upp ett falskt medvetande.” Wikipedia

Den första frågan som infinner sig är om mångkulturen ens kan räknas som en riktig ideologi? Den som utövas av nomenklaturerna i Västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet är oftast en samling starka känslouttryck och ritualiserat önsketänkande snarare än en ideologi i bemärkelsen teoretisk förklaringsmodell.

Den är uttalat antiempirisk, irrationell, antiintellektuell och dogmatisk. Det tillsammans med det aggressiva kravet på problemformuleringsprivilegium för snarare tankarna till vissa sekter än traditionella ideologier. I praktiken är den dock att betrakta som en statsbärande ideologi, åtminstone i Sverige. Då infinner sig den andra frågan, är den ett utslag av falskt medvetande? Den frågan besvarades redan i citatet från Wikipedia. Visst är mångkulturen ett utslag av falsk medvetenhet, men med en knorr.

Falskheten är dubbel. Mångkulturen påstår sig värna tolerans, mångfald och allas lika värde. Det den både i teori och praktik förespråkar är istället en rasistisk samhällsordning där människovärde avgörs efter etnisk och religiös tillhörighet. Favör ges till det exotiska och avvikande på bekostnad av ursprungsbefolkningarna. Den oikofoba hållningen gör gällande att ursprungsbefolkningen måste blandas upp med andra raser för att bli lönsam, ett i grund och botten kolonialt synsätt.

Även om syftet är att förleda de breda lagren av folket till att arbeta för något som är i strid med deras egna intressen, att de ska bekosta sin egen kolonisering, så tycks mångkulturen ha slagit rot djupare hos den samhällsklass som är satt att propagera den än dess tänkta publik.

Den kader av palatstjänare i form av journalister, akademiker, lärare och myriader av offentliga aparatchniks som tjänar sitt uppehälle på att sjunga mångkulturens lov blir allt mer isolerade i sin övertygelse om dess förtjänster.

Trots att det mångkulturella experimentet i Västeuropa faller sönder i allt snabbare takt så kan man inte räkna med att den ovan nämnda kadern kommer att acceptera den nya verkligheten. I själva verket finns det gott om exempel på motsatsen. Inte bara deras prestige står på spel utan även deras inkomster och privilegier hänger på att ideologin består. Då tolereras ingen opposition, hur konstruktiv och välgrundad den än är. Graden av kätteri är irrelevant, ursinnet är alltid detsamma.

Man skulle givetvis kunna låta denna kader hållas i väntan på att de går i pension eller dör av. Det riskerar att bli en lång väntan och tiden håller på att rinna ut. På bara tio år har Sverige gått från kostsam oreda till att man på vissa platser kan skymta inbördeskrigets mekanismer. Tänker man den utvecklingen tio år framåt så blir resultatet en mardröm.

Eftersom dialog med palatstjänarna är meningslös så får man vända sig till dem som är beredda att lyssna. Det är en snabbt växande andel av befolkningen som har insett att man ljugit dem rakt upp i ansiktet i decennier. Ju mer mångkulturalisterna förlorar sitt problemformuleringsprivilegium ju mer uppenbart blir det just hur falsk deras ideologi är. I den processen kommer de att marginalisera sig själva när de tappar allt mer trovärdighet.

Vill man snabba på det förloppet så ska man inte försöka medla eller lirka med mångkulturalisterna utan elda på deras radikalisering så mycket som möjligt. Ju mer de hyllar Islam ju fler kommer att undra varför, ju mer de spyr galla över det svenska/danska desto fler retar de och ju mer de lovsjunger sig egen skattefinansierade förträfflighet ju fler vill dra ner dem från de höga hästarna.

Det finns med andra ord bättre förutsättningar än på länge att använda den falskhet som så länge varit deras styrka emot dem.

Allra underdånigast, 

K

Det är alltid mörkast innan gryningen

Regeringen har gjort upp med extremisterna i miljöpartiet om fortsatt massinvandring. Det var ganska väntat men är givetvis inte mindre katastrofalt för det. Det här är en fråga som Reinfeldt tydligen känner engagemang för, till skillnad mot terrordådet i december, och han var påtagligt nöjd med att ha utestängt Sverigedemokraterna.

I det korta perspektivet har etablissemanget också gjort det. Man skyndar på den process där svenskarna tvingas att bekosta sin egen kolonisering. De miljardbelopp som regeringen själva säger att uppgörelsen kommer att kosta behandlas som kuriosa medan man nyligen gick upp i falsett över de relativa småsummor som några ambassader kostar.

I ett längre perspektiv kan det här kan bara gynna Sverigedemokraterna. Det blir allt mer mer uppenbart för allt fler att det inte är någon skillnad mellan moderater eller vänsterpartister när det gäller det mångkulturella projektet. Det kommer bara vara de mest inkrökta borgarbrackorna som kommer att klamra sig fast vid moderaterna* i tron att Reinfeldt/Borg ska ge dem någon hundralapp extra i månaden i sänkt skatt. De vinsterna kommer snabbt ätas upp av stigande kommunalskatter, försäkringspremier, behov av privata vaktbolag och gated communities när det övriga samhället enklaviseras runt omkring dem.

När resten av Europa i allt snabbare takt erkänner mångkulturens fullständiga misslyckande så sätter man den guldkalven på en ännu högre piedestal i Sverige. Det är ett sorgligt tillstånd för nationen och vittnar om det intellektuella och moraliska förfallet hos etablissemanget, men det är öppet mål för Sverigedemokraterna.

Tillägg: Maud Olofsson gör ingen hemlighet av att det rör sig om en kolonisationspolitik:

"- Sverige ska vara nybyggarlandet. De länder som har lyckats bäst är de som har haft en kombination av arbetskraftsinvandring och generös asylinvandring, säger näringsminister Maud Olofsson." Riksdag och Departement

För den som kan det minsta om historia så är det närmast blodisande att höra en ledande politiker i vår tid så slentrianmässigt anser att några av de smutsigaste kapitlen i modern historia är ett ideal.

Kolonisationen av den nya världen var för ursprungsbefolkningarna den största katastrofen i deras mångtusenåriga historia. Det var inte bara slutet för deras självständighet och kultur och utan ett högst fysiskt förslavande och utrotande. Olofsson vill göra det mot sitt eget folk.

DN, GP, HD, Dagen, Dagen, Expressen, Allehanda, SD-blogg
DN, E24,

* De andra borgliga partierna är i slutänden bara påhäng som ska ge ett sken av spännvidd. Det syns också i opinionmätningarna där den borgliga kannibalismen blivit rutin.

Lösningen på piratproblematiken

Ännu en båt har kapats av somaliska pirater utanför Afrikas horn. Den här gången en dansk segelbåt med en familj ombord.  Nyligen mördades en amerikansk familj av piraterna i samband med fritagningsförsök. Även danskarna väntar samma öde om man försöker befria dem enligt piraterna. Kapningarna här har varit en följetong i ett antal år och lösningen är egentligen rätt enkel.

1. Det går inte att hindra någon från att vara en idiot, men det går åtminstone att avråda alla från att nöjessegla utanför Somalia. Ju färre som gör det, desto färre byten för piraterna. När det gäller handelssjöfarten så får de antingen åka någon annanstans, beväpna sig eller betala lösen. Jag förmodar att det i slutänden är ett krasst ekonomiskt övervägande från rederiernas sida.

2. Pirater är ett uråldrigt fenomen. Lösningen är lika gammal. Det är en lärdom som ryssarna har förstått. Det är inte en särskilt vågad gissning att det är en pedagogik som är glasklar även i inbördeskrigets Somalia.




DN, GP, GP, HD, Dagen, Allehanda, AB, AB, VG
DN, DN, GP,

Expressens oväntade uppriktighet

Via politiskt inkorrekt hittade jag Expressens artikel om "rasism" med handfasta råd om hur den lydige pk-iten ska bete sig.

 

Expressen tar inga risker när det gäller sina läsare. Serieformat, textbubblor och övertydlig mimik. Framställningen matchar ämnet.

Det påminner om något från Little Britain men komiken är förstås helt oavsiktlig. Samtidigt är artikeln förvånansvärt uppriktig.

Det är tydligt att man inte tror de politiskt korrekta läsarna om högre intellektuell förmåga än vad vi dissidenter gör.

Man är uppenbarligen rädd för att trassla in sig argument man inte rår på med den pinsamma "historien" som dukas upp. Det krävs fåniga repliker som att "hon är väl typ muslim eller invandrare i alla fall" för att de ska våga mopsa upp sig.

Sist men inte minst, att ta debatten är att låsa in sig på toaletten. De är plågsamt medvetna om att de inte kan vinna debatten i sak och då återstår flykt, raseri och hysteri. Det har ju varit etablissemangets signum de senaste åren när de ska bemöta SD, så det faller sig nog naturligt att rekommendera sin valboskap att göra samma sak.


Expressen