Inbillningens makt

Khaddafi har ikväll i en intervju med BBC sagt att det inte förekommer några demonstrationer och att folket älskar honom. De som demonstrerar var inga "riktiga" libyer och dessutom påverkade av narkotika.

Frågan infinner sig, vem försöker han lura? Det kan knappast vara omvärlden, han framstår allt mer som en mindre fyndig kopia av Bagdad Bob. Revoltörerna faller bort av uppenbara skäl och när det gäller hans egna anhängare så är det kanske mer relevant att fråga vilka anhängare? De som finns kvar verkar vara i full färd med att fly eller slåss med ryggen mot väggen. Överste Khaddafis försäkringar om att folket sjunger och dansar klingar nog rätt ihåligt.

Svaret är nog att han försöker lura sig själv. Efter mer än fyrtio år där hans storhetsvansinne fått bekräftelse och uppmuntran av hans underhuggare så är det nog ogreppbart att folket hatar honom så mycket som de gör. Alltså måste de vara knarkare, al-Qaida och utländska infiltratörer medan de riktiga libyerna, hans folk, älskar honom.

Under tiden rasar inbördeskriget vidare. Det är lätt att dra paralleller till andra despoter som tryckt i sina bunkrar när deras välden har rasat och istället hängett sig åt allt febrigare fantasier om seger. 

"Allahu akbar!" En indikation om framtiden?

DN, DN, GP, GP, HD, HD, Dagen, Expressen, Expressen, AB,

Rätten att organisera sig fackligt lika viktig som rösträtt

På bloggen Every Kinda People var ett inlägg av Berit med rubriken ”Statsanställda ska inte ha fackföreingar”.

Jag ska först säga att jag med stort intresse och behållning läser Every Kinda People när jag har möjlighet, men just den här posten reagerade jag på. Det tog sig uttryck i en något eldfängd kommentar från mig som jag ska försöka förtydliga nedan.

USA

Bloggposten i fråga tar sitt avstamp i amerikanska förhållanden men slutsatsen, att statsanställda inte ska ha rätt att organisera sig fackligt, var till synes generell.

Jag kan inte tillräckligt om den amerikanska marknaden för att kunna avgöra om statsanställda där är överbetalda eller ej. Inte heller kan jag tillräckligt om relationen mellan fack –arbetsgivare- och politiker där för att vilja gå i polemik.

Jag kan bara konstatera att det knappast bara är fackförbund som ”mutar” politiker. Rupert Murdoch, Sheldon G. Adelson och Bob J. Perry är några som gett mångmiljonbelopp till republikanerna på sistone. På den demokratiska sidan hittar man suspekta bidragsgivare från Wall Street och andra som knappast kan sägas företräda arbetstagare eller den lilla människan i allmänhet.

Rent principiellt anser jag att åsikten att statsanställda inte ska få organisera sig fackligt bara för att de är statsanställda faller i samma kategori som att hävda att vissa inte ska ha rösträtt på grund av sitt yrkesval eller inkomstnivå. Likaså kategoriseringen av arbetstagare som ”iglar” föranledde mig sammantaget till att beskriva hållningen i bloggposten som nyliberalt fascistoid.

Sverige

Det finns goda skäl att kritisera symbiosen mellan LO och socialdemokratin i Sverige under det senaste seklet, men det finns också goda skäl att kritisera den svepande och onyanserade kritik som angriper hela fackföreningsrörelsen.

LO är fortfarande störst med 1,7 miljoner medlemmar men har en nedåtgående trend som går parallellt med socialdemokratin. Den politiska kopplingen har allt mer blivit en belastning för dem.

Näst störts är TCO med 1,2 miljoner medlemmar och är officiellt partipolitiskt obunden men historiskt sett finns tydliga kopplingar till Folkpartiet. SACO har 600 000 medlemmar och är partipolitiskt obunden. Med andra ord är halva fackföreningsrörelsen i medlemmar sett opolitiskt eller lutar åt det borgliga.

Angreppen på fackföreningsrörelsen från näringslivshåll handlar inte om ”röda faran”. Det handlar om att försvaga arbetstagarnas löneutveckling och inflytande på sina arbetsplatser och där är facken det största hindret. Då undertecknad själv börjat ideologiskt i det fackföreningsfientliga lägret men sedan av bitter erfarenhet vet hur skrupelfria (och ibland rent kriminella) vissa arbetsgivare kan vara så har jag helt omvärderat min syn i frågan.

En väl organiserad och opolitisk fackföreningsrörelse behövs för att upprätthålla maktbalansen på arbetsmarknaden och hindra den typ av rovdrift och exploatering av befolkningen som man kan se gott om exempel på i vår omvärld.

Löner för privat- respektive statsanställda i Sverige

När det gäller svenska förhållanden så har statsanställda (med undantag för våra yrkespolitiker) aldrig varit bättre betalda än sina motsvarigheter i privat sektor.

Privatanställda tjänstemän har en snittlön på 33500 kr/månaden, om man ser till statliga myndighetsanställda så ligger snittlönen på 28700 kr/månaden*. Den statistiken kan utan större besvär få fram via svenskt näringsliv och SCB.

* Snittlön för statliga myndigheter baserat på årssnittet för 17 myndigheter under 2010.

Det enda tabuet i Hollywood?

Det politiskt korrekta logiken är fascinerande. Inspelningarna av Charlie Sheens TV-serie har avbrutits sedan han i en radiointervju fällde nedsättande omdömen om sin producent som han kallade vid sitt födelsenamn Haim Levine (vilket uppfattades som antisemitiskt). Han gav sig även på anonyma alkoholister och Thomas Jefferson och höll osammanhängande utläggningar om Vatikanen, troll, tatueringar och F-18-piloter.

Det verkar vara på ungefär samma nivå som man kan höra brölas om på parkbänkar över hela världen när missbrukarna ger sig på en omvärldsanalys.

Men den senaste turen i Charlie Sheens allt solkigare levnadsöde är också en blixtbelysning av den tid vi lever i. Att Sheen i åratal supit, knarkat, misshandlat sina kvinnor, kört bil påverkad och öppet umgåtts med prostituerade väcker ingen reaktion. I själva verket har det med hedonismens perversa logik gjort honom cool, en "bad boy" bland kändisar som lever ut drömmen.

Men när han kläcker ur sig något nedsättande om judar tar det hus i helvete.

Man kan tycka att det borde ha tagit hus i helvete för länge sedan. Sheen har i femton år varit en halvkriminell pundare och mansgris. Nu kan man tydligt se hur fysiskt och mentalt nedgången han är och det senaste utbrottet i radio är ytterligare ett exempel på förfallet snarare än någon politisk agenda.

I Hollywood är det således okej att vara en suput, kvinnoplågare och skitstövel i största allmänhet så länge man inte säger något elakt om minoriteter. En så pass selektiv moralisk indignation väcker ingen större sympati hos undertecknad.

Allra underdånigast,
K

AB, DN 
AB

Aisha Khaddafi - sin fars dotter

Ikväll rapporterades att Khaddafis dotter Aisha ska ha försökt fly till Malta med flygplan men vägrats landningstillstånd. I DN återfinns en artikel om diverse tyranners fruar som bidrar med en fernissa av filantropi till deras regimer. Aisha Khaddafi fanns inte med i artikeln men i sammanhanget är hon ändå intressant, så här och här är två artiklar om kvinnan.

Som tydligt framgår är hon i högsta grad sin fars dotter, beundrarinna av Saddam Hussein, engagerad i välgörenhet (såklart), anhängare av IRA och med ett markerat förakt för de anhöriga till offren för terrordådet ovanför Lockerbie.

Vacker. Arrogant. Grym.

Libyerna måste klara sig själva

Stammarna
Upproret i Libyen har i allt väsentligt övergått i ett inbördeskrig där stamtillhörighet blir en allt tydligare komponent. Landet tycks i skrivande stund delats i två halvor där den östra inte längre kontrolleras av regimen medan striderna fortsätter att rasa i den västra.

Det är inte så enkelt som att det är "folket" mot "regimen" som det framställs. Därför kommer inte Khadaffis fall med automatik lösa problemen, det kommer istället att uppstå andra.

Khadaffi tillhör Qadhadfastammen och det finns rapporter att han fortfarande har ett förhållandevis starkt stöd bland dem och i synnerhet den egna mindre Khadaffistammen vars namn han bär. De utgör också ett starkt inslag i flygvapnet vilket kan förklara att han kunnat använda dem mot demonstranterna men tycks förlita sig mer på inhyrda legoknektar för markstriderna.

De andra stammarna är Warfalla (störst med en miljon), Magariha (näst störst) och Al Zintan hemmahörande i området kring Zintan söder om Tripoli. Magariha ska ha starkare band till Khadaffis stam Qadhadfa än de andra. Utöver de stora stammarna finns ett antal mindre stammar och klaner, ofta med specifik geografisk hemvist och ett historiskt arv som påverkat deras relation till regimen.

Khadaffi har under sitt styre attackerat stamsystemet och i synnerhet den makt som dess hövdingar haft. Stammarna har historiskt sett varit samlade krafter för motståndet mot osmanerna och senare mot det italienska kolonialstyret. Khadaffi förstod att de var ett potentiellt hot mot hans egen auktoritet, en farhåga som besannats i och med upproret mot honom.

Det är inte samma sak som att hävda att det här är ett stamuppror. Allt tyder på att det är ett utbrett missnöje som flammat upp i revolt, men att stamledare gett sitt stöd betyder mycket för att förstärka motståndet och har betydelse för vad som följer efteråt.

Frågan är vilket samhälleligt kitt som kommer att finnas kvar efter Khadaffi och som kan minska risken för nationellt sönderfall om stamsystemet inte får en fungerande politisk ram att verka i?  

De irrationella kraven på "handling"
I Västvärlden och även i Sverige har man reagerat med fasa på det blodiga våldet. Samtidigt tycks man inte kunna ta in den verklighet som råder. Det höjs krav på att våra politiker ska göra något. Man reagerar med ilska på den försiktighet som visas och oviljan att göra något konkret.

På ett moralisk plan kan man absolut avkräva ett ställningstagande, men det har Västvärldens ledare också gjort över lag i och med fördömandena av våldet.

Men om man lägger den känslomässiga delen åt sidan och ser krasst på situationen, vad kan vi göra? Flygförbud  för det libyska flygvapnet, ropar en del. Hur då? Ska vi skicka ett brev till Khadaffi där vi strängt förmanar honom? Ska de tvingas att stanna på marken? Det betyder i praktiken att de måste skjutas ner, och vem ska göra det? Sverige? För vi kan väl inte kräva att USA ska rycka in när det passar oss? De verkar också ha tappat smaken för rollen som världspolis efter Afghanistan och Irak.

Vi borde hjälpa det libyska folket tycker en del. Hur då, är den uppenbara motfrågan? Återigen, ska vi invadera landet? Skicka förnödenheter? Vad och till vem? Hur ska vi få in dem i landet? Ta emot flyktingar säger andra. Men det skulle ju vara direkt omoraliskt, för antingen tar vi emot de som flyr undan Khadaffis regim och då underlättar indirekt vi deras utrensningar eller också tar vi emot element av en despotisk nomenklatura flyr undan folkets rättmätiga vrede. I båda fallen skulle vi spela regimen i händerna.

När allt är över kommer vi kunna göra något men nu är Sarkozys krav på sanktioner ett av få sätt att kasta grus i maskineriet för den libyska regimen.

Avslutningsvis finns det nästan något rörande i den nationalromantik som den svenska vänstern hänfallit åt när det gäller de arabiska upproren.

Helt plötsligt är det självklart att prata om "folkets vilja" och deras kollektiva nobla egenskaper, det självuppoffrande lidandet för högre ideal och den vackra framtid som väntar bara de får komma till sin rätt utan USA-sponsrade regimer som håller tillbaks dem.

Bara en bråkdel av den sortens svärmeri för det svenska skulle resultera i att man omgående får bokstäverna "SD" inbrända i pannan av samma människor. För den progressiva vänstern är det nu som alltid skillnad på folk och folk.

Allra underdånigast,
K

AB, AB, AB, E24, E24,
GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN
HD, Dagen 
SVT, SVT, SVT, SVT
VG,  LO-tidningen

Att tvingas betala för något man inte bett om

SVT:s VD Eva Hamilton vill att man ska betala TV-licens även för innehav av dator eller smartphone.

Man ska således inte betala för en tjänst man använder, utan för en tjänst som finns tillgänglig. Med samma logik skulle man tvingas betala för ett busskort bara det finns kollektivtrafik eller få hem en avbetalningsplan på en bil man inte äger med motiveringen att man faktiskt kunde ha köpt den. 

I andra sammanhang skulle sådant beskrivas som utpressning.

SVT/SR är medieinstitutionen som i decennier varit en bastion för vänstervriden journalistik och som utan ett uns av självdistans beskriver sig själva som "oberoende television". Med det i åtanke är det inte konstigt att SVT:s ledning har en öststatsliknande syn på allmänheten. Vi är inget annat än skatteboskap som ska vara tacksamma för att de gör sig besväret att indoktrinera oss.  Det är knappast en tillfällighet att det är just Vänsterpartiet som rycker ut för att försvara SVT:s upphöjda ställning i medievärlden.

Undertecknad vill absolut inte se medielandskap med endast kommersiella kanaler, fördumningen är tillräckligt utbredd ändå, men antingen ska alla betala för det eller också bör det göras om till betalkanaler så kan var och en välja själv. Det är nog det sistnämnda de fasar mest för.

Allra underdånigast,
K

GP, SVT, DN
DN

Fem intressanta detaljer i Khadaffis intervju

Intervjun där Khadaffi sitter i en bil och försäkrar att han är i Tripoli och inte i Venezuela är intressant. Den framstår som bisarr och vissa har avfärdat den som galenskap (vad man nu menar med det), men det är att göra det lätt för sig.

Eftersom det inte går att veta som vad som egentligen pågår i Libyen och än mindre vad Khadaffi har för sig så blir det som följer spekulationer baserat på ett magert material. Är det helt fel kan det kanske ändå underhålla någon läsare.

1. Khadaffi är inte i Tripoli, eller i alla fall inte så centralt som han vill ge sken av. Ser man på den slitna och nedgångna bakgrunden skulle man snarare gissa på en militärbas eller ännu troligare ett militärt flygfält.

2. Det regnar inte. Av det man kan se i bilderna verkar de befinna sig i en bunker eller hangar. Det verkar också övertydligt att Khadaffi som sitter i fordonet måste vifta med ett stort paraply för att understryka att det regnar. Förmodligen står några underlydande med vattenslangar och duschar dem lätt för att ge känslan av regn. Likaså att han fäller ihop paraplyet när intervjun går mot sitt slut trots att det fortfarande regnar. Dåligt skådespeleri.

3. Fordonet påminner om äldre modeller av servicefordon man kan se på flygplatser. Skjutdörren på sidan är knappast något man ser på vanliga passagerarfordon, och fordonet är målat i vad som uppfattas som ökenfärg. Andra gissningar är att det är något slags postfordon, inglasad moped eller något annat som råkade finnas till hands för en improviserad intervju.

4. Khadaffi har inte varit ute och "pratat med ungdomarna på Gröna Torget". Han har inte ens försökt göra det. Om bara en en bråkdel av de rapporter som kommit ut ur landet ger en riktig bild av ilskan mot regimen så hade de slitit Khadaffi i stycken om han visat sig där. Vad Khadaffi indirekt säger är att revoltörerna tagit över Gröna Torget och säkert en hel del mer än så, annars skulle han inte trycka i en betongsarkofag.

5. Khadaffi känner undergångens kalla andedräkt i nacken. Han har samma stela ansiktsuttryck och trötta framförande som man kan se på människor som just upplevt ett trauma eller vet att de oundvikligen är på väg in i ett.

Det ska bli intressant att se vad som stämmer -om någon- av punkterna ovan. Intervjun i sin helhet nedan.

DN, DN, DN, GP, GP, GP, GP, HD, HD, Dagen, Dagen
AB, AB, Allehanda

Islamiskt emirat i Benghazi?

De senaste veckorna har vi översköljts av ett massivt pladder om demokratins segertåg i arabvärlden. Jag kallar det massivt pladder för det är i allt väsentligt bara önsketänkande hos våra massmediala och politiska eliter.

Inte ett enda land i Mellanöstern eller Nordafrika har i praktiken blivit en demokrati. Löften har utställts, förhoppningar finns men än så länge har inget hänt annat än att våldet spritt sig i regionen.

Det som utlöste revolterna var primärt inte törst efter demokrati utan en högst verklig hunger. Stigande matpriser (Tunisien, Egypten, Jordanien etc), frustration rörande försenade bostadssubventioner (Libyen), hög arbetslöshet och gamla etniska/religiösa motsättningar (Bahrain) har flammat upp och fått sitt eget liv.

Förvisso finns kraven på demokrati och ökad frihet där och de är säkert genuina, men vad det innebär beror mycket på vem man frågar. När shiiter i Bahrain kräver ökad demokrati verkar det nobelt, men den krassa verkligheten är att de utgör en majoritet av befolkningen och demokrati enligt västerländsk modell skulle bara innebära maktöverföring från en grupp till en annan.

Nordafrika och större delen av Mellanöstern är en region utan demokratiskt tradition. Istället är klan, etnicitet och religion starkare källor till lojalitet än de post-koloniala stater man bor i.

Att de protesterande har legitima klagomål mot despotiska, korrupta och inkompetenta regimer är en sak. Att tolka in en automatisk framgångssaga i att regimerna faller är en annan, och som jag skrev överst ett utslag av önsketänkande.

Det är ett tydligt inslag i den "progressiva" tanketraditionen (jacobinism, marxism, vänsterliberalism) att man ser revolutioner och allehanda mänskliga katastrofer som nödvändiga födslovåndor för den sköna nya värld som väntar runt hörnet, förutsatt att deras ideologier får fullt genomslag i samhället.

Ser man till det historiska facit så har den hållningen resulterat i den ena dikeskörningen efter den andra med åtskilliga miljoner döda som resultat. Det har också resulterat i ideologiska skygglappar där man bara velat se det som passar med de egna önskningarna, som att franska revolutionen skulle ha handlat om frihet, jämlikhet och broderskap, att Sovjetunionen var arbetarnas paradis och att Pol Pot och Mao befriade sina folk. På senare tid har det tagit sig uttryck i ett okritiskt krusande för islam och just nu att det är frihet och demokrati som införs i MENA-regionen.

Det som faktiskt sker i skrivande stund är att hela regionen destabiliseras. När Italiens utrikesminister med stirrig blick talar om att ett islamiskt emirat ska ha utropats i Benghazi är inte det ett tecken på demokratisering, det är ett tecken på att det här kan gå hur som helst.

Det finns all anledning att förutsätta att det blir värre innan det blir bättre.

GP, GP, Dagen, DN, DN, DN, DN, AB, AB, Expr, HD, HD,

Verkligheten bakom propagandan

DN har idag två propagandareportage vars syfte uppenbart är att underlätta fortsatt massinvandring av somalier, en grupp som visat sig vara svårintegrerad även i Somalia.

Man hävdar att det är nästan omöjligt för somalier att få uppehållstillstånd för anhöriganknytning och påstår att bara ett tiotal personer fick det under 2010, vilket är märkligt eftersom det var 933 stycken som fick det enligt migrationsverkets egen statistik. Totalt ska 6335 somalier ha fått uppehållstillstånd under 2010 enligt migrationsverket.

Sedan har man en snyftartikel om en somaliska som vill få hit resten av familjen, nio personer varav en med tyfus och malaria. Hon drar en i sammanhangen klassisk vals om att maken försvunnit och familjen fått lämnas kvar i Kenya när hon flydde till Sverige.

Bara som ett klargörande, människosmugglarna som tar hit somalier vet att det är enklare för kvinnor att få uppehållstillstånd än män, därför skickar man dem först. Inför myndigheterna påstår de sedan att maken är borta och anpassar historien i enlighet med de instruktioner de fått av smugglarna för att maximera sina chanser att få uppehållstillstånd.

När det väl är gjort låter man det gå ett tag och sedan dyker make och familj magiskt upp igen, ibland återuppstår de rent av från de döda. Sedan har man kunnat utnyttja de absurt slappa reglerna för anhöriginvandring och tagit hit dem. I slutänden står svenska skattebetalarna för allt detta.

I just det här fallet verkar inte återföreningsplanen ha fungerat som tänkt, men då ryckte DN ut. Tiden när deras lögner fick stå helt oemotsagda är lyckligtvis över.

Tillägg: Kvinnan i artikeln påstår att hon kommer från Mogadishu och blivit hotad av al-Shaabab. Även det är en standardhistoria avsedd att maximera chanserna till uppehållstillstånd. Migrationsverket har på sin hemsida till och med skrivit att det ger uppehållstillstånd om man kommer från Mogadishu, eller påstår det.

DN, DN

Hjärntrusten bakom nya moderaterna

Kvällens lästips är en analys av händelseutvecklingen i Mellanöstern som för undertecknad är ännu ett skäl att betrakta de nya moderaterna med stor skepsis.

Blogginnehavaren Mattias Lundbäck är verksam vid Näringslivets forskningsinstitut Ratio, har varit sakkunnig på regeringskansliet och var tidigare ledarskribent på SvD.

Någon som våra moderata makthavare lyssnar på med andra ord. Första gången jag läste den trodde jag att det var en mufare med en fetisch för dålig svenglish. Tänk så fel man kan ha.

Allra underdånigast,
K

2 x Spectator

Ikväll blir det inte så mycket skrivet på den här bloggen av olika skäl, trots att det finns en del att kommentera ur dagens nyhetsskörd.

Istället rekommenderar jag Melanie Phillips krönika i Spectator om den verklighetsfrånvända glädjeyra som dominerar i stora delar av västerländsk media över maktskiftet i Egypten. Hon konstaterar att en diktatur har ersatts med en annan där militären lovar val i framtiden och den enda organiserade opposition som finns är muslimska brödraskapet. Knappast något som bådar gott inför framtiden.

Rod Liddle är som vanligt både vass och rolig när han tar itu med anklagelser om islamofobi som riktats mot bland annat honom själv:

"When you have guests over for dinner — Tuscan lamb with truffled polenta, perhaps, followed by pear tarte tatin — at what time do you raise your hand, or bang a knife upon a glass and say. ‘Friends: it’s time to have a go at the Muslims’? I ask because at my dinner parties we usually spend a half an hour moaning about Muslims in between the dessert and the cheese board, whereas rather more well-off friends of mine in London insist that this arrangement is de trop, and Islamophobia is best expressed while the white wines are still being served and before one moves on to moaning about the blacks. I ought to mention that if I have Muslim guests over for supper we miss this conversational course entirely, and moan about poofs instead. One does not wish one’s house guests to feel uncomfortable. If you are prepared to make an effort with the halal meat it seems a shame to spoil it by later making obscene and offensive statements about Mohammed and the Koran.

The chairwoman of the Conservative party (at time of writing, at least) Baroness Warsi made a speech in which she said that ‘Islamophobia’ had become ‘respectable’ talk at middle-class dinner parties, something which saddened and disturbed her. To which one must wonder — how do you know, love? Surely nobody would be crass enough to talk about how ghastly the Muslims were when she, a Muslim, was present at table, picking at her guinea fowl and looking embarrassed? If so, she deserves our apologies. Even if her speech, which was made to some people in Leicester, was perhaps the most intellectually muddled and facile speech I think I have ever read from a senior politician. [...]"

Skamskyltar vittnar om rättssamhällets misslyckande

En butik i Svenstavik har börjat tvinga snattare att bära en skylt där det står "Jag är en tjuv". Det här faller inte riksdagsledamot Caroline Szyber i smaken som menar det är rättsväsendets ansvar att döma ut påföljder för brott.

På ett principiellt plan har hon givetvis rätt. Det är rättsväsendet som ska sköta om det. Problemet är att rättsväsendet i praktiken inte fungerar. Decennier av flum, skevt fokus på brottslingarnas rättigheter och politiskt vanstyre har visat sitt tydliga resultat i skenande brottslighet.

Att det bildas medborgargarden och att butiksägare hänger på snattare skamskyltar är inte problemet, det är symptomen på problemet.

Vill rättsväsendet inte ha konkurrens av privat rättvisa måste de med politikernas stöd åter få mandat att återta initiativet mot brottsligheten. Att som Szyber sitta i sitt elfenbenstorn och rynka på näsan åt konsekvenserna av den politik hon och de andra i etablissemanget drivit igenom klingar falsk. Som vanligt vill makthavarna ha ett folk av passiva offer.

Hon borde istället ta människors desperation på allvar och komma med förslag på hur rättsväsendet och samhället ska få brottsligheten på defensiven, istället för att moralisera över brottsoffrens reaktioner på sin utsatthet.

Tillägg: I bloggposten ovan påstås det missvisande att Dollarstore skulle tvinga snattarna att bära skylten. Det var slarvigt av mig stämmer givetvis inte. Snattarna får istället välja att betala den administrativa avgiften som snatteriet orsakar på 1500 kr eller arbeta av den genom att en helg dra in kundvagnar. Det är i det senare fallet som de får bära skylten. Snattaren väljer alltså själv hur han/hon vill gottgöra sitt brott.

Skånskan, SVT, SR

När man har varken eller

I en av SvD:s analyser påpekar man att valet av ny partiledare är viktigare än innehållet i socialdemokratins nya politik. Eftersom det inte är någon ny politik utan samma politik som man har gått till val på i snart 90 år så förstärker det behovet av en karismatisk partiledare.

Av dem som presenterats hittills så är väl inte utstrålning det första man tänker på.

Förra bloggposten i ämnet: Att göra det man alltid gjort är inte förnyelse

Att göra det man alltid gjort är inte förnyelse

Socialdemokratin försöker förnya sig efter det katastrofala valresultatet förra året. Vid en första genomläsning får man intrycket av att deras definition av förnyelse är att göra samma sak som de alltid har gjort. Skattehöjningar, regleringar, allmänna och förmodat gigantiska satsningar på "välfärd" med oklara mål om var man egentligen vill uppnå.

Även för undertecknad som har lågt ställda förväntningar på socialdemokratin så är det slående hur stagnerat partiet blivit.

Jag har inte hymlat med att vår tids socialdemokrati är talanglöst och i allt väsentligt blivit en karikatyr på den folkhemstanke man en gång företrädde. Det som sker nu är att verkligheten börjar att komma ikapp dem på allvar.

De problem de ser och framför allt de lösningar man propagerar för är föråldrade med åtminstone tjugo år. Man lever mentalt fortfarande kvar i de sista bekväma årtiondena av 1900-talet. Sverige är ett helt annat land nu, till stor del på grund av socialdemokratins dåraktiga politik.

Vi har gått från att vara ett av världens mest välskötta och homogena länder till att toppa listan över bland annat våldtäkter och skolbränder och kan även lägga islamistisk terrorism till listan. Detta i kombination med hur svensken gått från att ha generellt sett hög arbetsmoral, pliktkänsla och ett samhällsengagemang till att bli en ytlig och självupptagen tölp med myglarmentalitet är receptet på katastrof. När barbari ställs mot dekadens vinner alltid barbariet.

Nu är det inte oundvikligen så, utvecklingen går att vända, men socialdemokratin har inte längre någon roll i det. De är tvärtom en stor del av problemet.

Socialdemokratin kan vända sin nedåtgående trend tillfälligt genom att lova allt till alla men det går bara att leva på kredit ett tag. En partiledare med starkare karisma än en ohyvlad planka skulle nog hjälpa också.

Vill de överleva mer varaktigt måste de förändra sig på ett sådant genomgripande sätt att de knappat kommer att ha något gemensamt med det som är deras kärnvärderingar idag. Undertecknad tvivlar starkt på att de klarar det.

Mitt stalltips är att rosens välde är slut inom en generation.

Allra underdånigast,
K

Andra bloggposter i ämnet:
Inte märkligt att Sverigedemokraterna växer 
En vision om makt
Siffror som inte kommer att stå sig

AB, AB, AB, SVT, DN, GP, GP, SVT, AB,

En självupptagen sekt

Företrädare för HBT-rörelsen brukar hävda att det är en fördom att homosexuella är besatta av sex. Att det istället handlar om kärlek och att den hetronormativa omvärlden inte borde låsa sig vid kön utan vara mindre heteronormativ och mer öppen för... tja, det mesta.

Men vid varje större begivenhet när de ska fira sin HBT-normativa världsbild så är det en exposé i sjaskiga stereotyper. Gapigt, vulgärt och sexfixerat. Lägg därtill ytligt och korkat, väl illustrerat av priserna som delades ut vid gårdagens gala.

Att vara HBT handlar tydligen om vilken musik man lyssnar på, vilka kändisar man beundrar, vilken film, bok, restaurang (etc) man gillar. Det närmaste som man kommer samhällsengagemang är är högljudda krav på att politiker och allmänhet okritisk ska sympatisera med allt man säger och gör, annars får man ett raseriutbrott som ett bortskämt barn.

Var är priset för årets forskare, polis, miljökämpe, lärare, ingenjör eller militär? Eller saknar man helt en förmåga att engagera sig i annat än mode, underhållning och sin egen sexualitet? Ska man bara ha rättigheter och förmåner av samhället men inte vara en del av det i övrigt?

Man kan bli arg på undertecknad för att jag uppfattar det så, eller också kan man fundera på vem det är som håller klichéerna vid liv.

De kan rida till storms mot omvärlden bäst de vill, det verkliga problemet ligger i deras egen självbild. 

Allra underdånigast,
K

Inte märkligt att Sverigedemokraterna växer

I Aftonbladets senaste opinionsmätning faller Moderaterna kraftigt, Socialdemokraterna fortsätter sin nedgång medan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna går framåt. Kristdemokraterna ligger åter över fyra procent och Centern och Folkpartiet går något framåt, vilket får ses som en del av den borgliga kannibalism som pågår.

 

Att Moderaterna backar är väl inte så konstigt med tanke på hur illa de skötte debaclet med wikileaksdokumenten om Piff och Puff i Bagdad. 

Kanske har även effekten att Reinfeldt framstår som mer statsmannamässig ju mindre han syns börjat ebba ut och att han nu bara verkar frånvarande när han är frånvarande. I rättvisans namn ska sägas att han även verkar frånvarande när han är närvarande, så den hittills förda taktiken att vara frånvarande fullt ut har onekligen fungerat väl för dem.

Aftonbladet verkar förvånande över att "fylleskandalen" där William Petzäll i SD omhändertogs tillfälligt av polis sedan han blandat mediciner och alkohol inte skadat partiet mer. Ett skäl till det kan vara att det inte var mycket till fylleskandal, snarare ett exempel på det pris Petzäll fått betala för sitt politiska engagemang.

Ett annat är att det gång på gång visar sig att SD har haft rätt. Ibland med hjälp från oväntat håll som den från Bildt och Billström och på sistone från omvärlden när både Cameron, Merkele och Sarkozy distanserat sig från mångkulturen. Självmordsbombningen i Stockholm slog dessutom undan benen på islamofillobbyn, som allt mer gått över till att förtränga att terrordådet alls har hänt. 

Den som händelsevis undrar hur användbar förnekelse är i en krissituation kan fundera på vilken zebra som överlever längst på savannen, den som springer när den ser lejonen eller den som blundar hårt, hårt, hårt och tänker på något annat.

Det ska bli intressant att se hur SD:s siffror står sig på sikt, det skulle inte förvåna om de kan gå över tio procent i nästa val. 

Min förra bloggpost i ämnet. 

Allra underdånigast,

K

En vision om makt

På SvD:s Brännpunkt har en av tronpretendenterna inom SSU skrivit om sin vision för socialdemokratin. Den handlar om makt.

Motgångarna beror på tappat initiativ, inte dålig politik. Väljarnas flykt beror på dåligt självförtroende, inte dåligt ledarskap eller kommunikation. Det handlar bara om att hugga i och vilja så kommer sötebrödsdagarna åter.

Ingenstans nämns vad Wikström tycker socialdemokratin borde fokusera på eller vad man vill för Sverige. Det är klart vad Wikström vill, ordförandeskapet i SSU och makten åt socialdemokratin.

Det ger en inblick in broilerpolitikernas begreppsvärld. Fokus är inte vad man kan göra för andra utan vad man kan göra för sig själv. Ambition och ärelystnad är säkert centrala drivkrafter för att lyckas som yrkespolitiker, men det är inte vad landet behöver.

Så länge socialdemokratin inte kan producera annat än glupska aparatchniks kommer deras förtvinande att fortgå, och det med rätta.

Allra underdånigast,
K

Sviktande omdöme och lågt blodsocker

I media kan man läsa om ännu ett exempel på hur långt vårt rättsväsende kan hamna från det som de flesta av oss tycker är rättvisa:

"En man som jagat och hotat en annan man med en machete frias av Uppsala tingsrätt. Anledningen: Mannen, som är diabetiker, var påverkad av låg blodsockerhalt och kan därför inte anses ha haft uppsåt. 

Enligt domen kan låga blodsockernivåer leda till aggressionshandlingar från en annars sansad person, skriver Arbetarbladet. Domaren och en av nämndemännen anmälde avvikande mening och ville fälla mannen för olaga hot." SvD

Nu var rätten oenig, men man undrar hur de som friade resonerade? Om det är i sin ordning att jaga folk med machete om man har lågt blodsocker, får även fulla, påtända och psykisk sjuka göra det? Om inte, vad är skillnaden? Räcker det med att man kan styrka att man har haft en dålig dag?

I så fall bör stora delar av vårt etablissemang sätta på sig löparskorna för vi är rätt många som haft dåliga dagar efter att ha läst om hur landet styrs. Det kanske rent av kan bli en folkrörelse*.

Frågan infinner sig om inte rättssystemet var onödigt hårt mot Anna Lindhs mördare Mijailović? Han hade ju enligt egen utsago sovit dåligt i flera dagar innan mordet. Alla vet vad det gör med humöret även för den mest sansade person.

Var går bortre gränsen, är det bara att hota och jaga som är acceptabelt eller får man även få in ett hugg eller två? Lemlästa? Döda?

Slutligen undrar man hur uppsåtet helt kan göra den faktiska handlingen irrelevant? Som lekman skulle man kunna tycka att handlingen att med svärd i högsta hugg sätta efter en annan människa väger tyngre än den medicinska dagsformen hos gärningsmannen. Men undertecknad är ju heller inte jurist.

* Dålig ordvits, jag vet, men jag har nog lågt blodsocker.

DN, GP, HD,

Publicerad på Snaphanen

Jag har fått en insändare publicerad på Snaphanen, en hemsida som tillsammans med Politiskt Inkorrekt får ses som de två viktigaste opinionsbildarna när det gäller att diskutera yttrandefrihet, mångkultur och Islam. Detta utan att förringa de många andra bloggar och hemsidor som gör ett viktigt arbete med att avslöja etablissemangets lögner.

Min insändare kan läsas längst ner här.

Skenheligt av Roy Andersson

Roy Andersson, filmregissör och stolt mottagare av Leninpriset 2010, rasar mot Åsa-Nisse. Eller rättare sagt, Åsa-Nisses skapare Stig Cederholm.

Stig Cederholm var medlem i Waffen-SS under andra världskriget och tjänstgjorde i Ukraina och Norge. Detta var något han av uppenbara skäl höll tyst om efter kriget.

"- Den som var i Ukraina under 1942 och 1943 har med stor sannolikhet varit med och utrotat judar, eller åtminstone varit vittne. Sedan blev han avskedad ur Waffen-SS, men han talade aldrig om för folk vad som hänt utan skrev i stället lustiga historier om tjuvskyttar och roliga bönder, säger Andersson.

- Om han talat om vad som skedde med judarna i Norge och Ukraina hade han kunnat skapa opinion. Men han var feg och riktade uppmärksamheten bort från väsentligheterna. Det är samma sak med den nya Åsa-Nisse-filmen i dag. [...]" SvD

Man kan fråga sig vad Roy Andersson är ute efter? En avbön från Cederholm är knappast trolig eftersom han varit död sedan 1980. Så vad återstår, totalförbud för Åsa-Nisse filmer? Hade det rört sig om en insmickrande dokumentär om Cederholm hade upprördheten varit begriplig, men att "rasa" mot en buskisfilm som snart ska ha premiär känns mer publicitetstörstande än seriöst.

Cederholm borde ha ställts till svars för vad han gjort när han kom hem, men det svenska etablissemanget då var mer intresserat av att sopa sådant under mattan på samma sätt som det nuvarande håller stasikollaboratörerna om ryggen. 

I Ukraina mördades cirka 3 000 000 ukrainare och 900 000 judar av nazisterna under andra världskriget. Märkligt nog tycks inte massmordet på ukrainare besvära Roy Andersson, men det kanske har sin förklaring i att hans hjälte Lenin också bar blodet av miljontals ukrainare på sina händer. Då är det ju svårt att gnälla över att nazisterna gjorde samma sak.

Stig Cederholm var medlöpare till en av historiens värsta massmördare men Roy Andersson är apologet åt en annan:

"Hur känns det att ta emot ett pris med Lenins namn på?
-Jag tycker det känns bra. Inga problem alls. Det blev revolution i Ryssland och Lenin ledde den, men det gick inte att förutse hur den skulle utvecklas efter det. Jag sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen. Det hade varit väldigt olyckligt om tsarvälde hade fortsatt." GP 

Mellan fem och nio miljoner människor förlorade livet till följd av Lenins statskupp och det följande inbördeskriget. Det banade väg för Stalins maktövertagande och ytterligare 20 miljoner döda. 

Roy Andersson borde leva som han lär och berätta om vad som hände under ryska revolutionen och skapa opinion. Annars är han bara skenhelig och riktar uppmärksamheten bort från väsentligheterna. 

GP, AB, AB, SvD, HD

Ett underdånigt budskap till maktens megafoner

För några dagar sedan skrev jag en bloggpost om romer och stöldbrottslighet. Efter det så försvann den och tidigare bloggposter som länkade till SvD:s artiklar från deras hemsida. Det här problemet finns inte med någon av de andra tidningar som jag länkar till.

Jag har e-postat dem för att få klarhet i om det är ett tekniskt fel eller ett avsiktligt beslut, men eftersom de inte svarar så får man intrycket av att Allra Underdånigast inte längre göre sig besvär att länka till deras artiklar.

Undertecknad räknade nog med att något sådant här skulle hända förr eller senare. I toleransens och mångfaldens Sverige ryms nämligen bara en handfull åsikter i det offentliga samtalet. Samtliga godkända av makten och dess megafoner och resten av oss förväntas bara vara tacksamma över att de tänker å våra vägar.

Så jag registrerade en ny blogg som jag döpt till "Allra Underdånigast - Svd Special" där jag kommer att lägga alla bloggposter som länkar till SvD.

Blockerar de den med så registerar jag en ny, och en ny efter det och en till och en till och en till... Och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Blockerar de mitt abonnemang skaffar jag ett nytt och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Klipper de av kablarna till datorn skaffar jag nya och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Kapar de kablarna till fastigheten så kommer de till en början få grundligt med stryk av alla förortskidsen som just blev avbrutna i sitt porrsurfande. Sedan kommer de att få en saltad räkning från bredbandsleverantören som inte gillar att få sina kablar förstörda, inte ens i så lovvärt syfte som att tysta obekväma bloggare. Och undertecknad kommer att skiva en bloggpost om vad de gjort.

Tar de min dator skaffar jag en ny och skriver en bloggpost om vad de gjort.

Jag behöver knappast fortsätta beskrivningen, min poäng borde vara uppenbar vid det här laget. Vad de än gör kommer de att kunna läsa om det strax efteråt.

Jag ska bara avsluta med att säga att om de lyckas införa sitt totalitärt toleranta lyckosamhälle efter nordkoreansk modell så kommer de fortfarande hitta nystencilerade reflektioner om vad de gjort prydligt ditsatta på sina stadsjeepar varje morgon när de ska åka till jobbet från etablissemangsenklaverna i SOFO, Äppelviken och Viggbyholm.  

De får nog också räkna med att få en och annan spydig post-it satt på ryggen på sina metrosexuella kasmirkoftor.

Varför gör jag mig besväret? Därför att jag är en självständigt tänkande medborgare och inte en träl.

"Oräkneliga gräsligheter sker landet runt och gräsliga människor frodas, men vi kan aldrig låta dem få oss ur balans eller få oss att glömma att vi har en helig plikt att sabotera för dem och irritera dem, närhelst det är möjligt." Auberon Waugh

Allra underdånigast,
K

Allas olika värde

Det är bra att polisen rycker ut när människor känner sig hotade i sitt hem. Frågan är varför det bara är den politiska adeln som kan räkna med omedelbar hjälp när man larmar polisen?

Min udd är inte riktad mot polisen, de har tydliga direktiv om hur de ska prioritera, utan den samhällsklass av makthavare som skenheligt predikar för oss att allt blir bättre och vi är tryggare nu än nyss men samtidigt ordnar personliga panikknappar åt sig själva så att HELA kavalleriet ska komma när någon busringer på dörren.

Vi andra ska finna oss i att vara offer.

Sist men inte minst ska det bli intressant att se om Reinfeldt går ut och säger att Sahlin får skylla sig själv för att hon har så provocerande åsikter, som han gjorde när sverigedemokrater blev misshandlade i valrörelsen? (Retorisk fråga)

SvD, DN, GP, GP, HD,

En skvätt nypressad citron på det sårade egot?

SD är beredda att göra gemensam sak med (v) och (mp) och rösta igenom en bordläggning av datalagringsdirektivet. Det här måste vara enormt plågsamt för alla berörda utom SD.

Vänster- och miljöpartiet får nervösa tix av att hamna i samma båt som SD, regeringen bränner en säkring när den inte får som den vill och piratpartisternas gudskomplex gör sig påmint när någon annan talar om "deras" frågor.

Skoj.

SvD

Perversion som indoktrinering

Det finns få perioder i historien som uppvisar en sådan översexualisering av det offentliga rummet, samtalet och kulturen som den vi upplever nu i Västvärlden. De man kan jämföra med är möjligtvis de solkigare delarna av Roms kejsarhistoria och Sodom och Gomorra i Första Mosebok.

Det drivs i stor utsträckning på av krasst kommersiella skäl. Man kan undra om de BH-brännande feministerna i 68-generationen skulle ha varit lika ivriga om de vetat att de i slutänden bara banade vägen för porrindustrin? Frågan är retorisk, vare sig självinsikt eller självkritik är egenskaper som utmärker den kulturmarxistiska feminismen.

Att kommersiella intressen tillåtits sudda ut gränserna så att det mest privata kan bjudas ut för snabb profit hade dock inte varit möjlig utan ett politiskt stöd.

För medan man ger en frihet med ena handen, eller snarare illusionen av frihet, så tar man med den andra. I takt med att antalet perversioner som godkänts av etablissemanget har ökat så har antalet åsikter man får ha om dem (och en hel del annat) minskat.

Vi har en riksdag som gång på gång skärper förbuden mot obekväma åsikter och samtidigt gång på gång röstar ner förslag om att kriminalisera tidelag. Detta är om något ett talande exempel på maktens preferenser.

*

Alla totalitära ideologier inser vikten av att korrumpera de unga. Det räcker med en snabb titt på historien så ges det gott om exempel på det. Hitlerjugend, Komsomol, Maos rödgardister eller för den delen Islams barnmartyrer, alla vill de kontrollera de ungas tankevärld. Så även med den här avarten.

Det har gått så långt att man inte längre ens låtsas att det handlar om ”rätten till sin sexualitet”, nu ska barnen avkrävas en lojalitetsförklaring till det promiskuösa idealet i form av porrnoveller.

Sexualiseringen av det offentliga rummet kanske inte har samma utvecklade teoretiska ramverk som de andra av maktens ideologier, men för den skull ska man inte underskatta den machiavelliska kalkylen bakom.

Ett folk som drogar sig ger makthavarna fria händer. Låt männen droga sig med porr, sport och alkohol (och i allt högre utsträckning även andra preparat). Låt kvinnorna droga sig med shopping, antidepressiva piller och heminredning.

Lär de unga kvinnorna hur de ska skreva med benen på rätt sätt när Abdu är på humör. Däremellan kan de svälta sig så att deras kroppar ska påminna så mycket som möjligt om tonårspojkars kroppar; ett misogynt kroppsideal vi kan tacka de homosexuella trendsättarna i modebranschen för. Passar inte det kan man fylla på med silikon istället och förvandla dem till bisarra dockor under förespegling att sann lycka sitter i yta och inte i innehåll.

Kvar blir ett folk av trasiga, frustrerade och neurotiska människor som vare sig har engagemang eller förmåga att vara kritiskt tänkande medborgare.

Tillägg: Johan Hakelius skriver i Affärsvärlden med skärpa och humor om RFSU:s monopolställning i svensk sexualpolitik.

YA, AB, AB, GP

Romer bakom organiserad stöldbrottslighet

SvD rapporterar om att barn från Bulgarien och Rumänien tränas upp till tjuvar av ligor och skickas runt i Europa på stöldturnéer. Man får med det mesta i artikeln utom en detalj. Den känsligaste detaljen.

Den här typen av brottslighet är till stor del, för att inte säga uteslutande, dominerad av romer. Åldringsbrott, falska guldsmycken och diverse stöldbrott har alla en kraftig överrepresentation bland romer från Rumänien, Bulgarien och Polen.

Nu förstår man att SvD inte kan skriva det. Det skulle ju kunna spä på fördomarna om romerna att de beter sig lika illa som fördomarna gör gällande. Det skulle rent av kunna göra det svårt att kalla det fördomar eftersom det är sant.

Den här typen av brottslighet skulle kunna omintetgöras med riktiga gränskontroller eller ännu bättre, utträde ur EU.

Framgångens pris

Ännu en SD-riksdagsledamot har trasslat till det för sig. Den här gången är det William Petzäll som blandat antidepressiva tabletter med alkohol i sitt hem och blivit omhändertagen av polis. Bortsett från att Petzäll/SD först oklokt nog försökte mörka vad som hänt så är det en storm i ett vattenglas. Med andra ord den typ av skandaler som vårt etablissemang älskar.

Med tanke på hur hysteriska tongångarna var mot SD och dess företrädare runt valet så har rapporteringen kring Petzäll varit förhållandevis måttfull, om än skadeglad. Att kvällspressen försöker blåsa upp det inträffade är bara att vänta. Att vissa moderata bloggare gör en stor sak av det inträffade och därmed sitt eget hyckel är också som förväntat. I detta skiljer sig inte den borgliga mentaliteten från socialisternas.

Det kan förstås vara en tillfällighet att Söder och Petzäll hamnat på tapeten med så kort intervall efter varandra. En annan förklaring kan vara att den långa resan att ta sig in i riksdagen börjat ta ut sin rätt. Detta i synnerhet när det varit en sådan turbulent resa som SD har gjort. Man har förmodligen gett allt för att nå dit man är. Problemet är att det riktiga slitgörat började när de kommit in i riksdagen, en insikt som nog kan få vem som helst att ta en sup eller två.

I andra partier verkar man också komma undan med det och värre, om man ska tro de återkommande exempel ur media.

För SD:s funktionärer är det omöjligt av flera skäl. För det första vilar SD:s trovärdighet på att man inte är som de andra partierna.

För det andra måste SD:s funktionärer ställa in sig på att uppbärande av ämbete är lika med att försaka sig själv för att tjäna nationen. Politikens stridande munkar om man så vill. Vin, kvinnor och sång far anstå till efter fullgjort uppdrag.

Det finns ögon och öron överallt, de flesta av dem väntar bara på att få rapportera vidare något som kan användas mot Sverigedemokraterna. SD har inte råd att bjuda på sådant.

Med detta sagt önskar jag unge herr Petzäll all lycka i att övervinna de problem som för tillfället tagit överhanden.

AB, DN, SvD, GP, HD
Mynewsdesk,  AB, AB

Kort guide till lågprisflyg

Ryan Air dyker upp titt som tätt upp i mediarapporteringen men sällan i någon positiv bemärkelse. Det som förvånar är att så många gång på gång tycks förvånade över hur flygbolaget sköter sin verksamhet. Det är ju egentligen mycket enkelt.

1. Du får var du betalar för.

2. Vill man inte flyga "first", "business" eller "economy" så återstår "cattle". Hur kan man då bli upprörd över att man behandlas som boskap, det är ju det man valt?

3. När man flyger boskapsklass så måste man följaktligen också räkna med att medresenärerna kommer att bete sig som och i vissa fall även att lukta som som boskap.

4. Sist men inte minst, man kan inte flyga boskapsklass och sedan förvänta sig medlidande från oss andra. Se punkt 1-3. Det medlidandet reserveras för riktiga boskapstransporter. Djuren har nämligen inget val.

SvD, Expressen

Cameron avskriver mångkulturalismen

Storbritanniens premiärminister David Cameron har nu på morgonen i ett tal i Tyskland gett silkessnöret åt mångkulturalismen. 

"The Prime Minister said the doctrine of multi-culturalism has failed during a speech in which he called for 'muscular liberalism' in defence of Western values.

He blamed the radicalisation of Muslim youths and the phenomenon of home-grown terrorism on a "hands-off tolerance" from the authorities.

He said the threat of terrorism must be confronted not only though intelligence and surveillance, but by taking on the ideology of Islamist extremism at home.

Ministers should refuse to share platforms or engage with groups that peddle separatist ideology.

Such groups should also be denied access to public money and barred from spreading their message in universities and prisons, he argued. [...]" Sky News

Över hela Västeuropa pågår ett uppvaknande från det katastrofala mångkulturella experimentet. Vårt svenska etablissemang kommer att spotta, fräsa och yla men förändringen kommer hit också tids nog. Troligen förr än senare.

Tokvänsterns revolutionsromantik

Aftonbladets kulturredaktion under Åsa Linderborg har blivit vänsterjournalistikens Arkham Asylum. Det säger inte så lite i det rådande debattklimatet.

Kravallerna i Kairo har gett dem en förevändning att hänge sig åt revolutionsromantik på ett sätt man inte skådat sedan 70-talet. Jag skulle ha kunnat skriva 1989 men av någon anledning var den yttersta vänstern betydligt mer dämpad då.

Det är inte så konstigt, de självutnämnt progressiva har alltid sållat bort den empiri som inte passat deras syften. Terrängen hade aldrig en chans mot deras ideologiska karta. I slutänden trillade de ändå ner i det stora hål som inte fanns på kartan.

På samma sätt ser de nu "klasskamp" när resten av världen ser blodiga kravaller som i slutänden krattar manegen åt muslimska brödraskapet.

Vem som går segrande ur den pågående maktkampen återstår att se, men det som följer kommer inte att bli ett klasslöst samhälle i Marx anda. Det kommer inte ens att bli proletariatets diktatur. Det blir säkert diktatur i någon form som antagligen är mer antivästlig än den rådande, men där slutar också likheterna med dagdrömmeriet på Aftonbladets kulturredaktion.

Kanske räcker det ändå som tröstpris för Åsa L och hennes gelikar, de brukar kunna ty sig till de mest skiftande former av tyranni bara det utlovas floder av blod under kollektivistiska förtecken.

AB, AB, AB, SvD, DN, GP, DN,

Självgoda hycklare

Uganda är ett land som i decennier plågats av inbördeskrig, fattigdom, vanstyre, korruption, etniska och sociala motsättningar, naturkatastrofer och vidriga former av svartkonst där häxdoktorer offrar barn till sina onda gudar.

Allt detta resulterar inte i mer än förströdda gäspningar från våra nomenklaturer, bortsett från när man ska använda Herrens befrielsearmé som exempel på att kristna minsann kan begå illdåd de med. Med värdenihilistisk pk-logik kan man nämligen kvitta olika förbrytelser mot varandra så länge det gynnar den sida man egentligen gillar.

Men nu är våra progressiva eliter upprörda. Nej, det är inte de återkommande utbrotten av etniskt våld, fattigdomen, korruptionen eller Herrens befrielsearmé. Inte ens de barnamördande häxdoktorerna lyckas väcka någon riktig indignation hos våra journalister och politiker.

Nej, det man är upprörd över är att en gayaktivist har blivit mördad. Antalet mord i Uganda de senaste åren har varit mellan 2500-3000. Men eftersom våra pk-eliter tycker att just HBT-frågor är viktiga så blir man väldigt upprörd över det här mordet.

I detta har man samma utgångspunkt som David Katos baneman, man mäter människovärde efter sexuell läggning.

Skillnaden är att där mördaren uppenbarligen gav Kato ett mycket lågt människovärde så ger pk-eliterna här honom ett väldigt högt, bara för han var homosexuell. Mig veterligen har inte biståndsminister Gunilla Carlsson engagerat sig personligen i något av de tusentals andra morden.

Nu ska ingen inbilla sig att våra pk-eliter är ädla för att de gav Kato ett högre människovärde, de diskriminerar bara efter andra kriterier.

Det här ännu ett exempel på hur hyckel och enfaldig självgodhet går hand i hand när våra pk-eliter ska driva igenom sin agenda.

Människorättssituationen i Uganda

SvD, DN, GP, HD, Allehanda
Dagen, GP, AB, DN

Farligt önsketänkande

Sedan oroligheterna i Nordafrika bröt ut, för tillfället med epicentrum i Egypten, så har det getts otaliga exempel på en närmast världsfrånvänd optimism om vad som väntar. Det är inte något unikt för Sverige utan tycks vara ett fenomen över hela Västvärlden.

Gång på gång upprepas att vi måste stödja "folket", "frihet" och "demokrati". Det är en farlig form av dagdrömmeri på två sätt.

Det ena är att det är till intet förpliktigande klyschor. Ett mantra man upprepar för att smickra sin självbild i övertygelsen om att man är en av de goda. Kan någon ge mig ett enda exempel i västerländsk press eller politik där man argumenterat för motsatsen? Om vi nu alla är överens om att vi gillar konceptet "folk, frihet, demokrati", vem försöker vi övertyga?

Det andra och långt farligare självbedrägeriet är att man tar ut en massa saker i förskott vi inte vet något om. Det här är inget nytt, när USA gick in i Irak 2003 trodde de att irakierna skulle överväldigas av tacksamhet, införa västerländsk liberal demokrati och slå sig till ro framför Jersey Shore med en Big Mac och saken var klar. Liknande självbedrägerier har man ägnat sig åt ett antal gånger under 1900-talet fram till dags dato.

Vilket folk är det vi stödjer? Det egyptiska. Vilken del av det? De som är för Mubarak eller mot? I skrivande stund gör de sitt bästa för att slå ihjäl varandra på Kairos gator. Var hamnar minoriteterna i det här (kopter, greker, berber etc)? Vi kan förstås stödja alla sidor i allt bara vi lägger till att det ska inkludera frihet och demokrati. Då handlar det återigen om att vi försöker smickra oss själva än att analysera vad som faktiskt pågår.

Att vara för frihet verkar ju oproblematiskt, vem är inte för det? Även här infinner nämns ofta folkets frihet. Tja, se ovan. Än viktigare, frihet till vad? Frihet kan betyda väldigt många saker och alla av dem är inte av godo.

Sist men inte minst "demokrati". Det är en fetisch i Västvärlden att i tid och otid lyfta fram demokrati som lösningen på världens alla problem. Problemet är att "demokrati" så som de flesta på våra breddgrader spontant definierar den är att den förutsätter någorlunda etniskt, religiöst och socialt homogena nationalstater för att fungera. Resten av världen -och numera i all högre utsträckning även Västeuropa- präglas av heterogenitet och konflikt.

Det finns gott om exempel på hur införandet av demokrati bara resulterat i att den för tillfället starkaste gruppen utnyttjat styrelseformen för att gynna sig själv och hunsa de andra.

Om folkets demokratiska vilja i Egypten i slutänden blir en islamistisk stat och krig mot Israel, vad har vi då uppnått med våra ädla föresatser?

I händelse någon nu tror jag är emot folk, frihet och demokrati så är inte det min åsikt eller poäng med den här bloggposten.

Det är däremot ett recept på katastrof att låta sig styras av önsketänkande rörande en situation vi inte har något som helst inflytande över.

Allt vi kan göra att är att förhålla oss så nyktert som möjligt till vad som faktiskt händer, utan revolutionsromantik eller fluffiga mantran. När krutröken har lagt sig så får vi se vem som finns kvar att förhandla med.

Tillägg: Läs även gärna Robsten,  Svenssongalaxen, Cornucopia och Gotiska klubbens reflektioner i ämnet.

GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, AB, AB, HD, Allehanda, Allehanda, SVT, SVT

En stilla bön

I min förra bloggpost skrev jag att avlägsnandet av Katri Linna som chef för D.O. var en bra början förutsatt att man avvecklade resten av den myndigheten också. Nu trodde jag inte på det själv, men hoppet är som bekant det sista som överger människan.

Nu har integrationsminister Ullenhag hållit presskonferens och förklarat att avpolletteringen bland annat beror på att:

"Enligt integrationsminister Erik Ullenhag så är en orsak till att Katri Linna nu förflyttas att det har tagit för lång tid för DO att avgöra ärenden, så att den så kallade ärendebalansen vuxit.
– Det har varit ett bekymmer att balansen har växt och att man inte fått ner den. Den som drabbas av diskriminering måste ju kunna få upprättelse inom rimlig tid, säger Ullenhag."

Det är förvisso rimligt att en myndighet ska kunna handlägga sina ärenden och åtaganden inom rimlig tid, men varför avsätter man inte ledningarna för Polisen, CSN och Försäkringskassan då också? Behöver inte brott klaras upp, studenter få sina lån och sjuka sin sjukpenning inom rimlig tid? Med vilken måttstock som helst är de mer samhällsviktiga funktioner än det Johan Hakelius så träffande kallade "The Office bortsett från humorn".

Varför denna återkommande klientelism där vissa grupper är husbonns keldjur medan resten får klara sig bäst de kan?

Om jag i förra bloggposten slog an en mer optimistisk ton så är nog pessimism mer på sin plats nu. Man får utgå från att det blir en ännu rabiatare politruk som ersätter Linna.

Frågan är vem de kan ha på lager? Lena Sundström? Mattias Gardell? Jonas Gardell? Marie Demker? Felix König? Fler kandidater här.

Gode Gud, låt det bli en trött byråkrat med bara några år kvar till pension. En lagom godmodig men initiativlös kostym som ofta skickar personalen på kompetensutveckling och dränker dem i trivselenkäter, fruktkorgar och ergonomisk rådgivning när de är på plats. De kommer att kosta pengar ändå men behöver inte förgifta samhällsklimatet mer än de redan har gjort.

Ge oss respit så att maktbalansen hinner att ändras på allvar efter nästa val och vi kan börja reparera skadorna efter decennier av dårskap.

Allra Underdånigast,
K

Tillägg: Det tycks som om min anklagelse mot CSN:s långa handläggningstider var obefogad (se kommentarsfält). Även en snabb sökning på nätet ger intrycket att de avsevärt bättrat sig de senaste åren. Underdåniga ursäkter till CSN således.

SvD, DN, GP, SvD, HD, Dagen, Allehanda, SVT, SR

En bra början

D. O. Katri Linna har fått sparken rapporteras det. Nu är det inte riktigt sant, hon förflyttas till en tjänst inom regeringskansliet med bibehållen lön och privilegier. När vi andra får sparken får vi gå till arbetsförmedlingen och räkna med att göra slut på våra surt förvärvade besparingar medan vi letar efter ett nytt jobb. Men vi andra tillhör heller inte politikerklassen.

Nu ska man inte klaga, det är goda nyheter är Sveriges rikspolitruk nummer ett får lämna sin tjänst, även om hon kommer att får fortsatta i sin gärnings anda enligt PI.

En from förhoppning är att de lägger ner resten av den där anskrämliga myndigheten som kostar nästan 100 miljoner kronor per år. Ett värre exempel på en häxprocessmyndighet får man leta efter.

DN, GP, SvD, HD, Dagen, Allehanda, SVT, SR

Ett urskiljningslöst hat

I senaste numret av Vänsterpress (sid 7) tar redaktören Börje Graf avstamp i en recension av den dubiösa boken om Carl XVI Gustav som kom ut förra året. Detta för att kunna kalla kungen "horbock" och en mängd andra invektiv.

Inte mindre än tio gånger i en rätt kort recension lyckas han upprepa att kungen går till prostituerade i någon form. Detta trots att boken enligt SvD aldrig hävdat att kungen gått till prostituerade. Besattheten av prostituerade verkar mest finnas i Börje Grafs huvud, och där tar den tydligen stor plats.

Intressant är att notera är att vänsterpartister annars brukar vara måna om att beskriva prostituerade som offer och allmänt lyfta fram sin syn på könsmaktordning så fort tillfälle ges. De reglerna gäller tydligen inte när man ska sabla ner kungen, då är kvinnorna i fråga simpla "horor", "kaffeflickor", "frillor" och "villiga förortsflickor". Samtliga nedsättande epitet och det sista exemplet en tydlig anspelning på etnicitet/hudfärg, ett vokabulär som vänsterpartiet annars brukar anklaga SD för att använda. Det är tydligen i sin ordning när de gör det själva.

Recensionen är inget mindre än ett debilt utbrott.

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt kallar artikeln ett övertramp men den är lite mer än så. Det här rör sig inte om några förflugna ord eller obetänksamt twittrande. Det är en artikel i Vänsterpartiets egen tidning skriven av dess redaktör. Någon mer borde väl rimligtvis ha läst artikeln innan den gick i tryck och tyckt den var bra?

Artikeln är ytterligare ett exempel på den underliggande människosyn som grasserar inom den radikala vänstern.

Tillägg 2011-02-02: Vänsterpartiets partisekreterare Anki Ahlsten ber nu kungen om ursäkt för artikeln i Vänsterpress. SvD, DN, GP, SVT, Skånskan, Allehanda, YA

SvD, GP, NSK, HD, Norrtelje Tidning, GD, Dagen, Resumé